Antidemokraterna

De är där för att stötta två anhängare som sitter på de tilltalades bänk, misstänkta för att ha knivhuggit en man i nacken vid en sammandrabbning med autonoma vänsteraktivister vid Slussen i Stockholm under sensommaren.

– Jag var ute efter att misshandla. Hade jag fått tag på dem hade jag slagit dem så hårt jag kunnat. Jag hade försökt sparka ut tänderna på honom. Men jag fick aldrig tag på någon, säger den 22-årige tilltalade mannen.

Åskådarna hurrar och när han lämnar salen vänder han sig mot dem och höjer högerarmen i en Hitlerhälsning.

Höger mot vänster. Konfrontationer, gatuslagsmål och hot. Rättegången från oktober i år följer den politiska extremismens traditionella mönster som Säpo sedan länge har granskat och har relativt god insyn i. Men den svenska extremistmiljön, såväl på höger- som vänstersidan, är mitt i en förändring. Dels ökar det »gamla« våldet i form av gatukonfrontationer, dels har de senaste åren också en ny typ av extremistvåld vuxit fram – ett våld som drabbar människor utanför de extrema grupperna.

Tidigare har den autonoma vänsterrörelsen riktat sitt våld mot Vit makt-rörelsen. Nu är även politiker på högerkanten och myndighetspersoner måltavlor. Inom Vit makt-rörelsen har konkurrensen hårdnat mellan grupperna och de ger sig numera även på varandra, vilket var otänkbart för några år sedan. Resultatet blir ett tumult där även oskyldiga individer riskerar att drabbas.

De här förändringarna har lett till att våldet ökar och att Säpo nu är på väg att tappa kontrollen över aktörerna inom de extremistiska miljöerna.

– Det ställer helt nya krav på vår motverksamhet. Hotbilden kan förändras snabbare. Och när strukturen blir lösare och grupperna flyter samman i varandra måste vi vara mer flexibla i vår organisation och våra motåtgärder, säger Karin Lönnheden, chefsanalytiker på Säkerhetspolisen.
För att se om Säpos varningssignaler stämmer har Fokus under de senaste månaderna varit i kontakt med ett 20-tal individer inom de extremistiska miljöerna, som annars sällan talar med media, samt poliser som arbetar med underrättelse. Dessutom har rörelsernas nya våldsverkare kartlagts.

Bilden som framtonar är en miljö med en grupp nya unga anhängare som utgör ett allt större hot mot samhället. Det är tydligt att rörelserna på båda sidor är mitt inne i en omfattande förändring. Men riktningen – och slutresultatet – är oklart.

Våldsammare vänster

För att förstå utvecklingen måste man ta några steg tillbaka i tiden, till strax efter kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. För den autonoma vänstern innebar de en vändpunkt. Polisens hårdhänta hantering och nedskjutningen av aktivisten Hannes Westberg lämnade en bitter eftersmak. Afa, som med uttalanden som »Göteborg var en framgång« fick skulden för kravallerna, hade sedan 90-talet varit känt för allmänheten som en grupp som med nävarna bekämpade nynazismen. Nu visade de att deras kamp inte enbart riktade sig mot extremhögern.

Efter kravallerna följde oändliga diskussioner inom gruppen om våldsmetoder.

Före Göteborg 2001 hade de autonoma haft ett väl fungerande samarbete med mer etablerade vänsterorganisationer. Efter kravallerna växte misstänksamheten mot de autonoma, som nu började marginaliseras. Även om de autonoma, vid sidan av våldsmetoder, alltid använt sig av fredliga aktioner, har isoleringen lett till en förskjutning från fredliga kampmetoder till våldsaktioner, menar journalisten Anna-Lena Lodenius.

– Innan hade de en större valmöjlighet att kunna påverka genom vanliga parlamentariska metoder. Isoleringen leder till att de nu oftare väljer våldet, säger hon.

Efter kravallsommaren 2001 utarbetades också en ny strategi i den autonoma rörelsens internationella organisationer. Fokus skulle skiftas från stora aktioner i samband med demonstrationer och protestmöten på en global arena, till allt fler mindre lokala hemmaaktioner. Samt våldsaktioner, riktade mot mål även utanför Vit makt-rörelsen.

Fokus pratar med en ung aktivist som betecknar sig som autonom och som att han inte företräder någon speciell grupp, utan enbart för sin egen talan. Enligt Mikael, som vi kan kalla honom, är den avgörande orsaken till det nya våldet det förändrade samhällsklimatet.

