De sätter agendan

»Men vad gör Stefan Mehr? Jag menar, egentligen?«

Va? Vad är det för typer vi lyssnar på? Vad är det de firar?

Det glittrar i Strömmen nedanför Operaterrassens panoramafönster. Det glittrar i glasen: vitt vin, torrt, krispigt och prisvärt, enligt DN:s Bengt-Göran Kronstam. Det glittrar om Amelia Adamos örhängen: silvriga korkskruvslockar med pärlor närmast nyckelbenen. Det glittrar av leenden.

Men vänta! Det är något särskilt med glittret i de där leendena. Om ett par timmar är vinnarna av det Stora Journalistpriset utsedda och då kommer de lättade leendena, de stolta leendena, de glada leendena – för all del också de besvikna jaja-det-skiter-väl-jag-i-leendena. Men nu, vad är det som glittrar i leendena nu?

Det är något annat.

Nervositet? Spänd förväntan? En, än så länge, lätt besvärad nykterhet? Vanlig, väluppfostrad hövlighet?

Jodå. Allt det där. Men det är något mer. Vad är det?

Carl-Johan Bonnier, värden, styrelseordföranden, familjeöverhuvudet, slinker förbi den lilla gruppen, söker ögonkontakt, nickar, ler. Den lilla gruppen nickar och ler tillbaka. Det påminner vagt om något ur Sven Delblanc, »Hedebyborna«, baron bjuder daglönarna på skördefest. Baron Bonniers mörka kostymrygg tråcklar sig utom hörhåll och samtalet fortsätter.

»Stefan Mehr?«, börjar en välinformerad veteran, som antagligen kan Stefan Mehrs karriär utantill: Värnpliktsnytt, Husmodern, Vecko-Journalen, Expressen, Månadsjournalen och allt vad det är. Han vet antagligen att Stefan Mehr numera uppbär den tjusiga titeln »rektor vid Bonniers Medieuniversitet«, en slags kombinerad rullande chefskurs och eventarrangör. Men det säger han inte. Eller inte just med de orden.

»Stefan Mehr? Arrangerar fester. Skriver placeringskort. Bevakar bordsskicket.« Och så ännu ett glittrande leende ögonbryn som lyfts i hälsning tvärs över rummet. Där står Erik Månsson, Bonnierföretagens informationschef, i rödrandig direktionsslips och ser som vanligt ut att vara chef för särskilt plågsam information. Som om det vore i går, inte 13 år sedan, han var Expressens chefredaktör och sa »Vi kör!« om de där löpen: »Kör ut dem!« »Ta hand om dem!«

»Men vad fan gör Erik Månsson?« fortsätter vår distanshälsande journalist, utan att släcka leendet, utan att sänka blicken, till och med utan att sänka ögonbrynen. »Förutom att lyfta bonus?«

Aha! Där har vi det! Där har vi det solkiga i glittret! Det handlar om…

Nej, vänta. Vi behöver lite bakgrund. Vad är det här för typer?

Den typiska journalisten är född sent på kvällen den 20 juni 1959. Han är till 55 procent man och till 60 procent gift. Om vi räknar bort deckarmiljonären Jan Guillou och krösuscheferna Thorbjörn Larsson på Dagens Nyheter, Jan Scherman på TV4, Otto Sjöberg på Expressen och Anders Gerdin på Aftonbladet, tjänar vår typiska journalist hyggliga 5 1 851 kr i månaden. Det är ungefär vad en driftschef i byggverksamhet tjänar, 25 000 mindre än en chefstjänsteman tar hem och 30 000 mer än en postkassörska. Han är kreditvärdig: en 8 på den 10-gradiga skalan. Det finns inga betalningsanmärkningar i bagaget, men ingen årslön på banken heller. Först med miljonärer som Guillou och Thorbjörn Larsson inräknade, kan genomsnittsförmögenheten fås att nå 325 952 kronor.

Till 82 procent bor vår typiska journalist i Storstockholm. Till 53 procent innanför tullarna. I den mån vår journalist är man gifter han sig gärna med en yngre kvinna. I den mån hon är kvinna gifter hon sig gärna med en äldre man.

Jaha, är det slut här? Var det inte mer spännande än så?

Jodå.

»Vi är…«, börjar Janne Josefsson, för stunden iförd svart kavaj, svart skjorta, tre knappar oknäppta, och sitt uppfordrande ansiktsuttryck. Det som säger »jag berättar detta, men jag inbillar mig inte att ni är lika orädda som jag, jag vet att ni inte vill höra det«. Han räknar på fingrarna: ett, två, tre.

