Fredrik Lindström: Vem älskar Expressen?

Jag vet att det är maximalt politiskt korrekt att slänga skit på kvällstidningarna. Orkar ni en vända till?

När Mikael Persbrandt vann målet mot Expressen i fjol så kändes det som om hela svenska folket gladdes med honom, och det fanns inte ett spår av sympati för den välkända kvällstidningen. Och då slog det mig: Finns det överhuvudtaget några svenskar som hyser varma känslor för kvällstidningarna? Var finns den som skulle resa sig upp och skrika: Jag älskar Aftonbladet eller Expressen! Någon? Man vill gärna ha namn och adress på den personen.

Hjalmar Söderberg förkunnade en gång i världen att människor helst vill bli älskade, annars beundrade, i värsta fall fruktade – och om de inte ens lyckas med det sistnämnda, då vill de hellre bli hatade än ingenting alls. Denna bild kan lätt överföras på kvällstidningarna: i brist på vår kärlek eller respekt kan de gärna tänka sig att bli hatade – så länge det ger en bra upplaga.

Upplagan är allt. Det handlar inte i första hand om journalistik, som ska gå ihop ekonomiskt – utan om ekonomi som man får anpassa en »journalistik« till. En gång i tiden rapporterade löp och förstasidor nyheter av allmänt intresse, men det är länge sen och funkar inte längre (säljer inte tillräckligt). På vägen ner har man passerat nivåer som »skarvade nyheter« (man vinklar något så att det verkar mycket värre än det var), »tillverkade nyheter« (man ställer exempelvis vinklade frågor så att man får de svar som i ett lösryckt sammanhang kan utgöra en rubrik, trots att det inte finns någon nyhet), »tillverkade nyheter med aktualitetsplacering« (skennyhet om ett astmaanfall en dokusåpakändis hade för sju år sen vinklas som om det skedde i går när han blev utröstad ur populär lördagsunderhållning), ren skrämsel (vi har hela listan), rent skvaller och ända ner till den fulländade desperationen: vi ger bort saker, eller en dvd-film medföljer för några kronor. Senast jag köpte ett Aftonblad fick jag nåt slags chokladkaka.

Man har alltså målat in sig i ett hörn. »Skämt bort oss« med presenter och påhittade nyheter så vi blivit pjoskiga och inte vill ha de riktiga nyhetshändelserna längre. Vill vi inte? Nej, för då går upplagan ner. Vi är själva beviset. Jag köper ju själv emellanåt kvällstidningar, fast jag tycker de är så usla.

Kanske är orsaken densamma som till att jag ibland tittar på dåliga tv-program: jag vill ha något att klaga på, det fyller en viktig funktion i mitt liv.
Den alltmer isolerade moderna människan vill hellre ta ut sina aggressioner på ofarliga ting som tidningar eller tv-program än på riktiga människor.

Men jag drömmer om att det skulle finnas någon som ville ha min kärlek och respekt, och inte lika gärna tar mitt raljerande och min avsky. Säkert skulle många kvällstidningsjournalister tusen gånger hellre ge mej det, om de finge. Men man har tappat möjligheten att jobba långsiktigt. Man kan inte längre ösa ur den förnyelsebara källan »nyheter«, som hela tiden fyller på sig själv (där man hade så mycket gratis), utan måste tillverka och skarva det mesta själva, vilket egentligen är mycket jobbigare. En kortsiktig och enormt oekonomisk lösning för den som inte har råd med långsiktighet.

Långsiktighet är en av de få saker man verkligen har råd med i de flesta traditionella kulturer, eftersom den just räcker länge och därmed är så ekonomisk – blir praktiskt taget gratis. Att vi, som har råd med det mesta, oftast inte har råd med det som praktiskt taget är gratis, det är nog ett fattigdomsbevis för vår kultur – värre än vi själva kan föreställa oss .