Årets svensk 2007: Sven-Erik Bucht

JURYNS MOTIVERING »Sven-Erik Bucht gjorde det som få människor förmår – han vände på perspektiven. Han har i sin roll som kommunalråd varit drivande i att utveckla en region över nationsgränserna. Sven-Erik Buchts visionära insatser påverkar såväl människors framtidstro som möjligheterna till jobb och tillväxt i det som idag blivit ett av Sveriges mest vitala områden.«

Marschallerna fladdrar på den väldiga parkeringen. Kön ringlar lång i mörkret. Folk är uppklädda, trotsar kylan och kommer utan mössa för att rädda frisyren. Det är vip-invigning av Sveriges nordligaste – och östligaste – Ica Maxi-butik. Inne i värmen är det cider i plastglas, syntpop från lokala förmågor och medelhavsbuffé uppdukad mellan fruktavdelningen och charkdisken.

Det har blivit många invigningar det senaste året för kommunalrådet i Haparanda, Sven-Erik Bucht.

– Tur man alltid har med sig tjänstevapnet, säger han och sliter upp en minimal fällkniv ur fickan.

Han viker ut den lilla saxen, skrattar och klipper demonstrativt av ett låtsasband i luften.
Några minuter senare står han på scenen och invigningstalar:

– Man tappar nästan hakan och undrar om man verkligen är i Haparanda när man ser alla de här varorna. Men, jo, det är vi.

Sen går han runt med fru och kundvagn mellan raderna av hyllor och specialinbjudna Ica-kortsinnehavare. Han hälsar till höger och vänster, många stannar och pratar. I rollen liknar han mer en amerikansk presidentvalskandidat än ett vanligt svenskt, grått kommunalråd. Och Sven-Erik Bucht kallar sig själv för borgmästare.

– Han där borta, säger Bucht och pekar mot en man i uppknäppt jacka i folkvimlet.

– Bengt Lindgren heter han, han är storåkare här på byn och han kom just fram och sa att det går jävligt bra för honom. Det känns så skönt att höra.

Bengt Lindgren är en av alla dem som fått ta del av Haparandas blomstrande ekonomi. Hans företag kör byggvaror och annat som behövs till den växande staden. Han gillar kommunalrådet.

– Sven-Erik är folklig, inte någon tjänsteman, och han är aldrig sen att berömma även företag som funnits länge här på orten, säger han.

Bengts fru Lisa är gymnasielärare, hon berättar att många av hennes gamla elever stannat kvar i staden efter examen, de sitter i kassan på Ikea ett par hundra meter från den nybyggda Ica Maxi-butiken. För bara ett par år sedan skulle de flesta ha flyttat söderut.

Storåkare Lindgren och hans hustru har just sålt sitt hus inne i Haparanda och köpt nytt strax utanför. De har fått känna av vad tillväxtexplosionen gjort med huspriserna.

– Det var fantastiskt lätt att sälja huset, i stan har priserna dessutom fördubblats på bara tio år, säger Bengt Lindgren.

Det är mindre än fem år sen Sven-Erik Bucht gjorde sitt livs viktigaste resa. I april 2003 satte han sig på ett plan till Stockholm med en galen idé i handen. Han hade hört talas om att Ikeas grundare Ingvar Kamprad skulle vara med på ett näringslivsseminarium och tänkte att nu, nu skulle det ske. I en paus under mötet gick kommunalrådet rakt fram till Kamprad och visade sin upp och ner-vända Europakarta där Haparanda är knutpunkten som inom en och en halv timme nås av en halv miljon människor. En perfekt etablering för ett nytt Ikea-varuhus med andra ord. Möbelkungen lyssnade förvånad men intresserat och på tre minuter hade Sven-Erik Bucht vunnit Kamprads hjärta och räddat Tornedalen från sotdöden.

Mötet mellan världens fjärde rikaste man och det socialdemokratiska kommunalrådet från Haparanda har nu blivit legendariskt. Vid invigningen av Ikea i november förra året höll Ingvar Kamprad Sven-Erik Bucht stadigt i båda händerna och förklarade att de helt enkelt blev kära i varandra.