»Vi är alltså åklagare, vi är eeeh … domare och vi är bödel i samma … vi sitter med alla de ingredienserna.«

Nu är vi på Publicistklubben. Mera lättöl än vin här. Halvtaskig husmanskost till självkostnadspris. Journalister i sjaviga branschuniformer: t-tröjor, ostrukna skjortor, felhängda kavajer, halvlångt hår på ända. För er som retar er på att jag bara beskriver männen – det gör jag inte alls.

Klubben ska »slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten«. Det har den gjort i över 130 år. Öppen för »yrkesverksamma journalister«, med en generös tolkning av »yrkesverksamma«. Det är, som vanligt, många pensionärer här i kväll.

Det hålls en av alla dessa diskussioner om »yrkesetik«. Den handlar inte om Trond Sefastsson, för vi befinner oss i den tid då Sefastsson fortfarande är expert på etikfrågor, inte föremål för dem. I centrum står i stället, som så ofta, Janne Josefsson. Och varför inte? Det är ändå något speciellt med den här killen. Han är Sankt Göran, eller åtminstone Don Quijote. Ett enmanskorståg. Ett flermanskorståg, skulle de hävda som menar att hans vilja att själv stå i rampljuset försätter hans redaktion i oförtjänt Josefssonförmörkelse.

Han har också förärats journalistikens Nordstjärneorden. Vi talar inte om Stora Journalistpriset nu, även om han har tagit hem det också. Två gånger. Det vi talar om är skyddade personuppgifter. Det Janne Josefsson på några minuter gräver fram om vilket kommunalråd, eller vilken företagare som helst, bara med hjälp av ett personnummer, kan ingen gräva fram om honom. Han har statligt sanktionerad anonymitet och till skillnad från de flesta andra av de drygt 10 000 svenskar som beviljats sådan, rör det sig inte om dessa trista, oglamorösa privathot. Det lurar inga hederslystna familjeklaner, inga kaninkokande älskarinnor i buskagen. Janne Josefsson är hotad i egenskap av journalist.

Säkert inget han önskat sig. Men snacka om statussymbol.

Så vad vet vi om honom? Jan Christer Ragnar Josefsson. Uppväxt i ett medelklassområde i Göteborg. Studerade på Journalisthögskolan där. Var då aktiv i Liberala studentförbundet. Tre söner, omgift. Hyreslägenhet i Göteborg och ett större hus på Åstol. Har äktenskapsförord. Påstås samla på skor. Det värsta man kan hitta är en strid med byggnadsnämnden om en veranda utan byggnadslov.

Men vi vet också att han inte bara attackeras av dem han granskat, han är även under ständig attack från andra granskare, sina kollegor.

Tids nog blir det bråk om det där bödelcitatet också. Lars Adaktusson har, efter att ha trott att han skulle bli chef för Svenska Dagbladets ledarsida men plötsligt fått nobben då han begärde 100 000 i månaden, slutligen slagit sig lös från Sveriges Televisions objektivitetsregler. Han frustar av lust att uttrycka åsikter. Hans nya program i TV8 avslutas med en ledarmonolog. Redan efter ett par program förvandlas visserligen den där talade ledaren till en liten reklamstump för vad morgondagens Svenska Dagbladet innehåller, men i gengäld får Adaktusson skriva kolumner i samma tidning. Det är i den formen han påstår att Josefsson sagt »jag är åklagare, domare och i vissa fall också döden«.

Det är en tjusig formulering. Man kan riktigt se Janne Josefsson stå i sin svarta kåpa på den vindpinade, bergmanska stranden och fingra på livets schackpjäser. Men Josefsson dementerar vildsint.

Det blir för en gångs skull en hetsig debatt mellan två journalister. I en av TV:s morgonsoffor presenterar Josefsson en ny, mesigare version av citatet som den korrekta: »Vi är i någon bemärkelse åklagare, domare och vi verkställer domarna.«

Och där, när både Adaktusson och Josefsson citerat Josefsson fel, händer inte så mycket mer. Få upptäcker antagligen att det här snarast var ett undantag från Josefssons raffinerade försvarssystem. För det går inte alls ut på att mildra.

Vad går det ut på, då?

Han gör tvärtom! Han anfaller! Han erkänner! Han synar!

