I händerna på eliten

På sovjettiden kallades det kremlologi. Det gick ut på att studera i vilken ordning landets ledare stod uppradade vid olika högtider för att räkna ut vem som var på väg upp eller ner i maktens korridorer.

Något liknande har återuppstått under president Putins styre, när makten centraliserats och dragit sig in bakom Kremls bastanta murar. Just nu gäller gissningarna vem som ska efterträda Putin som president och vilken post han själv kommer att inneha när hans presidentperiod är över 2008.

Under Vladmir Putins nära åtta år i Kreml har makten centraliserats dramatiskt på bekostnad av lokal demokrati och medborgarinflytande. Men det innebär inte nödvändigtvis att det är Putin själv som iscensatt detta för att maximera sin egen makt. I stället tyder det mesta på att han är ett instrument för andra krafter.

Ta den senaste vändningen i Putins karriärbana. Han ska den 2 december för första gången i livet ställa upp i ett parlamentsval. Han står som första namn på listan för Förenade Ryssland, det parti som en gång bildades för att föra honom till makten.

När det blev känt konstaterade den insiktsfulla amerikanska statsvetaren Nina Khrushcheva (sondotter till sovjetledaren Nikita Chrusjtjov) omgående att nu var gåtan Putin löst en gång för alla. Karln är en envåldshärskare, en ny tsar helt enkelt.

Men samtidigt undrade den inte mindre insiktsfulle ryske politiske kommentatorn Boris Kagarlitskij vilken sittande president i världen som själv skulle komma på idén att ställa upp i ett parlamentsval.

Kagarlitskijs tolkning är att Putin inte alls har valt den här vägen för att förlänga sitt maktinnehav. Ett sådant beslut måste ha fattats gemensamt av den grupp som han företräder, helt enkelt av rädsla för att ingen annan har den dragningskraft som krävs för att säkra en övertygande valseger för Förenade Ryssland. Som oppositionspolitikern Garry Kasparov (se intervju sidan 34) påpekar: gruppen kring Putin vill egentligen inte ha något parlamentsval, den vill ha en folkomröstning om Putin. Och som den lojale tjänsteman han alltid varit, har Putin accepterat en ny roll efter att ha tjänat färdigt som president.

Det starkaste argumentet för Kagarlitskijs tolkning är helt enkelt att Putin aldrig varit en helt självständig aktör och aldrig haft maktmedlen att utöva en diktators makt.

Han har ingen egen ideologisk bas. Han har ingen egen politisk bas. Han har ingen egen ekonomisk bas. Ända sen han kom till Moskva från en ganska blygsam post som vice borgmästare i Sankt Petersburg har han visat pragmatikerns förmåga att balansera olika maktintressen mot varandra. När han kom till makten 1999 var han i hög grad beroende av kretsen närmast den avgående presidenten Jeltsin. För att avlägsna sig från den, har han varit tvungen att stödja sig på andra delar av den ryska makteliten.

Det är den maktelit som i dag behöver symbolen Putin för att säkra sin ställning. I den elitgruppen återfinns folk med ett förflutet i säkerhetstjänsten (gamla sovjetiska KGB och senare FSB), en grupp »lojala« oligarker inom sektorer där de är beroende av staten (olja, gas, mineraler) och en kärna av reforminriktade marknadsliberaler, många med rötterna i Sankt Petersburg. Om dessa förmår hålla sams inbördes, skulle de klara sig lika bra utan Putin, under förutsättning att man hittar en ersättare som är lika gångbar. Men det är uppenbarligen inte så enkelt.

Lösningen har varit att strunta i demokratins finesser och helt enkelt göra det hart när omöjligt för oppositionen att föra fram någon som skulle kunna bli ett folkligt alternativ till det nuvarande ledarskapet. Och att rida vidare på den häst som redan är inkörd.

Kretsen kring Putin har ingen tung ideologisk överbyggnad att bära på, men förenas av en önskan att se Ryssland ekonomiskt starkt och internationellt respekterat. I den strävan ryms ideologiska ytterligheter som inskränkt nationalism och ekonomisk liberalism, en kombination som mer påminner om vissa asiatiska länders väg till välstånd (Japan, Sydkorea) än Europas. För en rysk elit finns alltid ett sätt att ursäkta avvikelser från västliga modeller av demokrati eller marknadsekonomi, nämligen att Ryssland är ett unikt land, vars utveckling kräver unika lösningar.

Även Vladimir Putins starkaste kritiker medger att han skaffat sig ett genuint folkligt stöd. Med tanke på hans lite blyga och tafatta framtoning i början av presidentperioden är det egentligen överraskande. Förklaringen är att han levererat förändringar som varit efterfrågade av befolkningen – ökat ekonomiskt välstånd, ett mått av lag och ordning, en bättre nationell sammanhållning.

