Den undflyende makten

Makt i gråblått

Studion gick i svart. Avskalad med en liten röd bård och så tre bokstäver i samma kulör: KGB. Med detta menade man inte den sovjetiska underrättelsetjänsten, utan makthavaren K-G Bergström, politisk kommentator på Sveriges Television. Det var hans show.

Kvällen med KGB skulle väl ha förlöpt som vanligt. Han i stram kostym – gråblå vid tillfället – skulle ha ställt vassa frågor om regeringens företagspolitik. Hans gäst – näringsminister Maud Olofsson – skulle ha svarat på frågor om samma sak.

Men helt plötsligt, ja alldeles direkt faktiskt, inträffade något märkligt. KGB frågade om det mest hemliga.

– Du har kallats Sveriges mäktigaste kvinna. Tycker du själv att du är det? sa han till Olofsson.

– Ja. Jag tycker det är bra att ha makt, svarade hon.

Den rutinerade reportern såg häpen ut. Här satt landets vice statsminister i tv och erkände att hon hade makt.

– Ovanligt, muttrade KGB.

Makthavare tycker nämligen inte att de har makt. En grupp statsvetare i Göteborg frågade nyligen några tusen företrädare för sju olika maktsfärer. Ingen svarade att den egna gruppen hade mest makt.

Vad blir slutsatsen av det? Att det inte finns några makthavare?

Tro och otro

Makt, säger Machiavelli, är att få någon att göra något den egentligen inte vill. Hemligheten är hot och kärlek om vartannat, fortsätter han.

Statsvetarna är osäkra. De har tänkt och pratat utan att enats. Makt bor på tre plan brukar de säga: makten över beslutet, över dagordningen och över tanken.

Man styr genom att fatta beslut, ta upp eller hålla frågor borta från dagordningen, och genom att påverka människors känslor och tankar så att de accepterar ett problem eller inte.

Kvoterad föräldraförsäkring, till exempel. Beslutet, lagen, kan bara riksdag och regering ta.

Men flera andra aktörer – medier, näringsliv och intresseorganisationer – påverkar, direkt eller indirekt via väljarna, om frågan ska vara uppe till beslut på dagordningen.

Och för att frågan ens ska kvala in på dagordningen krävs att de flesta i samhället uppfattar omvärlden likadant. I det här fallet att enas kring tanken att det finns en könsmaktsordning, eller i alla fall att kvinnor tjänar mindre än män. Denna makt över tanken delas av ännu fler aktörer: forskare, lobbyister, debattörer, kändisar.

Samhällsförändringarna sker på alla plan. Hur kunde till exempel en regering med kristdemokraterna och centerpartiet höja bensinskatten? Jo, Al Gore och en bunt forskare fick oss att acceptera idén att jorden blir farligt mycket varmare. Journalister, miljövänner och politiker sa att detta är ett problem som borde lösas med politik.

Bilindustrins lobbyister saknade motargument och plötsligt låg frågan på dagordningen. Där, vid regeringsbordet, satt Göran Hägglund, som tidigare heligt lovat att sänka bensinskatten, och hade inte längre något val.

Kanske var det inte så det gick till förresten. Svårigheten är att mäta makt. Exakt vem avgjorde att det blev höjd bensinskatt, men inte delad föräldraförsäkring?

– Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt, säger Monika Djerf-Pierre, statsvetare i Göteborg.

– Det där är väldigt flummigt. Även om dagordningen spelar roll är det beslutet och den aktör som fattar det som avgör, säger Anders Westholm, statsvetare i Uppsala.

Kollektiv eller individ? Den vetenskapliga tvisten handlar alltså om ideologi. Själva makten är ideologi.
Säg mig vem du tycker bestämmer och jag ska säga dig vem du är.

Blottad och förborgad

Listan är mycket intressant. Makthavarnas egen lista. Den publicerades nyligen i kvinnohistorikern Anita Göranssons antologi »Maktens kön«. 2 890 tänkta makthavare tillfrågades, ungefär sextio procent svarade.

Vilka ansåg man ha makt? Medierna, regeringen, finansmarknaden, LO, det privata näringslivet. I den ordningen. Riksdagen hamnade först på sjunde plats.

Vilka ansåg man borde ha makt? Riksdagen, medborgarna, regeringen, de politiska partierna, domstolarna. I den ordningen. Här kom medierna först på tionde plats.

Kanske är undersökningens resultat ett utslag för jakten på de dolda makthavarna. Den är kittlande. Ger rubriker åt journalister, anslag åt forskarna.

Olof Peterson, den svenska maktforskningens nestor, har liksom journalister som Åke Ortmark och Anders Isaksson drivit teser om hur vänskap, lojalitetsband och bastubad har byggt den svenska makteliten. Många av teorierna tycks också stämma. Den informella makten väger tungt.