Och den varma vänskapen består.

– Han ringde mig så sent som i söndags, säger Sven-Erik Bucht när vi träffar honom morgonen efter Ica-invigningen.

Han vrider om nyckeln till sin lilla grå Mercedes och frågar om det är okej att han tjuvröker i bilen. Kommunalrådet säger att han vill visa oss sin bastu vid älvstranden i hembyn, tre mil norr om Haparanda. Men allra först måste vi bada. Det finns en bra isvak på finska sidan, säger han.

Vi rullar ut från den snöiga parkeringen bakom kommunhuset i den gamla stadskärnan, Bucht tänder en cigarill och kör mot det nya centrumet där Ikea står som templet mitt i shoppingbyn.

Det byggs överallt. Lyftkranar vajar och ja, hela E4 flyttas just nu för att ge plats åt fler butiker.

Att Ikea har blivit en dundersuccé är en underdrift. Prognosen på en miljon besökare första året dubblerades en vecka efter ettårsdagen för en månad sedan. Varuhuschefen Gunnel Norman har tvingats »tokrekrytera«, som hon säger, för att fylla behovet. Ikea bygger redan ut, lagret måste bli större. Här uppe i norr kommer folk åkande långaväga ifrån och behovet av att varorna finns på plats är större än på andra varuhus i världen.

Tillväxten i Haparanda blev i fjol rekordhög, högst i Sverige med sina 10,8 procent, enligt tidningen Affärsvärlden. På ett år har arbetslösheten halverats och strömhoppen från denna klassiska utflyttningsbygd stannat av.

Sven-Erik Bucht själv bor i en röd enplansvilla i Karungi. Där är han född och uppvuxen. Barndomshemmet ligger bara ett stenkast därifrån.

– Jag har inte kommit längre än över vägen på femtiotvå år, säger han.

Unge Bucht var en vild pojke som hade svårt att sitta still. En dag när läraren kom in i klassrummet saknades Sven-Erik. De andra i klassen skrattade och pekade upp mot balkarna i taket. Där hängde Sven-Erik Bucht i armarna som en apa.

Att han blev partipolitiskt engagerad beror på att han blev arg. Inte på USA:s agerande under Vietnamkriget som många i hans generation utan på att hans bordtennisklubb inte fick använda skolans pingisrum på kvällarna. Bucht gick med i SSU och drev frågan ända tills laget fick tillåtelse att träna i skolan på kvällstid.

– Men vi diskuterade också mycket hemma vid köksbordet. Det var alltid högt i tak. Både mamma och pappa var politiskt intresserade.

Där framför allt pappan var en politisk ideolog blev sonen mer av en realpolitiker och visade tidigt säljartakter, någon kallar honom en riktig nasare. Och att Sven-Erik Bucht är gammal säljare går inte att ta miste på. Han säljer var han än är och pratar i one-liners som en slipad börs-vd.

Vid sidan av det nya köpcentret inne i Haparanda är Kukkolaforsen traktens största turistattraktion. Vid den skummande forsen driver Svante Spolander en konferensanläggning med camping, stugby och specialbyggda bastuhus. Hit kommer besökare från hela Europa för att uppleva den rena vita snön på vintern och ett fantastiskt sikfiske under högsommaren. Vd har all anledning att vara nöjd med det senaste året, campingen gick 30 procent bättre än året innan.

– Vi fick springa som skållade råttor och dra elkablar i buskarna hela sommaren för att hinna med allt. Folk kommer längre ifrån nu och stannar längre eftersom det finns mer att göra här i kommunen och då måste folk övernatta, säger Svante Spolander som nu har planer på att bygga hotell.

Kommunalrådet Bucht har han känt sedan barnsben och uppskattar det han gör för bygden. En del i framgången handlar om tajming, menar Svante Spolander och lyfter fram Buchts företrädare, Bengt Wessman.

