Tomas Fischer: Lunch med lorden

Den franske journalisten Alain Minc har skrivit en bok om lord Keynes »Les vies de Keynes«, ungefär »Keynes många liv« på svenska. Han var 1900-talets mest inflytelserike, men inte främste, makroekonom. Nobelpristagarna Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin var keynesianer, den senare ägde en stor aktiepost i världens största tillverkare av mekaniska räknemaskiner, Facit, som grundbult i sin förmögenhet. Facit gick under när elektroniska räknemaskiner lanserades. Schumpeters idéer om den kreativa förstörelsen måtte ha gått Ohlin förbi.

Keynes tillhörde den sk Bloomsbury-gruppen kring Virginia Woolf och levde ut sin homosexualitet, vilket han inte var ensam om i Cambridge. Här fanns också Wittgenstein och de blivande förrädarna Burgess och Maclean. Jag har ätit lunch på banken NM Rotschild and Sons, med lord Rothschild, som gjorde misstaget att rekrytera Burgess och Maclean till MI5.
Då kände jag historiens vingslag.

På Keynes tid var det i Storbritannien kriminellt att vara bög, men lagen tillämpades inte på överklassen. Vid mogen ålder beslöt sig Keynes för att pröva kvinnor som omväxling och gifte sig med en berömd rysk ballerina. Som morgongåva fick hon en teater i Cambridge, där hon kunde utöva sin konst. Så snål var han inte.

Keynes hade ärvt en enorm förmögenhet som han under hand nästan spekulerade bort. »Under min livstid kommer vi inte att få uppleva en börskrasch«, skrev han 1926, berättar Minc.

Keynes kallade guldet en barbarisk kvarleva och ville avskaffa dess finansiella roll. Men när han som rådgivare skapade Bretton-Woods-avtalen fick guldet ändå vara med på ett litet hörn.

USA-dollarn blev utbytbar mot guld till en fast kurs av 35 dollar per troy ounze. Att låsa en råvara till ett fast pris var dömt att misslyckas. Produktionskostnaden för guld låg snart över det fastställda priset, varefter utvinningen av guld i världen kollapsade.

Nixon upphävde rätten att lösa in dollar mot guld sedan Frankrike, på anstiftan av Ohlins kompis Jacques Rueff, försökt överta USA:s guldreserv till vad som på 1970-talet blivit ett fyndpris. I skrivande stund kostar ett uns guld 738 dollar.

Det kostar så mycket trots att ett antal centralbanker, däribland den svenska Riksbanken, bildat en säljkartell som i Keynes anda årligen vräker ut guld motsvarande 20 procent av världsproduktionen på marknaden. Man är inte tvungen att sälja, men varje centralbank har en kvot som det gäller att utnyttja, ungefär som när nykterister på motbokens tid alltid köpte ut sin ranson.

Motiveringen för att Riksbanken ska ha en guld- och valutareserv är »att vid behov kunna intervenera på valutamarknaden. Valutareserven kan även i en krissituation användas för likviditetsstöd i utländsk valuta till banksystemet.«

Den svenska Riksbanken har genom sina guldförsäljningar och värdepappersköp vållat ägaren – svenska folket – mångmiljardförluster, vars exakta storlek är omöjlig att beräkna på grund av Riksbankens knappast börsmässiga årsberättelser.

Riksbankschefen Stefan Ingves borde därför lämna en bättre redogörelse för vad Riksbankens guldförsäljningar, och obligationsköp, givit för resultat under hans egen och föregångarnas, Heikenstens och Bäckströms, ämbetsperioder.

Riksbanken har valt en särskilt dålig tidpunkt att sälja guld eftersom den industriella efterfrågan under senare år ökat kraftigt från snabbväxande ekonomier som Indien och Kina samtidigt som produktionen av guld har minskat. Guld används i många nya produkter, till exempel mobiltelefoner.

I stället för att sälja guld borde Riksbanken minska innehavet av amerikanska statspapper, som har alla utsikter att bli en tung förlustaffär, och investera i fler metaller, till exempel platina och palladium, där tillväxten i den industriella efterfrågan är stabil eftersom de är oumbärliga i många högteknologiska produkter, t ex katalysatorer. Vad händer däremot med priset på amerikanska statspapper om Kina börjar sälja ur sitt pyramidala innehav?

Guld har eftertraktats och varit värdebeständigt i mer än 5 000 år. Det kunde inte Keynes ändra på och det kan inga centralbankschefer heller.