– Anledningen till att våldsaktioner blivit allt vanligare beror på högervinden som nu, senare än i resten av Europa, blåser igenom Sverige.

Ett klimat där fler riskerar att bli måltavla för den autonoma rörelsens kamp, menar han.

En av dem som drabbats av den autonoma rörelsens nya våldsaktioner är chefsrådmannen Anders Hagsgård och hans familj. När de kom hem sent en söndagskväll den 29 juli i somras var trappan färgad röd, hotfulla ord skrivna på husfasaden och utanför dörren låg en yxa kvarlämnad.

Han ringde omedelbart polisen.

Samtidigt lade Afa Göteborg upp en text på sin hemsida där de tog på sig attentatet: »Det är jobbigt att bli attackerad och hotad av militanta socialister som dessutom är kända för allsköns våldsbrott, Hagsgård känner sig säkert kränkt och kanske rädd?«, kunde man läsa på hemsidan.

Dådet förklarades som en protest mot Migrationsdomstolens kontroversiella bedömning att det inte råder någon väpnad konflikt i Irak. Afa menade att Hagsgård, i egenskap av domare, personligen var ansvarig och bör »ta sig en rejäl funderare«.

Polisen hyser inga tvivel om att det är Afa som ligger bakom aktionen mot Hagsgård, men är maktlösa.

Henry Thor, utredningschef vid polismyndigheten i Västra Götaland, slår ut med armarna:

– Inga vittnen, ingenting. Hur sjutton gör man då? Vi kan inte gå på en grupp utan måste hitta enskilda individer och det går inte med de här typerna, konstaterar han lakoniskt.

Att Säpo och polisen har svårt att få grepp om de autonoma grupperna som Afa, Revolutionära Fronten, Global Intifada och Syndikalistiska ungdomsförbundet, Suf, beror på att de är strikt icke-hierarkiska till sin natur och består av flyktigt sammansatta nätverk. Medlemmarna, som består av individer som beskriver sig som allt från socialister och anarkister till feminister och djurvänner, rör sig mellan olika grupperingar. De har möten, men inga officiella representanter.

Källor som fokus pratat med gör gällande att det inom Afa, det största nätverket, finns en uppdelning mellan rena aktionsgrupper och grupper som planerar dåden, »Statsplanerar-Afa«, som källan kallar dem.

– Fast det är inte alltid den ena gruppen känner till den andres aktioner så det är en rörig organisation, säger en källa inom polisen.

Utöver hotet mot migrationsdomaren har de senaste åren ett flertal liknande aktioner kopplats till den autonoma rörelsen. Osynliga partiet, som i själva verket är en kampanj arrangerad av bland andra Suf snarare än en ny organisation, tog under valrörelsen 2006 på sig runt 20 attacker av olika slag, mot centerpartiet, arbetsförmedlingar och polisstationer. Global Intifada har sedan 2004 tagit på sig fem attentat mot ambassader, vapenföretag och israeliska turistbyrån. För ett år sedan placerades en brandbomb hos Försvarets materielverk. Personer med kopplingar till de autonoma har också dömts för försök till brandbombsattacker mot McDonalds. Även ett antal sverigedemokrater har hotats och attackerats.

Som tisdagseftermiddagen den 11 juli 2006. Strax utanför gallerian Gränden vid Lilla torget i Linköping hejdade en ung man en kvinna och frågade om hon var sverigedemokrat. Samtidigt som hon svarade ja, fick hon ett knytnävsslag i bakhuvudet. Två timmar senare klockan 20:02, dök det upp ett inlägg på Linköpings Fria Antifascisters debattforum som skryter om anfallet: »… en sverigedemokrat vid namn XX fick sin skalle insmälld«.
En 16-årig pojke med kopplingar till de autonoma dömdes för misshandel till böter.

Den här typen av attacker har lett till att Säpo ser allt allvarligare på den autonoma rörelsen.

