Nyamko Sabuni

Hon kunde vara rätt jobbig i skolan. Åtminstone när det blev lite politisk fart på diskussionerna. Då tände hon till, den lilla mörka tysta tjejen från Afrika. På tafflig svenska skulle hon övertyga varenda unge om att hon hade rätt. En gång var det någon klasskompis som fräste åt henne »Stor i orden men liten på jorden«. Den tjejen kunde inte varit mer fel ute.

I dag har Nyamko Sabunis glödande engagemang fört henne till den politiska toppen och som statsråd i den borgerliga regeringen är hon en av folkpartiets ledande personer.

Nu sitter hon här, som en levande Benettonreklam i den snövita pössoffan på Visbys innerestaurang. Svart och snygg. Som gammal pr-kvinna är hon veteran i Almedalen och vet bättre än att hinka i sig drinkar på eftermiddagen. Kaffe får det bli. Och kaka. Med vaniljsås

– Mycket vaniljsås. Det är hela grejjen – det ska bara rinna, säger hon och skrattar.

Visst var det lite förutsägbart att hon, regeringens enda invandrare, fick ansvar för integrationsfrågorna. Därför var det desto roligare att hon också fick jämställdhetspolitiken.

– Annars hade det varit svårare att tacka ja – förutsägbarhet är inget för mig, säger hon.

Men beslutet att tacka ja tog »typ tio sekunder«. Dagen före riksdagens öppnande gick hon hemma och drog. Sov till och med. Lite tungt var det – det hade ju varit kul att vara med nu när alliansen äntligen fick riksdagsmajoritet.

Men själv hade hon åkt ut och väntade på att Jan Björklund skulle bli minister så att hon kunde få ta hans riksdagsplats. Men så vaknade hon och fick se ett sms från Lars Leijonborg om att inställa sig.

– Jag skrek YEEES för mig själv, för jag förstod att det var ett viktigt besked men inte exakt vilket. Sedan slängde jag mig i duschen och in i en taxi, berättar hon. Ett par timmar därefter var hon klar att bli statsråd och några dagar senare stod hon stolt bland de tillträdande regeringsmedlemmarna.

När rabarberpajen kommer in serveras den med såsen bredvid. I ett litet snapsglas. Vi kommenterar inte kvantiteten. Nyamko Sabuni kom alltså till Sverige på 1980-talet. Ursprungligen från Kongo men efter flera år som flykting i Burundi. Till skillnad från många andra invandrare blev hon inte socialdemokrat.

– Jag är inget flockdjur, så eftersom jag växte upp i ett socialistiskt hem med Leninbilder på väggen var det ren instinkt att ifrågasätta, säger hon och håller med om att hon brutit mot en typisk invandrartradition i Sverige.

– Allt i invandrarmottagningen bygger på att socialdemokraterna är bäst, från SFI [svenska för invandrare] till skolböckerna. Socialdemokraterna har monopol på godhet i Sverige.

Hon säger att det har varit något av ett tabu att som utlandsfödd ansluta sig till en icke-socialistisk ideologi. När man ändå har tagit det steget finns det inget värre än att beskyllas för att vara regeringens alibi.

– Det är det mest förnedrande man kan säga om borgerliga invandrare. Och jag fattar inte att man kallar mig det – är det någon som uppfattar mig som följsam?

I stället för socialdemokrat blev hon följaktligen en utpräglad liberal, och kan betraktas som en av folkpartiets mest hängivna kravställare. Hon har också blivit en kontroversiell politiker som inte väjer för laddade frågor. Som upphovsman till förra årets indignerade debatt om obligatoriska gynekologiska undersökningar av flickor i skolan, är hon inte någon som funderar i termer av politisk korrekthet.

– Allt i Sverige ska vara lagom och präglas av jante. Jag avskyr jantelagen, säger hon häftigt.
– Politik handlar om människors liv. Då finns det inget utrymme för politisk korrekthet. Om politiker får skit för sina förslag får man ta det – annars får man ägna sig åt något annat, säger hon och konstaterar att hon kanske inte är den enklaste personen att ha i ett politiskt parti.

– Jag gör mina uttalanden efter egen övertygelse och sedan får någon släta över och säga att det där var hennes egen åsikt och inte partiets, säger hon och skrattar hjärtligt.

Hon stör sig ofta på det hon kallar den politiskt korrekta jämställdhetsdebatten där man ger sken av att kunna lagstifta bort missförhållanden. Visst vore det bra om alla delade lika på föräldraledigheten – det tycker hon också, och hon tror att det kommer bli så inom en inte alltför avlägsen framtid.

– Men folk kan inte förväntas skapa nya samhällsstrukturer. Många feminister talar inte för tjejen i Ica-kassan utan i egen sak – de orkar inte ta fajten med killen hemma, säger hon och avböjer vänligt servitrisen som kommer och frågar om vi vill ha mer vaniljsås. Ungefär tjugo minuter efter att vi knaprat i oss den torra pajen.

Nu har hon ett år på posten som integrations- och jämställdhetsminister bakom sig. Och tre år kvar före nästa val.

– Jag har fattat att det gäller att prioritera vissa saker, annars slutar det med att man inte får något gjort, säger hon. Samtidigt är det lite bråttom.

– Men jag känner mig cool. Jag gillar att få bestämma och koncentrerar mig på att genomföra det jag vill utan att bry mig om andras agendor. Vi får bokslutet 2010.

Kommer Sverige att vara mer integrerat till dess?

– Mycket av åtgärderna kommer att vara på plats – ja. Och jag hoppas att de hinner få effekt också.