Världens farligaste man

Det var länge sedan FN:s säkerhetsråd enats så snabbt. Medlemmarna fördömde i måndags Nordkoreas kärnvapenprov i skarpast tänkbara ordalag. Men de närmast berörda länderna famlar fortfarande i blindo när de söker en metod att kommunicera med Nordkoreas egensinnige diktator Kim Jong Il – precis som de gjorde före bomben.

Vilket syfte har den fattiga och slutna diktaturen Nordkorea med att skaffa kärnvapen?
Telefonlinjerna gick heta mellan världens ledare sedan Nordkorea i månadsskiftet aviserat ett kärnvapenprov. Med fasa insåg man att kärnvapenklubben var på väg att få en åttonde medlem. Uppmaningarna till Kim Jong Il att inte gå vidare med provsprängningarna klingade ohörda. Nordkoreas diktator väntade bara på det allra bästa tillfället för provsprängningen. Precis som när han lät fyra av ett helt batteri av missiler på den amerikanska nationaldagen den fjärde juli i somras, gällde det nu att få ut största möjliga effekt av Nordkoreas första sprängning av en kärnvapenladdning.

Han valde Columbus Day, en viktig helgdag i USA. Sprängningen utfördes också exakt samtidigt som den nye japanske premiärministern Shinzo Abe mötte den sydkoreanske presidenten Roh Moo-hyun i Seoul på en resa för att skapa mer avspända relationer i Nordostasien. Shinzo Abe kom direkt från Beijing där han träffat de kinesiska ledarna och enats med dem om att varna Nordkorea för kärnvapenprovet. Det var också timmarna innan den sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-Moon valdes till ny generalsekreterare i FN. Så inte var det en slump att Kim Jong Il sträckte upp ett långfinger i luften just natten mellan söndag och måndag, svensk tid.

Den nordkoreanska regimen präglas av en brinnande nationalism med inslag av socialism och konfucianism, där det senare står för ett homogent och strikt hierarkiskt samhälle med vördnad för den högste makthavaren, av propagandan ständigt kallad »Den Käre Ledaren«. Dynastin Kim – Den käre ledaren övertog makten efter sin far Kim Il Sung – har manipulerat personkulten genom att återuppliva dyrkan av den forntida koreanske kungen Tangun. Personkulten är allestädes närvarande, på rockmärken, på bilder, på tevenyheterna och i de sentimentala sångerna.

Begreppet juche, självtillit, är en annan hörnsten. Vid min senaste resa till Pyongyang för fem år sedan var ett besök vid Juchemonumentet obligatoriskt. Vi fick lyssna till guidens utläggningar om hur Kim den äldre och Kim den yngre genom sin genialitet fått landet att stå på egna ben. Men runtomkring oss kunde vi ser hur nedgången huvudstaden blivit, frånsett några nya monument till maktens ära.

Sanningen är att utan hjälp utifrån hade Nordkorea inte kunnat överleva. Regimens otillräcklighet – och i någon mån naturens nycker – skapade en av 1990-talets största svältkatastrofer som kan ha kostat en miljon av landets 23 miljoner invånare livet. Nordkorea är i dag beroende av humanitärt bistånd, även från Sverige, och av leveranser av livsmedel och energi från Kina och Sydkorea.

Från första stund har den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il byggt sitt styre på myter och medvetna lögner, både inåt och utåt. Det är myten om Kim Il Sung som den nationalistiske gerillakämpen (i själva verket insattes han i sitt ämbete av de sovjetiska trupperna efter andra världskriget), myten om Kim Jong Ils födelse vid det heliga berget Paekdu (han föddes han i ett flyktingläger i Sibirien), och så vidare. Nordkorea är en mytokrati.

Även vid provsprängningen kom temat igen. Nyhetsuppläsaren på tevenyheterna förkunnade jublande att »testet byggde på inhemsk visdom och hundra procent teknologi från Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea)«.