– Det är i dag vanligare att den autonoma rörelsen agerar mot förtroendevalda än att Vit makt-miljön gör det. Samtidigt finns det i Vit makt-miljön en större fascination för och tillgång till skjutvapen, vilket måste räknas in i hotbilden, säger Säpos chefsanalytiker Karin Lönnheden.
splittrade nazister

Vit makt-rörelsen har till skillnad från den autonoma rörelsen präglats av stabilitet den första delen av 2000-talet. Efter 90-talets grova våld, interna konsertuppgörelser, mord och uthängningar hittade Svenska Motståndsrörelsen, Nationalsocialistisk front och Info 14 ett samarbetssätt. Efter att Daniel Wretström misshandlades till döds i Salem, 9 december 2000, har de exempelvis årligen samlat sig kring den så kallade Salemmarschen som lockat till sig tusentals anhängare, och de har på bred front fört en nationell kamp för sin övertygelse om rasens renhet. De har ständigt varit i blodiga konfrontationer med de autonoma, men de tre Vit makt-organisationerna har präglats av en hederskodex som innebär att man inte slåss inbördes, inte rekryterar från broderorganisationer, eller kritiserar varandra offentligt.

Men någon gång kring 2005 nådde de en vändpunkt. Då började allt tydligare röster höjas, från framför allt nätverket och webbsidan Info 14, för oberoende aktivism. Idéer om lösare ledarstrukturer och organisationstillhörighet, precis som inom den autonoma rörelsen, vann anhängare. Strävan var att komma bort från organisationsbyråkrati och kunna agera mer snabbfotat.

En grupp som agerat i den nya andan är GFN, Göteborgs fria nationalister. Ett exempel på detta är när GFN, tillsammans med anhängare av Svenska Motståndsrörelsen, samlades på restaurang Pullmans i Göteborg den 2 april 2005. Under kvällen började ett rykte gå att en tjej i deras gäng blivit misshandlad av några från den autonoma vänstergruppen Revolutionära Fronten. De bestämde sig för en blandaktion, utan ledarnas inblandning.

Redan på spårvagnsstationen vid Stigbergstorget misshandlade de två ungdomar, en man och en kvinna. Senare misshandlade de även brutalt ett vittne som försökt ringa polisen. Gänget fortsatte sen vidare ut på stan där de ytterligare en gång hamnade i bråk innan polisen kunde gripa dem. Många av dem dömdes senare för misshandel till flera års fängelse.

Den här typen av oberoende aktivism har orsakat turbulens inom Vit makt-rörelsen, eftersom flera starka ledargestalter fortsätter att förespråka den tydliga hierarkin och ledarstyret.

Foskaren Heléne Lööw tror att det kommer bli vanligare med mindre självstyrande grupper i framtiden.

– Det är en av de strategier som under lång tid predikats inom Vit makt-miljön och som nu åter börjar att vinna anhängare, säger hon.

Utöver misshandeln vid Stigbergstorget i Göteborg har det skett flera våldsamma och uppmärksammade brott som kopplats till Vit makt-rörelsen de senaste två åren. Exempelvis mordet på en rullstolsbunden man utanför Stockholm som genomfördes av tre ungdomar med kopplingar till NSF (organisationen har tagit avstånd ifrån dådet) och en attack mot RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) i Kristianstad. Förberedelser till grov skadegörelse mot el- och vattenanläggningar i Västerås har också kopplats till högerextremister, men utan tydlig organisationstillhörighet.

Det grova våldet samt oron inom rörelsen får poliser och personer med insyn att befara att det i framtiden kommer att bli våldsamma uppgörelser mellan olika delar av Vit makt-rörelserna, där även oskyldiga kan komma att drabbas.

Senast i våras trängde sig tre personer med vapen från Svenska Motståndsrörelsen, enligt den högerextremistiska webbsidan Info 14, in hos en annan anhängare och hotade honom på grund av hans förespråkande av oberoende aktivism. De kallade honom förrädare och krävde att han skulle stänga sin hemsida. Svenska Motståndsrörelsen har dessutom bestämt att de i år inte ska delta i årets Salemmarsch, vilket kan tolkas som ett tydligt ställningstagande mot NSF och Info 14.

» … efter diskussioner med företrädare för arrangörsgruppen gällande inriktning och upplägg av manifestationen har organisationen kommit fram till att man inte, under de premisser som uppställts, kan deltaga«, skriver de på sin hemsida.

En poliskälla som jobbar med extremismunderrättelse säger:

– Det här är oroväckande. Just nu vet vi inte alls vart organisationerna är på väg, hur de kommer att utvecklas, vilka som kommer att dras till dem, och vad det kommer att innebära för brottsligheten.

Den nya generationen

Men vilka är extremisterna? Enligt Säpo handlar det om färre än 100 personer som utgör den innersta kärnan i respektive block. Men det är långt ifrån alltid som det är de ledande personerna som syns i brottsregistret.

