Därför tvingades Odenberg gå

Spelet bakom avgången. Striden om försvarsbudgeten slutade i ett triangeldrama där alla är förlorare. Och krisen reser nya frågor kring Reinfeldts ledarskap.

I tisdags slog en bunt papper ner likt en bomb på försvarsdepartementet. Det var Anders Borgs finansplan. Två miljarder mindre skulle försvaret få på tre år, stod det. Inget konstigt, tänkte tjänstemännen på departementet. Den summan var deras minister Mikael Odenberg med på.

Men det stod något mer också. Det stod att försvaret ska spara ytterligare, sammanlagt fyra till fem miljarder på sikt. Och att finansdepartementet ska få ansvara för slakten. Situationen hade vänt. Anders Borg hade vunnit försvarsbråket. Korridorerna surrade, skvallret flög.

Fokus källor uttrycker sig rakt: folk blev förbannade.

Mikael Odenberg själv, uppger en person med insyn, hade vetat om allting i en vecka. Nu hade han bestämt sig. Nu fick det vara nog.

– Det finns inget vettigt underlag för den linjen som genomdrivs nu. Inget annat politikområde skulle behandlas så här, fräste han på en presskonferens dagen efter.

Och bekräftade att han skulle avgå. Som den tredje moderata ministern på ett år. För att han var oense med Anders Borg.

Konkret handlar bråket om vapen, kläder, ammunition, fordon och tält. På byråkratsvenska kallas det materielanskaffning. Det kostar Sverige omkring 18 miljarder kronor varje år.

Mikael Odenberg anser att man kan spara pengar här, men att man först måste reda ut vad försvaret har för uppgifter. Först efter det kan man bestämma ett belopp.

Men dramat mellan de två departementen har en historia som sträcker sig längre tillbaka än till Anders Borgs utspel i Almedalen i somras.

1998 var det storbråk och dåvarande finansministern Erik Åsbrink angav också detta som ett skäl till att han senare avgick. I likhet med Mikael Odenberg avgick han i slutet av en budgetförhandling.

I den här sortens konflikt står försvarsdepartementet mot finansdepartementets budgetavdelning. Tjänstemännen där granskar hur mycket pengar som rinner ut från de övriga departementen. Deras uppgift är att ifrågasätta.

Men budgetavdelningen har haft dålig kontroll på försvarets utgifter. I den förra regeringen tryckte miljöpartiet på för att finansdepartementet skulle sätta press på försvaret.

– Men det var ett rörigt och låst läge. Jag upplevde att Göran Persson höll försvaret under armarna, säger Lennart Olsen som var miljöpartiets förhandlare på finansdepartementet i åtta år.

Förklaringen till Mikael Odenbergs sorti ur svensk politik lyder alltså: gamla synder. Under Anders Borgs ledning har budgetavdelningen gjort sitt jobb och ifrågasatt kostnaderna för försvaret.

Men Anders Borg lyckades inte övertyga Mikael Odenberg. I stället körde han över försvarsministern. Mikael Odenberg blev förödmjukad. Därför gick han.

Klockan fem minuter över tolv dagen före Anders Borgs tal i Almedalen strövade Mikael Odenberg över Stora Torgets kullerstenar i Visby. Han skulle käka pasta. Solen sken. Han var glad.

– I eftermiddag ska jag vara slagpåse på ett seminarium om klusterbomber, sa han i sin vanliga burdusa stil.

Men han sa en sak till. Och då sänkte han rösten, tänkte efter, viskade. Han sa att han gärna hade blivit finansminister, men att han förstod varför Fredrik Reinfeldt valt Anders Borg i stället.

– Det är jävligt svårt, ett stort ansvar. Jag kan känna att jag gärna skulle ha haft några fler poäng från Handelshögskolan än jag har.

Detta är grunden för en alternativ förklaring till att Mikael Odenberg avgår. Den lyder: Fredrik Reinfeldt har för andra gången offentligt förödmjukat Mikael Odenberg. Och det är åter Anders Borg som vunnit statsministerns gunst.

Samtidigt finns det flera skäl till att det är svårt att köpa Odenbergs förklaring.

För det första är fyra, fem miljarder i försvarsbudgeten ganska lite pengar. Redan planerade besparingar på Jas-plan räcker långt, enligt siffror från finansdepartementet.

– Jag har väldigt svårt att tro att det bara handlar om pengarna, säger en tidigare regeringstjänsteman som arbetat på hög nivå med försvarsfrågor.

För det andra är skrivningar i finansplanen inte huggna i sten. Mikael Odenberg skulle ha kunnat stanna kvar och slåss.

För det tredje är det anmärkningsvärt att Mikael Odenberg och Fredrik Reinfeldt lämnar varandra.

Mikael Odenberg har under lång tid haft en nyckelroll i moderaterna. Han spelade en aktiv roll i Reinfeldts kampanj för att bli partiledare och gjorde grovjobbet med att få med sig riksdagsgruppen på omgörningen av partiet.

I onsdags på presskonferensen kunde inte Mikael Odenberg hålla sig ifrån att dra ett par skämt. Galghumoristen skojade ända fram till graven.

Men roligast den dagen var ändå Göran Hägglund. Kristdemokratledaren levererade veckans understatement.

– I dag är ingen bra dag för regeringen, sa han.

I en koalitionsregering är budgetförhandlingar särskilt känsliga. Statsministern och finansministern ska hålla kontroll på utgifterna utan att någon fackminister eller parti uppfattas som överkört. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har misslyckats med detta.

Anders Borg vann försvarsbråket med Mikael Odenberg, men till ett högt politiskt pris. Regeringen förlorar sin tredje minister och moderaterna splittras i en historisk profilfråga.
Redan vid tillträdet för ett år sedan riktades kritik mot att Anders Borg är mer tjänsteman och ekonom än politiker. Och att inte få med sig Mikael Odenberg på försvarsbesparingarna visar just på bristande politisk fingertoppskänsla.

– Jag kan inte påminna mig att något statsråd har avgått för att han uppfattar sig ha blivit överkörd på det sättet, säger statsvetaren Olof Ruin till TT.

Men den stora skuggan faller över Fredrik Reinfeldt. I ett läge där han kritiseras av borgerliga ledarsidor för att vara anonym har han inte lyckats lösa konflikten.

Bilden av en borgerlig allians där alla respekteras som jämbördiga parter krackelerar. Den interna moderata konflikten har totalt präglat försvarsförhandlingarna. De tre andra partierna akterseglades.

– Ja, det måste jag säga att jag är överraskad, var Maud Olofssons första kommentar.
En central punkt i den borgerliga alliansens valkampanj var att man nu var regeringsduglig. Triangeldramat mellan Mikael Odenberg, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt spär på kritiken mot Fredrik Reinfeldts ledarskap.

Sten Tolgfors har ingen enkel uppgift som ny försvarsminister. När han nu för andra gången hoppar in efter en ministeravgång stärks visserligen hans ställning hos Fredrik Reinfeldt.
Men att vara vän med statsministern är inte alltid en garant för att få hjälp. Fråga Mikael Odenberg.