»Jag har ju inte varit journalist lika länge som Jan Guillou«, säger Josefsson i en annan debatt i Publicistklubben, då Jan Guillou är ordförande, »men nästan 30 år, och varit med om en maktförskjutning som jag aldrig skulle ha kunnat förutsäga. Där man som ung reporter ser sig själv som en underdog och försöker gå de svagas ärenden och ser i dag – naturligtvis är jag inte helt förblindad – vilken oerhörd makt som vi journalister har, framför allt när vi går i drev ihop med andra.«

Hörde ni!? »Vilken oerhörd makt som vi journalister har«!

Och i en intervju med Peter Olsson, numera Wennblad, i Moderna Tider:

»Dagens journalister är en maktfaktor det förmodligen inte finns någon motsvarighet till i historien.«

En maktfaktor! Ingen motsvarighet i historien!

Här är en kontrast: Lena Mellin, Aftonbladets samhällschef. Antagligen Sveriges mest lästa politiska kommentator. Hon får frågan i programmet »Åsiktsmaskinen« i Axess Television, några månader innan Aftonbladets förstasida fylls av hennes bildbyline och tolkning av de nya riktlinjerna för sjukskrivning: »Aftonbladets Lena Mellin: Du ska vara snygg, framgångsrik och lycklig – annars kan du dra åt helvete.«

»Ser du dig som opinionsbildare?«
»Nej!«

Mellin utvecklar sedan sitt svar:
»Jag ser mig mer som en tratt.«

En tratt? Ja, det Mellin menar är att hennes källor »häller« information i henne. Själv är hon bara förmedlaren. Den som för uppgifterna vidare till allmänheten.

Jaha. Men …? Vad …? Hur …?
Vad är det för typer vi har att göra med här?

Operaterrassen igen. Martin Jönsson, stjärnskott på Svenska Dagbladet, medieanalytiker, bloggfantast, samlare på chefstitlar, tassar fram till Mats Bergstrand, sedan länge chef för DN Debatt och vanligen i topp fem på den årliga listan över de viktigaste opinionsbildarna. Bergstrands idé om vad som är värdigt för en debattredaktör på Dagens Nyheter var länge modellerad på Deus otiosus, den dolde guden. Som en helig ande dömde han publicering eller refusering i upphöjd avskildhet, utan att någonsin blotta sitt anlete för läsarna. Det fanns de som tvivlade på att han existerade.

Så, plötsligt, började han skriva små artiklar. Med bildbyline! Ibland kommentarer till sina publiceringsbeslut, ibland i ämnen som roar honom. Vad kan stjärnskottet på den mindre morgontidningen vilja säga till den uppenbarade guden på den större? Vad har han för ärende?

»Hrrmmm …« harklar Jönsson sig. »Eh. Jag … jag ville bara säga attehh … de där texterna du skriver är fantastiskt bra.«

Bergstrand ler uppmuntrande. Det ger Jönsson nytt mod.

»Mycket bra. Det bästa i tidningen, tycker jag. Du borde skriva oftare.«

Bergstrand sträcker fram sin hand, Jönsson fattar den, glittret blir till ett skimmer och någonstans i rummet borde en vägg rotera och långsamt avslöja en Händelkör:

Haa-lelulja! Haa-lelulja! Hale-luja! Hale-luja!
Ha-leee-luu-jaaa!

Men det där sker förstås inte och vi är tillbaka i vår ursprungsgrupp.

»Men vad fan gör Erik Månsson? Förutom att lyfta bonus?«

Vad ryms i den där frågan? Vad är det den avslöjar? Förakt? Bitterhet? Kanske till och med något så trivialt som avundsjuka? Nej, vi har att göra med journalister här. De arbetar med ord, sammanhang och, i vissa fall, tankar. Så låt oss hitta något mer passande och mer precist. Låt oss anstränga oss en aning. Låt oss identifiera den där falska tonen i hjärtligheten, den aningen krökta läppen över de glittrande leendena.

Låt oss kalla det ressentiment.
Vad sa? Ressentiment. Låter genast finare, inte sant? Res-sentiment.

Nietzsche. Han använde ordet. Nietzsche, som också talade om människans vilja att behärska världen genom att tolka den. Passande i det här gänget.

Ressentiment, menar Nietzsche, är vad de tidiga kristna känner mot judarna i det romerska riket. Men rusa inte iväg nu. Det här har inget att göra med familjen Bonniers, eller för den delen, Stefan Mehrs judiska arv. Nej, vi använder begreppet i överförd bemärkelse.