Wessman var brobyggaren som skapade förutsättningarna, sen kom Sven-Erik som den resultatinriktade försäljaren med ledorden »det får hellre gå för fort än att det inte händer något alls«. Partipolitiken uppfattas inte alltid som det drivande i besluten.

– Sven-Erik skulle kunna vara med i vilket parti som helst, och det skulle funka bra här lokalt. Alla kommuner behöver en samlande kraft, säger Svante Spolander.

Han upplever att dagens ungdomar är stoltare över sin hembygd än hans generation var och berättar om en gammal rektor som nu ångrar att han under alla sina yrkesverksamma år utbildat elever att flytta härifrån.

Även Sven-Erik Bucht lockades en gång härifrån. Under några år jobbade han som förvaltningschef på HSB Norr, men trivdes inte och vände tillbaka till naturen, fisket och gränsbygden.

Nu sitter han i sin bil och glider långsamt fram emot Ikea och de många butikskedjor som valt att slå sig ner alldeles intill. På parkeringen utanför är det Volvo kombi, bussar och släpvagnar. Viola och Ulf Vikström från Piteå fyller bagageluckan med badrumsskåp, tv-bänk och lurviga fårskinnsfällar till barnbarnen.

Viola är född i byn Kärrträsk tre mil norrut och tog realexamen inne i Haparanda 1965.

– Då var det här bara en liten håla, man stod där nere på torget och raggade. Nu känner man inte igen sig alls. Men det är bra att Ikea har kommit hit, verkligen jättebra, säger hon.

På andra sidan gränsen ligger Alko, finska motsvarigheten till Systembolaget, med betydligt lägre priser på sprit.

– Det är därför karlarna följer med hit till Haparanda, säger Ulf och skrattar.

Vikströms trycker in det sista platta möbelpaketet i bakluckan och börjar sin två timmar långa körning hem.

De kritiska rösterna till Haparandas snabba förvandling är verkligen inte många, inte ens bland den äldre befolkningen som sett hemorten förvandlas från glesbygdsby till expansivt handelsmecka. På den decembersnöiga trottoaren kommer Inga-Britt Kunto farande i långkappa och tjock halsduk på sin spark. Hon är född och uppvuxen i Haparanda, men inte heller hon sörjer det gamla, för det var verkligen inte bättre förr, säger hon.

Nu har hon just varit och handlat bröd men kvällen innan tog hon sparken hit till Ikea för att köpa en ny lampskärm. En otänkbar resa för bara drygt ett år sedan när närmaste Ikea låg i Sundsvall 68 mil söderut.

– Det är helt fantastiskt med så här mycket affärer så nära, säger hon.

Nyetableringarna har lockat mängder av besökare till staden och Inga-Britt Kunto tycker att det är härligt med alla människor.

– Herre gud, vi höll ju på att ruttna bort här uppe, säger hon och sätter fart på sparken hem till limpmackan och kokkaffet.

Det nya shoppingcentret i Haparanda ligger så nära Finland att det på parkeringen piper till i mobiltelefonen och ett sms hälsar oss välkomna till det finska telenätet. Mindre än en minut senare rullar kommunalrådets Mercedes över bron och in i Finland.

Gränsen mellan Haparanda och Torneå har kallats världens fredligaste gräns och den gamla svensktullen har förvandlats till O´Learys sportbar. I dag har nationsgränsen 14 miljoner gränspasseringar om året, betydligt fler än Öresundsbrons fem-sex miljoner.

Historiskt sett har gränser inte funnits här uppe i Tornedalen. Byarna längs den mäktiga Torne älv har en del på var sin sida vattnet. Älven ses inte som ett hinder eftersom det nära fem månader om året är fritt fram att promenera över isen. När Sverige förlorade Finland 1809 och den nya nationsgränsen drogs började eländet, menar många. Gränsen mellan öst och väst slogs fast att, mer eller mindre av en slump, gå längs Torne älv. Invånarna i Tornedalen har dock fortsatt att ha tät kontakt med andra sidan, äktenskap över gränsen är mycket vanligt. Sven-Erik Bucht hittade till exempel sin fru Mervi på den finska sidan.