Detta är ännu en myt. Ända sedan slutet på Koreakriget i början av 50-talet har Nordkorea systematiskt arbetat på att skaffa sig kärnvapen – men det har skett med hjälp från Sovjetunionen, Kina och Pakistan. Största anledningen till beslutet att skaffa egna kärnvapen var att kunna matcha de kärnvapenstridsspetsar USA placerat ut i Sydkorea och Japan.
Kärnforskningsanläggningen vid Yongbyon är ursprungligen byggd med sovjetisk hjälp. Kina har bidragit med viss utbildning och teknologi. Och senare i kritiska skeden överförde den pakistanska atombombens fader Abdul Qadeer Khan nukleär teknologi till nordkoreanerna.
Kring 1989 indikerade amerikanska satellitbilder att nordkoreanerna aktivt börjat tillverka kärnvapen med hjälp av plutonium. Men under stark press gick Nordkorea 1994 med på att frysa sitt kärnvapenprogram. I gengäld skulle USA, Sydkorea och Japan bygga fredlig och säker kärnenergi i landet och ge annan hjälp. Man kan också säga att det var då Nordkorea lärde sig att hut går hem, eftersom Kim Jong Il lyckades omsätta kärnvapenhotet i en massiv internationell hjälpinsats.

I efterhand erkände nordkoreanerna att de brutit sin del av avtalet genom att de hela tiden i hemlighet arbetade parallellt på att utveckla kärnvapen genom anrikning av uran. Bläcket hade knappt torkat på avtalet 1994 förrän de satte i gång. Nu är de tillbaka till plutonium.

I februari 2005 deklarerade Nordkorea att landet hade färdiga kärnvapen. Måndagens sprängning är det första kända testet. Spekulationerna bland bedömare i Beijing om varför Nordkorea gjorde provsprängningen går enligt två linjer:

1) Kim Jung Il är desperat därför att ekonomin blöder och han behöver utöva utpressning – igen.
2) Ett kärnvapentest är ett grundskott mot fiendealliansen mellan USA och Sydkorea och bryter det amerikanska kärnvapenmonopolet på koreanska halvön.

Men med en ekonomi körd i botten, hur kan Nordkorea finansiera så omfattande militära satsningar? Svaret är genom att prioritera militären och låta folkmajoriteten leva i halvsvält. Ett annat är att sälja missiler och missilteknologi till länder som Iran, Syrien, Libyen och Pakistan. Det sker i öppet trots mot icke-spridningsavtalet, som Nordkorea för övrigt lämnade 2003.
Ytterligare ett sätt är att prångla ut förfalskade dollarsedlar över hela världen. Dessutom beordrar Den käre ledaren agenter och diplomater att smuggla narkotika och tobak. Det är en verksamhet som den svenske specialisten Bertil Lintner kartlagt i sin bok förra året: »Great Leader, Dear Leader«.

Eftersom Nordkorea visat att landet kan sälja vad som helst för att överleva, är det nu många som undrar varför regimen inte skulle sälja även kärnvapenteknologi eller till och med färdiga kärnvapen till hugade spekulanter.

Sent omsider har omvärlden satt in ekonomiska sanktioner mot Nordkorea. För ett år sedan identifierade USA åtta nordkoreanska bolag som skulle ha medverkat till spridning av massförstörelsevapen (missiler eller missilteknologi). Den amerikanska regeringen frös bolagens samtliga tillgångar i USA.

USA har också lyckats få med sig Macao, Vietnam, Mongoliet och framför allt Kina i en aktion för att frysa nordkoreanska bankkonton som verkar ha använts för att tvätta pengar.

Kim Jong Il rasar över dessa sanktioner. De är en anledning till att han vägrar låta sina diplomater återvända till de så kallade sexpartssamtalen, förhandlingarna om en avveckling av landets kärnvapen. Samtalen har förts sporadiskt i Beijing sedan 2003 mellan USA, Nordkorea och dess grannar Kina, Ryssland, Sydkorea och Japan.