Ressentiment är ett slags hat, men egentligen inte ett religiöst hat. Det växer snarare ur en självsuggererad känsla av maktlöshet och impotens. För de kristna, skriver Nietzsche, bygger sin tro på en »slavmoral«. Makt, ära och rikedom är tecken på ondska. Maktlöshet, självförnekelse och fattigdom ett tecken på godhet. Och den inställningen är ingen karriärfrämjare. Så där står de kristna, frustrerade av sin moraluppfattning, oförmögna att hävda sig i det romarrike de lever i. Medan deras kusiner, som inte lider av samma åkomma, klättrar på.

Inte bra för släktsammanhållningen, det där. Man förstår ju hur det blir.

De kristna vänder sin frustration, sin känsla av maktlöshet, mot sina judiska kusiner. Deras framgångar är ett tecken på moralisk förtappelse. Deras makt ett bevis på ondska. Och de ska brinna i helvetet!

Ja, temperamenten var lite eldigare i romerska Judéen än på Operaterassen, men ändå. Visst känns det bekant? För vad håller samman journalister om inte journalismen, den outtalade men spridda yrkesideologin? Och vad är journalismens kärna om inte idén om att varje makthavare, varje storpotät med pengar och makt, per definition är moraliskt defekt?

Inte varje innehavare av en liten slant, förstås. Inte »all egendom är stöld«, som gamla Proudhon påstod. Det finns egna villor och bostadsrätter att tänka på. Men »bakom varje stor förmögenhet ligger ett brott«, kanske? Jo, den klingar renare. »Bakom varje stor förmögenhet ligger ett brott.«

Vem sa det, nu igen? Mario Puzo, han som skrev »Gudfadern«? Va? Balzac? Jaha, Balzac.

Hursomhelst, Nietzsche skulle känna ressentimentet kittla mustascherna här i kväll, bland journalisterna. För nu är brottslingarna mitt ibland dem. Det är inte längre bara de andra: affärsmän och politiker och ägarfamiljer. Det är kusiner, gamla kollegor. En del kan de kanske leva med. Jan Guillou – är han här i kväll? Nej, förstås inte – han med sina 51 759 256 kronor i bolag. Men han är väl ändå riktig journalist fortfarande? Jodå. Lite lat, lite tjatig, alltid de där araberna, men på sätt och vis. Liza Marklund, med 87 737 477 spänn i sina bolag och vad var det förresten hon sålde stenkåken i Lärkstan för? 34 miljoner? 17 miljoner i vinst? Jaha. Mja, mja, nja, jo, kanske. Deckarmiljonärer kan väl passera.

Men de här överlöparna. De är bara för mycket.

Där står Jan Scherman. Direktör Jan Scherman. Jojo. Från Kalla fakta till kalla miljoner. Och där är Thorbjörn Larsson i samspråk med Bo Strömstedt. Strömstedt, som med sitt mest innerliga pastorsvibrato aldrig tröttnade på att svära sina bokstäver fria från siffrorna. Men Thorbjörn, han räknar och läser med samma varma själ, minsann. De överbetalda: Helle Klein i sin festblåsa. 1 700 000 om året! Va? Sådan manna kunde göra vem som helst religiös. Men värst är ändå springpojkarna. De som inte ens försöker upprätthålla en journalistisk fasad. Riktiga förrädare. Makt och pengar och gulligull med ägarna.

Vad gör egentligen Stefan Mehr? Vad gör egentligen Erik Månsson?

Ja, ressentiment. Det är det som gör Janne Josefssons anfallslinje så genial. För vad är det han säger? Han säger inte att han, Janne Josefsson 520627-5… ja, de där uppgifterna är ju skyddade, men han säger inte att han, personligen, är ensam om att ha makt. Han säger att alla journalister har makt. Makt »utan motsvarighet i världshistorien«. Han kortsluter, för att tala med Nietzsche, journalismens slavmoral. Han placerar kainsmärket i journalisternas pannor: de har själva makt. De är makthavare. De är … moraliskt förtappade?

Ja, inte Janne själv, förstås. Han erkänner ju och är därmed friskriven.
Jag sa ju att den här killen är riktigt smart.

Men de andra. De ryggar tillbaka. De viker sig. De vill inte tala om det. De är i sanningens, eller åtminstone i allmänhetens, tjänst. De är konsekvensneutrala. De är inte direktörer, inte politiker, inte byråkrater, inte makthavare, inte ens opinionsbildare.

De är … tja, trattar, kanske. Bara trattar.