Sven-Erik Bucht gillar inte gränser, han menar att gränser låser in människors huvuden. Det hämmar kreativiteten. Han börjar gestikulera vilt där bakom ratten för att understryka hur mycket gränser skymmer utsikten och tar ett exempel: fram till för tjugo år sedan tog turistkartan över Haparanda slut vid nationsgränsen mitt i Torne älv och den siamesiska tvillingstaden på andra sidan var ett vitt terra incognita. Samma sak, fast omvänt, var det med turistkartorna över Torneå.

Föga förvånande hälsades EU som en befrielse i de här trakterna, och i folkomröstningen om införandet av euro 2003 var Haparanda den enda ja-kommunen norr om Dalälven.

Förbrödringen mellan Haparanda och Torneå går mot att vara total. För värmen i Sven-Erik Buchts tjänsterum i Haparandas stadshus är finsk. Rent bokstavligen. De båda städerna delar fjärrvärmeverk som står på den östra sidan.

– Det vore rent vansinne om vi skulle tvingas ha två av allting.

I dag finns en gemensam grundskola där eleverna läser tre språk redan från första klass. Ett gemensamt gymnasium är på gång och beräknas kunna ta emot sina första elever 2009.

– De måste bara utreda och greja lite först, säger Bucht.

Annars menar kommunalrådet att man inte ska fråga Stockholm och Helsingfors allt för ofta om lov, då får man inte genomföra planerna. Att den svenska huvudstaden är riktigt långt borta blir uppenbart när det visar sig att Tornedalsborna har närmare till S:t Petersburg än Stockholm.

Från sin Mercedes visar Sven-Erik Bucht upp ett vintervitt Torneå, en stad som utgör halva hans rike, eftersom han i år dessutom är guvernör av det gemensamma Haparandatornio. Nästa år blir det en representant för Torneå som tar över tronen.

Han röker cigariller och snusar omväxlande. P4 Radio Norrbotten skvalar och mobiltelefonen ringer. Det är en reporter från NSD, Norrländska Socialdemokraten, som frågar om Haparanda kommuns tvist med elbolaget Ekfors Kraft. Bucht svarar att han inte tänker förhandla genom media, men att en enig kommunstyrelse står bakom beslutet att inte acceptera elbolagets senaste anbud.

– Man ska alltid vara tillgänglig, det har jag lärt mig. Jag ringer alltid upp om jag inte kan svara på en gång, även om det är jobbiga samtal.

Bakom den lilla ryskortodoxa träkyrkan med guldkupol inne i Torneå stannar han bilen. Kliver ur, går ner till den frusna älven och försvinner in i det lilla badhuset. En kompressor håller en vak öppen i isen och termometern visar respektfulla tre grader i vattnet. Sven-Erik säger stolt att han minsann badat när det varit minus 26 ute, så dagens fyra minus i luften är ingenting. En minut senare spottar han ut snuset, kastar morgonrocken och slänger sig i älven.

I bilen på väg tillbaka över gränsen tar skymningen de båda gränsstäderna i besittning, klockan är strax efter ett på dagen. En timme senare blir det nattsvart. På riktigt. Det krävs ingen Einstein för att räkna ut vilken avdelning på Ikea som säljer extra bra i den här trakten. Just det, lamp­avdelningen.

Sedan förra hösten är det ovanligt kolsvart längs vägarna i Haparanda och grannkommunen Övertorneå. Riksbekanta elbolaget Ekfors Kraft och kommunerna ligger i en infekterad strid om elräkningar med släckta gatlampor som följd.

Sven-Erik Bucht trycker gasen i botten på riksväg 99 norrut från Haparanda. Det är den här sträckan som Ekfors Kraft demonstrativt har släckt ner och där skolbarnen tvingas ha ficklampa för att hitta hem från skolbussen. Men utanför familjen Buchts hus lyser tre gatlampor, på pin tji, säger kommunalrådet. Det är inte han själv som tänt dem, det är elbolaget.