Nordkorea har hela tiden försökt använda sin medverkan eller icke-medverkan som ett förhandlingskort för att tvinga fram eftergifter och bistånd.

I september 2005 skrev de sex länderna faktiskt under ett preliminärt avtal om att Nordkorea skulle avveckla kärnvapnen i utbyte mot ett löfte från USA att inte angripa landet. Men snart nog drog sig Nordkorea ur samtalen med hänvisning till de ekonomiska sanktionerna. Att påminna om det avtalet i dag är pinsamt för alla – utom för Nordkorea som bara agerat som man brukar.
Pressen på Kim Jong Il ökade när Japan efter missiltesterna i juli stoppade de viktiga dollaröverföringarna från de etniska koreanerna i Japan till släktingar och organisationer i Nordkorea. Dessutom har Sydkorea hejdat sin livsmedelshjälp till grannen i norr till dess att Pyongyang återvänder till förhandlingsbordet.

Lägg därtill att Nordkorea ännu en gång drabbats av missväxt, så kan provsprängningen vara ett indirekt sätt att pressa fram mer ekonomisk hjälp.

Men Koreaexperten Nicholas Eberstadt gör en annan tolkning i en analys i Wall Street Journal:

»Långsiktigt är Kim Jong Ils högsta prioritet att skaffa kärnvapen som kan avskräcka USA, slå hål på det amerikanska säkerhetsparaplyet i Nordöstasien och köra in en kil mellan USA och Sydkorea.«

Kina stred på Nordkoreas sida under Koreakriget. Beijing ger fortsatt stöd av rädsla för att ett sammanbrott i Nordkorea kan skapa oro och flyktingkatastrof i nordöstra Kina. De kinesiska ledarna försöker i stället förmå Kim Jong Il att införa marknadsekonomiska reformer, sådana som lyckats bra i Kina.

Samtidigt verkar de kinesiska ledarna bli alltmer irriterade över grannens sedelförfalskningar och smuggeltrafik. Peking kallade också kärnvapenprovet »skamlöst«. Ett så starkt ord har kineserna aldrig offentligt använt om sina forna bundsförvanter.

Kina sitter i dag i en mycket svår sits. Kineserna har hela tiden pläderat för att förhandlingar och samtal är bästa vägen att få nordkoreanerna medgörliga. Därför är det de kinesiska ledarna som kan känna sig mest förödmjukade av Kim Jong Ils senaste utmaning.

Enligt journalisten och författaren Jasper Becker struntar Den käre ledaren i kinesernas reformförslag. »Han är inte intresserad av reformer. Han har satsat på militären och kärnvapen. Om samhället liberaliseras och blir mera öppet kan hans position bli väldigt utsatt«, säger Jasper Becker till Fokus.

Kim Jong Il vet att de andra länderna i sexpartssamtalen inte är helt eniga. USA och Japan är hökarna och vill markera skarpt mot Nordkorea – Kina och Sydkorea är mera försiktiga.
Nordkoreanska kärnvapen kan leda till en rustningsspiral i Asien, enligt vissa bedömare. Andra tror att länder som Japan och Sydkorea fortfarande vill förlita sig på den amerikanska närvaron.
Ett militärt tillslag mot Nordkoreas kärnanläggningar är knappast ett realistiskt alternativ, enligt de första kommentarerna. Omvärlden är hänvisad till fortsatta försök att tvinga eller locka Kim Jong Il till förhandlingsbordet. Det finns saker att förhandla om eftersom nordkoreanernas kärnvapenarsenal inte är fullt utvecklad. De anses inte heller riktigt kunna aptera bomberna på missiler ännu. Och de har inte en fungerande långdistansmissil som kan nå den amerikanska kontinenten, även om de verkar vara på god väg.

Kim Jong Il vet i alla fall att han rört om ordentligt i grytan.