Tomas Fischer: Att vi inte skäms

I början på 1960-talet var jag sergeant på den svenska FN-bataljonen i Gaza. Jag härskade över ett trettiotal civilanställda palestinier: kockar, trädgårdsmästare, städare. Svenska medier – särskilt Tingstens DN – hade lärt mig att palestinska flyktingar kunde skylla sig själva – de hade gett sig av frivilligt, hetsade via radion av stormuftin av Jerusalem och de hoppades kunna komma tillbaka med de arabiska arméerna för att delta i en ny förintelse.

Jag upptäckte till min förvåning att mina palestinier var hyggliga stackars satar som bara längtade efter normala liv. Chef för dem var en enögd karl som bar det originella namnet Mohammed. Han hade enligt vad det sades räddats av överste Möllersvärd när han stod framför en israelisk exekutionspluton. Möllersvärd, en 168 centimeter kort och korpulent veteran från finska vinterkriget, hade klämt in sin monokel, rutit skiten ur det israelska befälet och tagit med sig Mohammed.

Varför skulle Mohammed skjutas? En förklaring får man kanske i den israeliske historikern Ilan Pappes bok »The Ethnic Cleansing of Palestine« som just utkommit på svenska.

Enligt FN:s delningsplan från 1947 skulle Palestina delas i en judisk stat och en palestinsk och Jerusalem inte tillfalla någon sida.

I den tänkta judiska staten fanns 500 000 judar och lika många palestinier som ägde 90 procent av marken. Den ville judarnas främste ledare Ben Gurion ha men utan palestinier. Därför började på hans order under 1947 etniska rensningar mot oftast försvarslösa palestinska byar och städer. Ibland sköts män och unga pojkar för att kvinnor, barn och gubbar skulle förstå att det var allvar och röra på påkarna.

Pappe säger sig kunna dokumentera minst trettio massakrer på palestinier. De brittiska styrkorna i Palestina – 75 000 man – låtsades som ingenting liksom senare FN-trupperna i Srebrenica.

För att hindra de överlevande att återkomma sprängdes husen, sedan de först plundrats. När den israeliska staten utropades i maj 1948 hade redan 250 000 palestinier tvingats fly – det skulle bli cirka en miljon.

De arabiska styrkorna var underlägsna i det mesta och kom aldrig över den tänkta judiska statens gränser. Israelernas resurser räckte både till offensiv och etniska rensningar bakom de egna linjerna.

Ben Gurion hade en hemlig uppgörelse med Transjordaniens kung Abdullah att tills vidare dela Palestina. Att det kom till fientligheter dem emellan kom sig av att de glömt att göra upp om Jerusalem.

FN-medlaren Folke Bernadotte, så luttrad han var av sin upplevelse av koncentrationslägren, blev djupt skakad av de etniska rensningarna och krävde att dessa skulle upphöra och flyktingarna tillåtas återvända. Sedan han mördats på anstiftan av Israels blivande premiärminister Izak Schamir hade flyktingarna ingen talesman.

Ben Gurion fördömde mordet och anställde senare mannen som avfyrat de dödande skotten som sin personlige assistent!

Min vän, professor Bertil Åberg, var ordförande i svensk-israeliska handelskammaren. Han förstörde vid ett Israelbesök den tänkta höjdpunkten i programmet genom att vägra skaka hand med Bernadottes mördare, Yoshua Cohen.

Glöm bort den palestinska staten som om den någonsin blir av aldrig kan bli livsduglig på 15 procent av Palestinas yta! Över en miljon palestinier som inte begått något brott är livstidsfångar och lever på svältgränsen under vidriga förhållanden i världens största friluftsfängelse, Gaza. Det får vara vems fel det vill, att vi inte skäms!