Och när vi står här mitt ibland de mäktiga trattar som avgör vad du ska läsa i tidningen, höra på radio och se på tv i morgon, vad hör vi då? Jo, Operaterrassen surrar av berättelser om maktlöshet.

Där står ett gäng från Sveriges Radio, nationens radio, kulturbärarna, Bengt Lindrotharna och Cecilia Uddénarna. Vad talar de om? Om den misslyckade digitaliseringen, förstås. Precis som förra året och året dessförinnan. Om hur teknikerna tagit över. Om den hopplösa styrelsen och den hopplösa ledningen. Om hur politikerna och byråkraterna tagit över. Om konsulterna som delat in alla svenskar i målgrupper. Om hur ekonomerna tagit över. Eller, möjligen, om de hinner med innehållet, så gäller det Annika Lantz. Lantzifieringen av radion. Om hur idioterna tagit över.

Alla styr radion, utom de själva, som gör programmen.

Där har vi tv-hörnan och den skakar samstämmigt på huvudet åt hur undanträngd samhällsbevakningen är. Och överallt står de skrivande journalisterna och baktalar sina ägare, sina chefredaktörer, sina kollegor och – här slipper ingen undan – sina läsare. Alla sårar dem djupt. Där står till och med någon med kontakter på tidningen Journalisten, journalistfackets egen blaska, och skvallrar om hur dålig, hur i botten, hur urusel stämningen är bland journalisterna på Journalisten.

Va? På Journalisten?! Ägd av journalister, styrd av journalister, för journalister? Har journalisterna ingen makt över Journalisten?

Nä. Denna jävla hopplösa chefredaktör de fått. Igen!

Vad är det här för typer?

Tillbaka till tabellerna. Visst finns det enstaka lustigheter. Undantag, ibland oväntade. Adaktusson har en betalningsanmärkning, moralisten Johan Ehrenberg är återfallskonkursare, Göran Greider idog småföretagare. Men titta på dem som finns kvar. Alla de andra. Vad är de?

De är folk som betalar sina räkningar. De är folk som tjänar hyfsat, men inte chockerande mycket. De är folk som bor bra, men inte vräkigt. Folk som kanske har en sommarstuga, men inget palats. Det finns inte ens ett stim stenkåkar på Gotland. Det som finns kvar är folk som har god eller mycket god kreditvärdighet. Inte för att de är rika, utan därför att de är pålitliga. Stabila, förutsägbara och ordnade. Antagligen pensionssparare. En banktjänstemans dröm.

Där har ni svaret på vilka typer det här är. Journalisternas skamligaste hemlighet:

De är en skötsam, välordnad, småborgerlig övre medelklass.

Och som skötsam medelklass ofta gör, känner de sig pressade. De känner sig pressade av tekniken. De känner sig pressade av budgeten. De känner sig pressade av att alla chefer vill ha ungdom och skvaller. De känner sig pressade av kollegor, som verkar klara pressen bättre än de själva gör, kollegor som glatt avancerar. De känner sig pressade av att det de kan göra, att det de vill göra, inte verkar vara värt något: alla de fyra stora Stockholmstidningarna har i dag chefredaktörer som inte skriver, ens i sina egna tidningar. Herregud, man ska vara tidningsmakare nu, ungefär som skomakare, som om det handlade om något slags serviceyrke!

Men, framför allt, längst därinne, känner de sig pressade av vilka de själva blivit. Av att supandet, slagsmålen, horeriet – allt det som gjorde journalistyrket romantiskt – inte har någon plats längre, nu när det gäller att leverera och producera. Av att de vet att de har de jobb de har, just därför att de är duktiga på att leverera och producera. Pålitliga. Av att de egentligen inser att de inte skulle stå ut i en vecka om det var så där romantiskt och folk kom för sent och var fulla och kopulerade i arkivet.

De är pressade därför att de vet vad det betyder att de blev kvar när romantiken städades ut: de är den välmående, skötsamma medelklassen.

Det var ju inte så det skulle vara. Det skulle ju vara »Upp till kamp«. De skulle vara artister och rebeller. Förändra världen. De skulle åtminstone åka sportbil genom Paris, med den varma vinden i sitt hår. Och så blev det så här. Aldrig sen till en deadline, autogiro och avdrag för hushållsnära tjänster.