För att få en bättre bild av personerna bakom våldsdåden har Fokus tagit fram ett urval av domar och utredningar från 2005–2007, som av polis och media har kopplats till de extremistiska rörelserna.

Gärningsmannaprofilerna är tydliga:

• Den autonome är mellan 16 och 24 år, nästan uteslutande etnisk svensk och kommer från välordnade hemförhållanden. Oftast skuldfri. Ett fåtal av de dömda är kvinnor men majoriteten är män. I några fall har föräldrarna maktpositioner i samhället. Drygt hälften bor i storstäderna.

• Vit makt-anhängaren är en något äldre, etnisk svensk man och kommer från trasiga hemförhållanden. De har ofta skulder till kronofogdemyndigheten och förekommer i brottsregistret. En stor andel har dessutom i personutredningarna konstaterats ha aggressionsproblem eller är diagnostiserade med exempelvis damp eller adhd. Flertalet bor i Göteborg och Stockholm, men det finns även anhängare på flera mindre orter runt om i landet.

Kartläggningen av brotten 2005–2007 kan givetvis inte ge den fullständiga bilden av medlemmarna i de extremistiska grupperna. Dels för att organisationerna blir allt lösare i strukturen, och många av dem som begår brott i organisationernas namn inte är fullvärdiga medlemmar utan snarare »hang arounds« utan ledarnas välsignelse. Dels för att det finns många medlemmar och anhängare som inte begår våldsbrott utan ägnar sig åt annan typ av aktivism, exempelvis dokumentation och propaganda. Men kartläggningen ger en tydlig bild av vilka rörelserna använder som våldsförövare och vilka som dras till de extremistiska miljöerna. Det är också tydligt att båda grupperna söker unga personer som är beredda att stå i frontlinjen och ta smällarna, från såväl motståndare som rättssystemet.

Enligt Säpo inriktar sig rekryteringen alltmer på ungdomar som kan slåss, snarare än att de drivs av en politisk vision.

– De här miljöerna är främst ett ungdomsfenomen och det gör att det vanligaste sättet att komma in i grupperna är vänskapsband. Det vanligaste är att man känner någon som är aktiv i miljön. Men även konfrontationer och gatuslagsmål kan tjäna som inkörsport, man kanske från början inte har ett så starkt politiskt engagemang, säger Karin Lönnheden.

Fokus har vid flera tillfällen sökt ledande representanter för de större autonoma nätverken som Afa, Revolutionära Fronten och Global Intifada för att få deras syn på förändringen och kartläggningen, men utan resultat.

– Dessa grupper har alltid varit och kommer alltid att vara slutna. Det finns en anledning till det också. Och det är att de just är aktionsgrupper, inte »organisationer«. De har inget behov att uttala sig mer än de gör och de har heller ingen vilja att värva medlemmar till sin egen organisation genom media, säger en person med insyn.

Svenska Motståndsrörelsens nästeschef Pär Öberg och Magnus Söderman väljer däremot att ställa upp på en intervju även om också de är extremt restriktiva mot medier. Fokus träffar dem på hotell Royal Viking i centrala Stockholm. De hånskrattar åt Säpos prat om förändring och större konkurrens mellan organisationerna inom den nationella miljön.

– Om de tycker att det här är nytt, förstår jag att de behöver stärka sin underrättelseverksamhet, säger Pär Öberg som var en av dem som 2003 misstänktes för att bygga en hemlig privat nationalistisk polisstyrka, så kallad olovlig kårverksamhet men inte dömdes.

Säpo säger att Svenska Motståndsrörelsen är den organisation i Vit maktrörelsen som i första hand vill positionera sig i den nya förändringen. Att de förutom personangreppen och grov misshandel av enskilda individer också i större utsträckning har börjat inleda våldsamma konfrontationer mot de autonoma.

Det slår Öberg och Söderman bort.

– Säpo vill höja hotbilden för att berättiga sig själva. De behöver väl anslag, säger Öberg.

De säger i stället att organisationen växer och att allt fler söker sig till dem, från alla samhällsskikt, och att den senaste tidens propagandaspridning gått lugnt till väga.

Men de bekräftar tveklöst att de vill ha medlemmar som inte backar för att använda våld.

– Blir vi attackerade försvarar vi oss. Trappar de som attackerar oss upp våldet, trappar vi upp våldet. Utan tvekan, säger Söderman.

