Intelligensen har inga gränser
Vår ömtåligaste kroppsdel, väl skyddad i sin hjässkål, men ändå lätt att skada. Hjärnan är dold för omvärlden utom på ett ställe – ögonen.
– Om ett 40 000 år gammalt par skulle dyka upp i vår värld, och få ett barn, så skulle det inte skilja sig ett dugg från våra egna moderna barn. Däremot skulle antagligen föräldrarna behöva tas om hand, en sådan tidsresa skulle man knappast klara, säger neurologiprofessor Lars Olson på Karolinska institutet.
Vår hjärna har alltså fungerat likadant i 40 000 år. Under en utveckling från dinosauriernas tid till våra förfäder har det gått 200 miljoner år. Det är en oerhört lång tid, och det var den tid som behövdes för att utveckla den enastående hjärnan. Den har gradvis byggts ut och förfinats, från reptilhjärnan med de primitiva reflexerna kvar, till den stora primathjärnan med storhjärnbarken. Samma hjärna som man finner hos den moderna människan, fanns hos den tidiga Homo sapiens, som levde parallellt med Neanderthalarna.
Anpassningen till dagens tillvaro jämfört med livet för 40 000 år sedan kan man tacka den flexibla hjärnbarken för. Men den viktigaste förändringen är inte genetisk.
– Vi fick då, med vår hjärna, ett verktyg som utvecklats i hundratals miljoner år. Men vi utnyttjade kanske inte alla förmågor från början, säger neurologprofessor Lars Olson.
Förmågan att kommunicera var en av de två viktigaste förmågorna – först med kroppen, sedan med ansiktet, så småningom med talet. Kommunikationen utvecklades sedan allteftersom behoven dök upp.
Den andra förmågan var att man lärde sig att lagra kunskap mellan generationer och därmed överföra kultur och traditioner, och så småningom att även skriva ner historien.
Länge trodde forskarna att den mänskliga hjärnan faktiskt har ett tak, en begränsning för hur mycket information som kan stoppas in där. Men för tjugofem år sedan upptäckte en förvånad James Flynn att människor som testades för sin intelligenskvot, sitt IQ, bara fick bättre och bättre resultat under hela 1900-talet.
Det som var mest förvånande var att det inte hade att göra med att de gått längre tid i skolan – den högre kvoten hörde inte samman med bokliga eller verbala förmågor, utan med en förbättrad problemlösningsförmåga.
I en nyutkommen bok, »Den överlastade hjärnan«, beskriver neurologprofessor Torkel Klingberg vad som händer när man utsätts för ett övermått av information. Han visar att det är själva informationen som gör att vi blir smartare – en slutsats som på ett sätt går stick i stäv med dagens alla uppmaningar att avskärma sig från oönskad information och själv noggrant välja bland utmaningarna för att slippa stress och hjärnsläpp.
Hans slutsats är att vi kan arbeta oss till en välsmord hjärna just genom att utsätta oss för alla de nymodigheter och krav på nya färdigheter som till exempel it-samhället ställer på oss. Det handlar om att med koncentration få det korta arbetsminnet att fungera bättre.
Arbetsminnet är det där minnet som gör att vi kommer ihåg vad personen hette som ringde för trettio sekunder sedan, som håller postnumret i huvudet tills man hinner skriva ner det – sen är det borta. Och det är arbetsminnet som är flaskhalsen – det är som en för liten arbetsbänk, grejorna får inte plats utan åker i golvet. Om arbetsminnet belastas från två håll på en gång, så fungerar det inte, då tar informationen för stor plats.
Samma sak gäller om man distraheras samtidigt som man koncentrerar sig – då försvinner det man just läst eller hört, för störningen gör också anspråk på arbetsminnet.
Men enligt Torkel Klingberg kan man träna arbetsminnet till större effektivitet.
– Håll tänkandet i gång, jag tränar min mamma på det sättet!, säger Torkel Klingberg.
Han försöker också få sin mamma att spela strategidataspel, det är nyttigt. Men det vill hon inte.
Det är bättre att träna hjärnan med något när man kommer hem, än att slötitta på tv-programmet »Idol«. Återhämtning sker när man sover, inte när man underutnyttjar sin kapacitet.
Men det finns också försök att skapa genvägar. Mediciner och droger kan fungera som »brain-boosters«.
Ett exempel, som uppfattas som tämligen harmlöst, är att dricka kaffe på eftermiddagen för att klara tankarna. I västvärlden har folk länge självmedicinerat med koffeintabletter, som har en amfetaminliknande effekt, för att hålla sig vakna. Tabletterna effektiviserar hjärnans signalsystem.
Men om man börjar testa nya, okända droger, vet vi ingenting om bieffekterna. Och Klingberg är skeptisk till att experimentera för mycket i jakten på ökad effektivitet.
Hela tiden växer kunskapen om vad hjärnan kan och inte kan. För bara tio år sedan var man inte säker på att nervceller nybildades, i dag vet man att så sker, men så oerhört snabbt att man knappt förmår dokumentera det.
En annan upptäckt är att nerver kan ta över jobbet från varandra genom att växa in över grannens område. Om man förlorar pekfingret, till exempel, så kommer pekfingrets nervtrådar inte att ha någon uppgift. Då kan långfingrets rotsystem av nerver breda ut sig, och få det att fungera bättre än om pekfingret funnits kvar.
Men de begränsade områdena kring arbetsminnet kan inte låna överflödsnerver från omkringliggande områden och bygga ut kapaciteten på det sättet.
– De här hjälpfunktionerna fungerar bara inom sina hjärncentra. Man kan inte tänka sig att det spiller över celler från någon mindre hårt ansträngd del av hjärnan till de områden i pannloben och hjässloben som är engagerade i arbetsminnet. Man kan bara få hjälp från sitt eget kvarter, så att säga, säger Lars Olson.
Läs mer:
