Dilsa Demirbag-Sten: Enklaven Rosengård
Olika projekt och initiativ har avlöst varandra i högt tempo, travar av avhandlingar har skrivits om varje aspekt av förorternas förorter. Inför val åker politiker ut till Fittja eller Rinkeby och låter sig fotograferas med invandrarbarn för att visa att de är ett med folket och det nya Sverige. Journalister åker gärna dit för att skildra dem som antingen fantastiska eller fruktansvärda bostadsområden. Fittja och Rinkeby har blivit symboler för invandrarförorterna.
Medierna och den politiska makten har sina huvudsäten i Stockholm och kan relatera till förorter som ligger som mest cirka 40 minuter med t-bana från centrala Stockholm.
Bostadsområdet Rosengård i Malmö är minst lika invandrartätt som Rinkeby. Lokala kommunpolitiker har varnat för det alltmer stigmatiserande utanförskapet i Rosengård. När kommunalrådet Ilmar Reepalu sa att Malmö inte orkade med att ta emot fler nyanlända invandrare blev han hånad av så väl liberaler som av partikamraten och dåvarande migrationsministern Mona Sahlin.
Att nyanlända invandrare ska få välja var de vill bo blev en principiell fråga. Att hindra människor att flytta vart de vill är en återgång till en omodern assimilationsidé som vi har lämnat bakom oss, hävdades det. Och så försvann Rosengård från den Stockholmscentrerade debatten om förorterna.
Utanför mediernas och rikspolitikens fokus har Rosengård utvecklats till ett bostadsområde präglat av kriminalitet, arbetslöshet och trångboddhet. Under några månader har vi kunnat läsa om hur skolor bränns ner och bilar sprängs. Polis och ambulanspersonal kan inte utföra sitt arbete på grund av att de hotas av gängledare i området. Några få och våldsamma grupper styr livet för de andra i området.
De flesta boende vill fortsätta leva sina vanliga liv med barn och arbete men den socioekonomiska situationen påverkar alla på ett eller annat sätt. Medan uppmärksamheten har varit riktad mot Fittja och Rinkeby har Rosengård vuxit till en enklav. Islamismen är utbredd, så även antisemitismen och hatet mot majoritetssamhället. Rosengård är förmodligen Sveriges burkatätaste bostadsområde. Vilken enligt min mening säger en hel del om situationen.
Integrationsminister Nyamko Sabuni vågade till skillnad från många tidigare integrationspolitiker åka ner till det oroliga Rosengård. Några veckor senare presenterades regeringens nya integrationspolitik som tyder på att Sabuni förstår vidden av problemen och avser att göra det arbete som Mona Sahlin borde ha gjort.
Det är ett stort problem att nyanlända släktingar väljer att flytta till sina nära och kära. Men som liberal vet Sabuni att man inte kan förbjuda människor att bosätta sig med andra landsmän i redan utsatta områden. Man får i stället försöka ge de nyanlända invandrarna en realistisk uppfattning om hur villkoren ser ut i exempelvis Rosengård och hoppas på att de sedan gör ett konstruktivt val.
Om man som jag anser att hederskulturer existerar och att islamiseringen är negativ för kvinnor och homosexuella blir det viktigt att motverka den segregation som invandrartäta förorter som Rosengård innebär. Enklaver tenderar att stärka de traditionella sociala banden och de som alltid förlorar på en konserverande syn på kulturer och traditioner är kvinnor, barn och homosexuella.
Stora koncentrationer av utsatta etniska grupper i områden som Rosengård, Fittja och Rinkeby medför ofta en olidlig social kontroll av unga kvinnor och de som inte lever enligt traditionella normer. Tänk på Knutbysekten så kan ni nog föreställa er det sociala trycket. Det kommer alltid att finnas människor som känner en stark samhörighet med en homogen grupp, men alldeles för många vantrivs eller tar psykisk skada av livet i enklaven. Jobb och bättre boende till medborgarna i Rosengård är en god start på arbetet mot utanförskap och segregation.
