Grispris och spritfester

Redan Axel Oxenstierna brottades med de statliga finanserna. Hans största bryderi var att få ihop nog med pengar att bekosta Sveriges krigande. Hösten 1634 visade staten, det gamla ordet för budget, ett underskott på två miljoner riksdaler.

– Militära utgifter utgjorde mellan 70 och 80 procent av statens utgifter under lång tid, säger Gunnar Wetterberg, historiker och samhällspolitisk chef på Saco.

Finansdepartementet grundades 1840, men det fick inte sin tunga roll förrän under 1930-talets krisår. Sedan starten har 50 finansministrar passerat, 49 män och blott en kvinna, Anne Wibble. Gunnar Sträng var mannen som lade grunden till budgetavdelningens starka ställning på finansdepartementet. Han var mån om att rekrytera smarta och driftiga medarbetare.

Under hans tid angavs tonen.

– Budgetavdelningen närde en machokultur där det var kutym att arbeta nätterna igenom, säger Klas Eklund, chefekonom på SEB, som tidigare jobbade på finansdepartementet.

Anitra Steen anställdes vid finansdepartementet 1981 och blev departementssekreterare 1985. Hon beskriver tiden där som »mitt livs universitet«, och minns den speciella atmosfären bland dem som arbetade med statsbudgeten. De var unga, de var hungriga, de var till största delen män.

– Det kändes som att slåss med ryggen mot väggen, säger Nobelstiftelsens vd Michael Sohlman, om arbetet på finansdepartementets budgetavdelning under 1980-talet.

Det var en tid då det fanns en »bristande insikt i regeringskretsen om vad som krävdes«. Den före detta budgetchefen jämför den starka sammanhållningen på avdelningen med att göra lumpen.

– Vi hade ofta en känsla av att försvara Grekland vid Thermopyle, säger han. Känslan av att budgeten inte var tillräckligt stram infann sig ständigt.

– Att jobba med statsbudgeten var i någon mening en successiv serie av förluster, minns Michael Sohlman.

Eva Lindström, även hon före detta budgetchef, numera riksrevisor, minns särskilt saneringen efter nära-döden-upplevelsen under det tidiga 90-talets finanskris. Därefter blev det hårdare bandage, med nominella utgiftstak, rullande budgetprocess och en övergripande styrning. En som bidrog till detta var Per Molander, sedermera chef för budgetavdelningen. 1992 visade han i en rapport att den svenska budgetprocessen var slappast i Europa, tillsammans med den italienska.

Den starka sammanhållningen, känslan av att vara utvald och den låga medelåldern bland de anställda har skapat ett speciellt arbetsklimat. Anekdoterna är många.

På den minsta centrala enheten, kallad totaleriet, var nattmanglande särskilt vanligt under de värsta machoåren. Traditionen att »spika« siffrorna var en ritual för att markera att budgetarbetet var slutfört. Den digra pappershögen – för detta var innan datorernas intåg – slogs in i kedjor och hissades upp i taket.

– Därefter dracks det våldsamt, berättar Klas Eklund.

Festas gör det fortfarande när statsbudgeten är i hamn. Då delas »grispriset« ut till den enskilda person som åsamkat staten störst utgifter, genom att ha varit svag i förhandlingarna. Sten Olsson, som arbetade under Per Nuder, minns en nattmangling i september 2005. Han och finansministern hade beslutat sig för att tillmötesgå vänsterpartiets krav på fem nya miljarder till kommunerna. Men de många sömnlösa förhandlingsnätterna hade satt sina spår hos den förhandlande vänsterpartisten som helt glömde bort att föra fram kravet. Senare på natten ringde han upp, lätt panikslagen. Trots detta fick vänsterpartiet fick igenom sitt krav.

Denna historia förärade departementsrådet med ansvar för kommunerna att bli årets grispristagare. Sten Olsson tog dock på sig halva ansvaret, och numera har de bägge delad vårdnad om den skära mjukisgrisen.