Två hundra sidor av ensamhet

En lördag när Tom Farell, 32, sitter i soffan framför »Bugs Bunny« slår det honom att hans liv ser exakt ut som för 20 år sedan. Enda skillnaden är att hans mamma inte längre kan kasta ut honom i trädgården för att leka med sina psykotiska storebröder och att han nu äter flingorna ur en genomskinlig glasskål i stället för den med Star Wars på.

Tom Farell bor i New York och är huvudpersonen i Kyle Smiths roman »Love Monkey«, som nu blivit tv-serie. Han är en man ur generationen Smith beskriver som »mellan den som upptäckte Beatles och fritt sex och den när 17-åringar fick ledigt från gympan för att börsintroducera sina företag. Den lama generationen. Våra farföräldrar vann andra världskriget. Vi kan inte knyta en fluga.« Tom Farell jobbar på en kvällstidning (till skillnad från tv-seriens skivbolagskille) och medan hans vänner skaffar hus, fruar och barn är Farells dyraste ägodel en fåtölj. Genom romanen försöker han vinna kollegan Julia genom att fejka emotionell mognad (»använd ord som »trygg«, och »säkerhet«, tipsar polaren.«) Det går sådär.

Tom Farell är en manlig Bridget Jones där shopping och utseendefixering ersatts av fyllor och popkulturbesatthet. »Love Monkey« är en amerikansk »High Fidelity«, som också refereras i boken (»ALLA tjejer jag känner är kära i huvudpersonen. Tänk hur det måste vara för författaren att gå på fest!«). Den är också typisk för sin genre av »lad lit«, namnet brittisk media gett den manliga motsvarigheten till Bridget Jones och Carrie Bradshaw-alster.

Chick lit-genren (»chick« är slang för tjej, »lit« kort för litteratur) föddes i mitten av 90-talet med Helen Fieldings »Bridget Jones dagbok« och följdes av en strid ström böcker med färgglada omslag och unga, urbana hjältinnor som jonglerade svårfångad kärlek, prestationsångest och problematiska karriärer i storstan. Den började med mänskliga Bridget, medelklass och småtjock, och trappades snart upp till glammigare miljöer, högre Jimmy Choos-skor och otrevligare huvudpersoner. Candace Bushnells »Sex and the City«-krönikor fångade kalkylerande Manhattanbor i karriären. Plum Sykes »Bergdorf Blondes« gav komplimangen »totally ana«, som i anorektisk, till världen.

Lad lit-genren startade med Nick Hornbys »High Fidelity« om en listskrivande kille som driver en skivaffär och lever för musik och fortsatte med författare som Tony Parsons och Mike Gayle.
Både chick och lad lit-böckerna ger sken av att handla om samma tema: storsstadsrelationer mellan människor med snabba liv, uppblandat med shopping och popkultur, vanligtvis utan större livsdraman som död, cancer och aborter.

Men där chick lit-böckerna handlar om jakten på kärlek, är lad lit-romanernas huvudsakliga tema ångesten över att behöva bli vuxen, även om det ofta sker skymtande genom jakten på en ouppnålig drömflicka. Lad lit-huvudpersonen är runt 30 utan mycket mer till sitt namn än att han kan formulera sina neuroser på ett fyndigt sätt. Han har en vag föreställning om att kärleken ska rädda honom från evig barndom. Inte för att han verkligen vill bli vuxen, utan för att situationen som 35-årig slacker blir alltmer ohållbar: det blir allt tätare mellan sammanhangen där man inte längre kan dyka upp i postironisk t-shirt.

Slackerhjälten i Benjamin Kunkels »Indecision« kan inte fatta beslut om något, inte livet, inte tjejer, absolut inte vad han är sugen på när han står där i delin. Till slut får han sparken från sitt jobb på läkemedelsbolaget Pfizer och måste göra något, varpå han åker till djungeln i Ecuador för att träffa en tjej han var hemligt kär i för tio år sedan.

I Mike Gayles »My Legendary Girlfriend« har göra slut-sorgen kryddats med sport. Huvudpersonen i Scott Mebus »Booty Nomad« gör slut så här: »Well, one day I woke up and looked over at her sleeping face and noticed something. I was unhappy. I loved her, I ache for her to this day, but I wasn’t happy. So I did the hardest and most courageous thing I have ever done. I broke up with her a month later by email.«

Vad de har gemensamt är ensamhet, förvirring och alienering från en suddig idé om ett liv de anar att de borde leva. Det är också vad den manliga läsaren vill ha. När Lisa Jardine och Annie Watkins, två litteraturforskare vid Queen Mary College i London, intervjuade 500 män om vilka romaner som förändrat deras liv, uppgav en klar majoritet teman som också den manlige lad lit-karaktären tampas med: likgiltighet, utanförskap och brist på känslomässig respons. Det är isolering och ensamhet, oförmåga att anpassa sig och relatera. Den solitäre vandraren mot världen. Albert Camus »Främlingen«, JD Salingers »Räddaren i nöden« och Kurt Vonneguts »Slakthus 5« hamnade i topp. Män föredrar böcker av döda vita män. Bara en kvinna, Harper Lee med »Dödssynden« fanns med på deras 20 i topp. Män slutar ofta läsa romaner i tonåren, och tar upp dem igen efter att de fyllt 50. De var mer benägna att nämna fackböcker som viktiga i deras liv, även om de specifikt fick frågan om romaner. Kvinnor föredrog romaner om djupa känslor, kamp för att komma över svåra situationer och passion. Bland favoriterna nämns kvinnliga författare: Jane Austen, Charlotte och Emily Brontë, Margaret Atwood och George Eliot. Men undersökningen visar också att kvinnor gör bredare val än män, blandar klassiker och modern litteratur och ofta läser manliga författare. Kvinnor använder mer än män böcker som stöd, tröst, inspiration och guidning genom sina liv.

Kanske börjar den manliga lad lit-läsaren göra det också. I varje fall finner dess karaktärer ofta tröst i fiktiva hjältar. I »Love Monkey« sitter Tom Farell deprimerat passivt under en filmaffish från Humphrey Bogart-filmen »In a Lonely Place«. Det var 1950 och Hollywood, och Humphrey Bogart spelar en bitter, arg och potentiellt våldsam manusförfattare. Där Bogart är misstänkt för mord, är Farell bara misstänkt av kollegan Julia för att inte vara bra nog att vara ihop med. Manligt existentiellt mörker verkar åtminstone ha blivit något ljusare med åren.