I detta finns det också en könsdimension, som så småningom uppmärksammats. I politik har kvinnor lättare att ta sig fram, i näringslivet svårare, visar Anita Göranssons forskning. Men sammantaget har kvinnor betydligt svårare att utnyttja den informella makten. Ger man sig på idén att lista makthavare blir det, nästan hur man än definierar makt, en samling kostymnissar.

Idén om den informella maktens betydelse bygger på uppvärderandet av makten över dagordningen och tanken. Den italienske filosofen Antonio Gramsci kom på det där för länge sen, men det har stöpts om några gånger sedan dess.

Den vanliga slutsatsen i ett samtal om makt i dag är att makten över tanken är det viktiga. Att en borgerlig – en del menar att den är socialdemokratisk – hegemoni och patriarkala strukturer delar ut makt och godkänner åsikter.

Landets största maktlegendar säger att det är forskarna som är de verkligt dolda makthavarna. Han, mannen som väl haft mest makt av alla:

– Natur- och samhällsvetare har mer makt än de vill tro. Det offentliga samtalet har en tendens att ta deras ord som sanning och därför får forskarna initiativet och tar dagordningen, lyder Görans Perssons dom.

Mindre och mer

Politikernas makt minskar. Det är också en del av tanken om att dolda makthavare är så viktiga. Det kan kallas teorin om det krympande järnstaketet. Globalisering, internationellt samarbete, mediala rättegångar, väljarnas ökade rörlighet minskar politikernas handlingsutrymme, och ger makt till andra.

– Politikerna anpassar sig mer till opinionen. Det leder till att de själva begränsar sin makt. Om de var mer opinionsbildande skulle de påverka makten över tanken och dagordningen mer och därmed öka sitt handlingsutrymme, säger statsvetaren Tommy Möller i Stockholm.

Ta ett axplock av aktuell forskning: Journalisterna bestämmer, säger medievetarna. Tjänstemännens inflytande ökar, säger förvaltningsforskarna. Näringslivets lobbyister påverkar alltmer, säger ekonomhistorikerna.

Men någonstans blir detta sökande efter någon annan makthavare än politikerna nästan komisk. Det uppenbara grumlas. För visst är det väl politikerna som stiftar lagar? Och nog har väl den som till slut får fatta beslutet mycket makt?

Daniel Naurin tillhör undantagen bland forskarna. Eller så är han bara tidigt ute i backlashen. Han är statsvetare i Göteborg och har specialiserat sig på lobbying.

I flera år studerade han hur pr-konsulter i Stockholm och Bryssel arbetar. Slutsatsen blev att lobbyisterna inte styr politikerna. Tvärtom: politikerna styr lobbyisterna.

– Det slående var att lobbyisterna hela tiden anpassade sig till politikernas agenda. Politikerna ägde frågorna och lobbyisterna kunde bara påverka på marginalen, säger han.

Bara för att man accepterar tanken på att makten över dagordningen ger mer makt än själv beslutet behöver alltså inte innebära att makten har förskjutits från politikerna. Kanske har de den fortfarande i sin hand.

Politikerna styr också våra tankar. I forskningen återupprättas nu de traditionella makthavarnas, anser Monika Djerf-Pierre. Sambandet är enkelt: politiska beslut påverkar bilden av verkligheten.

Ta feminismen. Bibeln »Fittstim« på 1990-talet handlade om makt på jobbet och i skolan. Dess motsvarighet på 2000-talet, »Könskriget«, handlar om kärleksmakt och sexmakt. Utan politiska beslut om arbetsliv och utbildning, skulle debattörerna ha svårare att föreslå att politiken också ska inta sängkammaren.

Dessutom finns fortfarande politiker som opinionsbildare och påverkar människors tankar. En Birgitta Ohlsson, en Gudrun Schyman, en Fredrick Federley, en Nalin Pekgul. En Maud Olofsson.

Makt i grått

Tre dagar senare är vice statsministern i regeringens pressrum. Väggarna går i grönt. Bredvid Maud Olofsson sitter Neelie Kroes, EU-kommissionär för konkurrensfrågor.

Hon – vid tillfället klädd i grått – säger att konflikten om den svenska regeringens förslag att sänka arbetsgivaravgifter för vissa tjänsteföretag kommer att lösa sig. Politiker i Bryssel ska nog bestämma så att politiker i Stockholm ska få bestämma. Sedan ler hon.

Att smita från makt är att smita från ansvar. Att trots oklarheten peka ut makthavare är att diskutera ansvar.
Efteråt drar Maud Olofsson en historia om när hon var i Paris nyligen. De europeiska näringsministerkollegorna frågade henne efter knep.

– Man måste ha driv sa jag, säger hon.

Sedan säger hon något om engagemang, och blir tyst. Tänker. Fortsätter.

– Det handlar inte bara om propositioner. Det är makten över dagordningen, makten över verkligheten. Det är där jag skaffar mig min makt.