Han skiljer sig på ett positivt sätt både från sina närmaste företrädare och de politiska ledare som ryssar har anledning att jämföra med, främst i grannländerna. När en sådan som president Viktor Jusjtjenko i Ukraina framstår som en positiv förebild i väst, ses han i Ryssland som ytterligare en av dessa demokratiska ledare som inte förmår hålla ordning i sitt land. Liksom nu senast Michail Saakasjvili i demonstrationernas Georgien. Det påminner ryssarna för mycket om det kaotiska 90-talet då ordet demokrati fick en tvivelaktig klang, och stärker bilden av Putin som ett pålitligt alternativ.

Putin själv ger intrycket av att vara ointresserad av politik, och därmed demokrati.

När han stod inför omval 2004 deltog han inte i någon egentlig kampanj. Han var ändå den dominerande figuren i massmedierna i kraft av sitt ämbete, som automatiskt gör honom till förstanyhet i de Kremltrogna tv-kanalerna. Han verkar se även den valda makten ur tjänstemannaperspektiv: det är enklare om man får bestämma utan alltför mycket opposition. När man ändå vet vad som är bäst för landet. För närvarande verkar den ryska växande medelklassen finna sig i detta sakernas tillstånd eftersom deras vardag i hög grad upptas av att utforska konsumtionssamhällets glädje och mysterier. Och det nöjet lägger sig Putin inte i.

Genom att tidigt ställa sig på USA:s sida i »kriget mot terrorismen« har kretsen kring Putin lyckats desarmera den fråga som annars kunde ha äventyrat uppbyggnaden av ett starkt Ryssland, nämligen Tjetjenien. I stället för att be om ursäkt för det våld som rysk militär utövat i republiken, har Putin försvarat sig med att Rysslands enighet inte får äventyras och han har framgångsrikt utmålat de tjetjenska rebellerna som agenter för militant islam. Strategin att lägga den verkställande makten i republiken i händerna på en lika brutal inhemsk elit har också varit framgångsrik.

Den ryska allmänheten berörs inte särskilt mycket av det som sker i Tjetjenien och kritiken mot det utdragna våldet är märkbart tystlåten, särskilt efter mordet på journalisten Anna Politkovskaja.

Vilka internationella ambitioner klanen kring Putin har är oklart. Att det skulle handla om att bygga ett nytt ryskt imperium eller återupprätta Sovjet­unionens gränser verkar vara en kraftig övertolkning. Rysslands ekonomi är inte större än Italiens, dess militärbudget är bara en tjugondel av USA:s och den ryska arméns svårigheter att slå tillbaka den tjetjenska gerillan visar att landet har långt kvar till stormaktspotential.

Putins utfall mot omvärlden verkar vara välregisserade och tydligt kalkylerade att stärka hemmaopinionens moral, utan att väcka alltför stora farhågor i väst. Det förväntas helt enkelt av Putin att han ska ge tufft svar på tal inför kritik från framför allt USA, och det förväntas att han ska tala om upprustning när USA placerar nya försvarssystem i Europa. Säkert talar han också av övertygelse, men är lika fullt medveten om att utgångsläget är att Rysslands upprustning startar från en låg nivå.

Presidentmakten i Moskva är samtidigt mån om att skydda de ryska minoriteterna i de forna sovjetrepublikerna, inte minst i Estland och Lettland. Här struntar Putin helt i att majoriteten av de rysktalande i dessa länder föredrar att leva sitt liv utan Moskvas inblandning. Det ger alltid poäng på hemmaplan att stå upp för ryska intressen utanför det egna landet.

En fara med den retoriken är att den serverar argument för de ryska extremnationalister som under Putin vädrat morgonluft och gått över från tomma slagord till handling. Till president Putins värsta misslyckanden hör en kraftig ökning av rasistiska våldsdåd riktade mot muslimer, afrikaner och andra mörkhyade – såväl ryska medborgare som gästarbetare och gäststudenter.

När Vladimir Putin ärvde makten efter Boris Jeltsin år 2000 uppfattades han som gisslan till den grupp oligarker som hade hållit Jeltsin under armarna. Utan att helt överge sina första välgörare har han breddat sitt nätverk och gjort sig till centralfigur i en större krets, som samlat mycket av makten över Ryssland i Kreml.

Hur besluten fattas inom den gruppen är en hemlighet som än så länge hålls innanför maktborgens tegelmurar. Hur den har ordnat successionsordningen får vi veta under de närmaste månaderna.

Och kanske är det så enkelt beskaffat med demokratin under Putin, som chefredaktören på Moskovskja Pravda, Sjod Muladzjanov, hävdade när han fick höra om Putins plan att ställa upp i valet till duman: »Sist och slutligen är det den som håller i rösträkningen som bestämmer valutgången. Om nu något skulle gå annorlunda än de tänkt sig.«