Slaget om New York

» New York är inte det riktiga USA.«

Jag har hört påståendet ett oräkneligt antal gånger. I landets största stad ser många amerikaner något främmande och apart. Men om trenden står sig kommer det riktiga USA – var det nu ligger – att välja mellan två politiker från New York i nästa års presidentval.

Republikanen Rudolph Giuliani, New Yorks förre borgmästare, och demokraten Hillary Clinton, senator från New York, är båda favoriter att ta hem sina partiers nomineringar. De leder i opinionsmätningarna och är valkampanjens mest kända kandidater.

Allt kan hända i politik, särskilt i den amerikanska, men om man leker med tanken om ett race mellan Clinton och Giuliani måste New York tas med som en viktig del av kampanjekvationen.

Vad får det för betydelse för valet och för väljarnas ställningstagande?

Även om New Yorks position som USA:s mest oamerikanska stad är ohotad har uppfattningen av New York förändrats. I många år skrämdes hyggligt folk i de 49 övriga delstaterna av brottsligheten, smutsen, den nakna synden och den aggressiva hetsen. I dag är inställningen en annan.

– New York är inget problem längre. Allt fler amerikaner kommer hit därför att det är säkert och roligt.

Mitchell Moss är professor vid New York University och specialiserad på New York. Han avvisar tanken på att Hillary Clinton och Rudolph Giuliani skulle belastas av sina kopplingar till New York.

– Hillary är en hybrid och en nationell politiker. Hon överskrider geografiska gränser.
Men Giuliani då? Han är New York rakt igenom: både i framtoning och i tal. Professor Moss medger detta faktum men säger:

– Rudy är en nationell politiker och det beror på New York.

Tack vare sina beslutsamma och närmast heroiska insatser som borgmästare 11 september 2001 blev Giuliani världsberömd. Hans kampanj baseras på de händelserna. Väljarna ska uppfatta honom som en stark ledare.

Förutom att New York numera är rent och säkert, något som Giuliani också tar åt sig äran av, åtnjuter staden fortfarande stor sympati efter terroristattackerna. Den har kommit tillbaka efter en både mänsklig och ekonomisk katastrof och det imponerar på många. Men nytändningen till trots är en sak fortfarande sig lik: demokraterna äger New York. Eller som Mitchell Moss uttrycker saken:

– Det här är en mycket tolerant och liberal stad.

Det kan man lugnt säga – och det avspeglar sig i politiken. Borgmästaren, guvernören och statens två senatorer är samtliga demokrater. Det är också 23 av New Yorks 29 kongressledamöter. I presidentvalet 2004 röstade nästan 75 procent i staden New York för John Kerry, i delstaten New York fick Kerry knappt 60 procent av rösterna.

Problemet för New Yorks republikaner är att deras parti nationellt gått så långt åt höger de senaste 15–20 åren. Moderata, till och med liberala, republikaner är nu nästan utrotade. Men de som existerar huserar på östkusten och, i New York har de haft betydande framgångar.

Giuliani är ett exempel, den förre guvernören George Pataki ett annat.

Giulianis liberala syn på homosexuella, abort och immigranter ligger honom i fatet men än så länge har han lyckats övertala tillräckligt många republikaner att överse med den saken. I ett uttalande nyligen lyckades han till och med göra sin hemhörighet till en fördel.

– Utan mig kan vi låta bli att driva kampanj i New York och Kalifornien. Och om vi förlorar Ohio har vi Hillary Clinton i Vita huset.

Bara Rudy Giuliani, lyder budskapet, är valbar.

Det återstår förstås att se. I hypotetiska val dem emellan har Clinton övertaget, både nationellt och i New York (där hennes ledning är betydligt större). Båda är formidabla politiker med för- och nackdelar.

Jag frågar Gerry Mullany, ansvarig för rapporteringen om New York-politiken på New York Times, hur han skulle beskriva deras styrka och svagheter. Vi befinner oss i tidningens nya byggnad på 8:e

avenyn och 40:e gatan: en elegant skyskrapa i stål och glas. Överallt luktar det målarfärg och plast. Nere i entrén står en byst av Adolph Ochs, mannen som gjorde tidningen till världens mest inflytelserika och vars ättlingar fortfarande äger och kontrollerar New York Times, inslagen i ett knallblått skumgummiskydd.

– Giuliani är mycket smart och vågar stå för vad han tycker. Han framstår som en stark ledare som är tuff mot både brottslingar och terrorister. Hans svaghet är att han just nu inte ligger i ideologisk fas med konservativa republikaner. Men om han blir nominerad kan det bli en fördel gentemot mer moderata väljare.

– Hillary Clinton har en mycket bra organisation bakom sig. Hon är en skicklig debattör och en stark kampanjpolitiker. Hon har också lyckats dra till sig moderata väljare som tidigare röstade på republikanerna. Hennes svaghet? Vissa anser att hon är för försiktig. Irakkriget är ett exempel. Hon röstade för kriget. Barack Obama röstade emot och John Edwards som också röstade för har ändrat uppfattning. Först nu vill hon ha ett militärt tillbakadragande. Till skillnad från Giuliani har hon ingen exekutiv erfarenhet.

Gerry Mullany anser att Hillary Clinton är storfavorit till att nomineras. För Rudolph Giuliani är läget inte lika enkelt. Det republikanska fältet har ingen given favorit. Jag påpekar att situationen kan bli den omvända efter partikongresserna: att det då blir svårare för Clinton och lättare för Giuliani att nå ut till väljarna. Ingen kandidat väcker så kraftiga antipatier som Hillary Clinton medan Rudolph Giuliani är mer populär ute i landet än i New York.
Mullany vill inte ge sig in i sådana spekulationer.

– Jag tror att det är alldeles för tidigt att säga något bestämt. Hillary har gått starkt hela tiden medan läget är osäkrare för Rudy. Men det kommer att bli ett fascinerande val om de blir nominerade.