De förstår att våldssugna ungdomar drar sig till dem men säger att det inte är ett kriterium för att bli medlem. De säger också att Fokus kartläggning inte ger en talande bild för deras medlemmar, även om flera av deras anhängare dömts för grova våldsbrott, exempelvis mordförsöket vid Slussen (Öberg och Söderman menar dock att de som fällts är oskyldigt dömda).

– Vi vill inte ha psykopater. De är oberäkneliga. Vi vill ha fanatiker som är beredda att försvara sig med våld när vi sprider vårt budskap. Men oberäkneliga människor sållas bort efter hand, säger Magnus Söderman.

Men även om Svenska Motståndsrörelsen inte vill bekräfta bilden av bråk och slitningar inom organisationen är det tydligt att Säpo står handfallna för förändringarna inom såväl Vit makt-rörelsen som den autonoma rörelsen. Deras traditionella arbetsmetoder för att bekämpa den politiska extremismen räcker i dag inte till, hävdar de själva. De vill flytta fram sina positioner.

Efter det ökade antalet attacker mot politiker på högerkanten finns numera en arbetsgrupp inom Skånepolisen som tillsammans med Säpo arbetar under rubriken högmålsbrott.

– Säpo bedriver nationell underrättelseverksamhet mot extremistmiljöerna. När det gäller konkreta motåtgärder sker större delen i samarbete med polismyndigheter och vi har ett nära samarbete när det gäller de här grupperna, säger Karin Lönnheden.

Nu vill Säpo även ha ökade möjligheter till buggning av extremistmiljöer och vill förtydliga lagen om olovlig kårbildning.

– Jag är tveksam till om det är effektivt. Man ska inte glömma att det här handlar om unga personer och frågan är vad man gör med deras självbild om Säpo får större utrymme att bugga dem, säger Anna-Lena Lodenius.

Inriktningen från polisens sida är just nu att akut lösa det upptrappade våldet mellan grupperingarna och mot utomstående. Men en lösning verkar vara långt borta.

Sammandrabbningen

Den 18 november träffar Fokus återigen anhängare från Svenska Motståndsrörelsen. De har sökt tillstånd att demonstrera vid Slussen i Stockholm, vilket kan ses som ett symboliskt val av plats efter sommarens blodiga knivdrama på samma plats. Den lugna bild som Svenska Motståndsrörelsen vid den tidigare intervjun velat ge är långt borta. Ett torgmöte med organisationen »Ingen människa är illegal« har dragit till sig många autonoma som också fått veta vad som är på gång och samlat sig på Medborgarplatsen. Polisen agerar hårdhänt. Med piketstyrkor och hästar forcerar de Södermalms gågata, får tag i bland andra Pär Öberg vid Medborgarplatsen. Kvar vid Slussen är cirka tio unga anhängare som delar ut tidningar och propaganda. Vänsteranhängare är snabbt på plats och fångar upp de flesta flygbladen.

– De kan vi elda med på festen i kväll, säger en av dem och skrattar.

Aggressionen hänger i luften bland organisationernas fotfolk. Det är arga blickar och hårda ord och polisen kroppsvisiterar anhängarna från Svenska Motståndsrörelsen. En kniv ramlar till marken utan att polisen upptäcker det.

Pär Öberg säger att polisens hårda agerande trissade upp stämningen och Svenska Motståndsrörelsen beslutar sig för ett avgörande ställningstagande.

– Vi har hittills fört en dialog med polisen om var vi ska vara på helgerna, men nu har jag ringt och sagt att vi bryter dialogen. Det är slut med det nu, säger Pär Öberg.

Att polisen nu tappar greppet om och kontakten med Svenska Motståndsrörelsen, precis som med den autonoma rörelsen, måste ses som ett misslyckande. Redan en timme efter att polisen lämnat Slussen och Medborgarplasten efter demonstrationens slut blir det blodig konfrontation mitt bland allmänheten. Fokus fotograf blir vittne till när några maskerade autonoma hoppar på bland andra Magnus Söderman och kastar en gatsten i huvudet på honom och krossar hans näsa.

Kvar ligger ett par spräckta glasögon och gatan är färgad av blod.

Att hoppa på en ledargestalt inom Svenska Motståndsrörelsen kan inte ses som annat än en tydlig markering från den autonoma rörelsen. Den lär inte gå obemärkt förbi.