Bucht som tycker att det är »onödigt att ha två av allting« har nu planer på att låta sätta upp nya, kommunala, lyktstolpar mellan de befintliga. För som det verkar nu går skolbarnen mot ännu en mörk vinter. Nytt elnät kan byggas först till sommaren.

Nere vid älvstranden står Buchts stolthet, den knuttimrade bastun. Sedan en tid tillbaka är det lilla fristående huset certifierat av Svenska Bastuakademien, en blåvit plakett sitter fastspikad vid sidan av dörren. Minst en gång i veckan kommer kommunalrådet hit.

På väggen hänger fnösktorra björkruskor, men de blir som färska och doftar vår om de sätts ner i varmt vatten en timme före badet.

– I somras gjorde jag sextio stycken, till och med en miniliten bastukvast till mitt lilla barnbarn Martin som föddes i våras, säger Bucht.

I bilen på väg tillbaka mot stan ringer telefonen igen, nu är det SVT Nordnytt som vill komma och göra en intervju med anledning av elkraftsbråket. Sven-Erik Bucht ringer upp sin kollega i Övertorneå, kommunalrådet Arne Honkamaa, för att prata strategi. De bestämmer sig för att fortsätta trycka hårt på att de har var sin enig kommunstyrelse bakom sig i beslutet att vägra acceptera elbolagets erbjudande.

Vid vägkanten har Nordnytts reporter Micke Nyberg, som Sven-Erik kallar för ett riktigt skjutjärn, riggat för intervju. De har träffats många gånger i liknande situationer och skojar hjärtligt med varandra innan kameran slås på. Men framför kameran blir både Bucht och Honkamaa allvarliga och upprepar envist budskapet om de eniga kommunstyrelserna. I bilen efteråt frågar han hur vi tyckte det lät. Det lät envist.

– Kanske borde jag ha släppt lite mer på mig, pratat lite känslor, säger han självkritiskt.
Sen blir han tyst och fundersam i en halv minut.

– Men då hade rubriken i morgon blivit »Bucht vacklar i elfrågan«, och det gör jag inte.

Frågan är om shopping kan löna sig i längden för en bygd som Haparanda. Den lokala marknaden är minst sagt liten, i kommunen bor det bara 10 000 människor och Ikea och de andra butikerna är med andra ord helt beroende av kunder utifrån. Därför kan inte kommunalrådet slå sig till ro utan driver nu nästa expansiva projekt: en flygplats.

Haparanda kommun har satsat hårt på en bas i finska Kemi, en kvarts bilväg från gränsen. I dag måste besökare söderifrån ta flyget till Luleå och sen buss i två timmar för att nå Tornedalen.

Bucht hoppas dock att första direktflygningen från Stockholm till Kemi kan lyfta i vår. Men att avgångshall och ankomsthall ligger i olika länder ställer till det och Sven-Erik Bucht är irriterad på Luftfartsverket. Anledningen är återigen Buchts välbekanta fiende gränserna.

Det var Sven-Erik Bucht som lockade näringslivet till Haparanda. Nu är det kanske näringslivet som snart lockar honom därifrån. För jo, en sådan driftig man har naturligtvis fått erbjudanden.

Hur länge han blir kvar i kommunalrådsstolen vet han inte, men han har svårt att tänka sig att han stannar hela mandatperioden.

Är det Ikea som drar i dig?

– Hrm (tystnad). Nä, inte Ikea. Mer vill jag inte säga.

Han svänger runt den nya Ica Maxi-butiken och konstaterar nöjt att parkeringen redan första öppningsdagen är full av bilar. Han fortsätter ytterligare någon minut innan han bromsar in på den snöiga parkeringen bakom stadshuset.

För sitt kommande drömprojekt har Sven-Erik Bucht återigen tagit fram kartboken. Den här gången vill han utnyttja det faktum att Haparanda är den stad i Sverige som ligger närmast Kina och därför förvandla Haparanda-Torneå till ett logistiskt nav i ett järnvägsnät ända från Kina.

Men först måste järnvägen byggas.