Hur i herrans namn klarar de av det? Vad gör de för att inte explodera av inre tryck?
De gör vad sammanbiten medelklass alltid gjort: de försvarar ordningen och sederna.
De snörper på munnen. De odlar sitt ressentiment mot allt och alla som flyr den fälla de själva sitter i. De tar på sig rollen av kulturella inkvisitorer, ständigt redo att svartlista det kätterska. De definierar mitten och håller rent i dikeskanterna. Det blir till slut så självklart att de inte märker det. De blir som Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, som egentligen inte begriper varför det var fel att ta för givet att Sveriges Radio inte vill se Bush återvald.

Varför blev hon avstängd från sitt eget program, »Konflikt«, för att hon antog en sådan självklarhet? Vad är det för konstigt med det? Det är väl mitten? Public service? Ingen vettig människa kan väl tycka något annat?

Och så pyser de, så snart de hittar en säkerhetsventil. De kan inte vara helt emot friskolor, eftersom de egna ungarna … ja, ni vet, Waldorf och så. Men religiösa friskolor, det måste man ju vara emot. Gud – eller hur man ska uttrycka det – så skönt för samvetet att hitta den säkerhetsventilen!

Och aldrig har det väl känts så befriande medvetet att testa bilar, som nu när man kan snacka miljö och koldioxid och Prius. Och Pridefestivalen finns ju alltid och nu kan man skriva engagerade texter om en så enkel sak som att dricka kranvatten, i stället för pysvatten. Och varje säsong finns det något nytt att bli demonstrativt rasande på.

Som underbyxor.
Va? Underbyxor?

Jo, så här: det är morgon, slutet av sommaren, semestern över och Svenska Dagbladet frasar i kapp med det rostade brödet, fullkorn. En suktande brunett skjuter fram underlivet, hjälpligt maskerat av ett par spetstrosor, på tidningssidan, men du måste ju vidare, så du vänder bladet och på exakt samma ställe som den där brunetten är nu en kolumn. Hon heter Anna Larsson och hon inleder:

»Låt mig börja med att klargöra att min medelåldriga bakdel aldrig kommer att bli vald till världens snyggaste rumpa.«

Hö?
Du läser vidare och det visar sig att det här också handlar om underbyxor. Märket Sloggi. Det har startats en reklamkampanj där kvinnor och män får skicka in bilder på sina bakdelar och tävla om att få just sin derrière utsedd till världens snyggaste stjärt. Inte så smakfullt, kanske, men den här Larsson, hon är utstuderat ursinnig. Hon står bara inte ut. Hon vill att du ska resa dig upp, fatta luren och ringa till underbyxornas huvudkontor och pro-tes-tera, för det här är tamejfan »något av det mest cyniskt kommersiellt beräknande och sexistiska« hon sett.

Du vänder tillbaka bladet och tar en titt på den där brunetten igen och hon ligger kvar, trosorna har inte blivit större och den där plutmunnen …

Jaha, tänker du och vänder igen och där är Larsson fortfarande i gång. Den här underbyxtävlingen kommer att leda till pro-sti-tu-tion och pe-do-fili och nu ska du ta din lur och slå numret och …

Du tänker, jaha, så i våras var det Stora Handväskdebatten och nu blir höstens grej Stora Underbyxdebatten och det känns som det där du läste någonstans. Något om hur journalister kan få en att känna att man långsamt är på väg att bli ihjälpickad av ankor. Små ivriga, trubbiga näbbar som puffar och puffar och…

Ja, sådär som det blir när en skötsam medelklass vill visa sig lite vass. När den plockar fram sitt alibi, den salongsfähiga radikalismen, helst förankrad i kroppsöppningar – oralt, analt, vaginalt – för att visa att den minsann är fräck, slår underifrån och är lika spännande och rebellisk som … som … som … eeehhh …?

Som om Bo Kaspers Orkester gjorde en soulig version av »Anarchy in the UK«, kanske?
Höst. Jan Scherman talar ut i branschtidningen Resumé. Han är, enligt tidningen, »gråtfärdig« över Sefastssonaffären. Scherman dementerar, nästan gråtfärdig av raseri, men oavsett snyftningar och rop är det ändå alldeles tydligt att TV4:s chef vet vad som krävs av en makthavare som tvingas ta ansvar för något obehagligt. Han måste också vara lurad. Han måste visa känslor. Han måste vara ett offer. Samtidigt puffar Sveriges Television för en ny säsong »Uppdrag granskning«. Men vad är det den andra programledaren, hon som inte är Janne Josefsson – vad heter hon? Karin Mattisson? – Karin Mattisson, ja, vad är det hon säger?

»’Uppdrag granskning’ fortsätter att kämpa mot orättvisor i samhället.«

Oj då. Kanske kan de ta sig an Scherman?