Finska inbördeskriget: Ett nedtystat trauma

Stora vägen från Helsingfors ner mot Hangö vid Östersjökusten i sydväst, strax före infarten mot staden Ekenäs. Där syns vägskylten som pekar mot Nordens största massgrav: »Grav. Hauta. 1918«. Här vilar 3 062 människor nere i tallmon, alla med namnen ingraverade på kopparplattor. Så har det inte alltid varit.

Före 1988 stod här en enkel sten. Men i närvaro av president Mauno Koivisto invigdes då en mur i röd granit. De döda började återfå sina identiteter. 1993 vigdes jorden av en biskop. I sommar tillkommer en museibyggnad som ska bära fram de begravdas berättelser. Om hur en tredjedel av alla i fånglägret i Ekenäs dog av svält och sjukdom.

De räknades bland de förlorande röda mot de segrande vita i ett inbördeskrig som krävde 36 640 i kända stupade och summariskt avrättade eller avlidna fångar. Av dem var över 27 000 röda. Därtill ett okänt antal avlivade ryssar, som också fanns i landet, plus stupade tyskar. Ur detta inferno av blod, hämnd, farsot och hunger under vintern och våren 1918 steg republiken Finland fram.

Länge tegs det om inbördeskriget. Somliga har talat om »frihetskriget«. Det var ju den ryska överheten som skulle bort och åtminstone det borgerliga Finland hade utropat självständigheten den 6 december 1917.

»Medborgarkriget«, »klasskriget« eller »den finska revolutionen« har infernot också kallats.

Benämningarna vittnar om en splittrad bild av sanningen. Därför teg många. Allt var så känsligt.

Tystnaden kring 1918 härskade också länge runt Sten Holmberg i Ekenäs, i dag aktiv i medborgarkommittén, som månar om minnesmärket vid massgraven.

– Först när jag var femtio fick jag veta att min mormors lillebror ligger där. Ingen pratade någonsin om det här. Eller om fånglägret. Fem år senare fick jag dessutom höra hur min farmors bror varit med i Sigurdskåren på den vita sidan.

Fronterna löpte alltså ibland tvärs igenom släkter och bekantskaper. Något som understryker vad flera historiker sagt: att många småbönder, arbetare, hantverkare, tjänstemän, småföretagare och andra ibland hade oklara begrepp om vad kriget gällde. Vilket inte gjorde det lättare att efteråt förstå varför allt blev så våldsamt.

Gretel Johansson i Pojo i sydvästra Finland, i dag pensionerad kommundirektör, anser sig ändå veta varför hennes farfar Frans Nyholm hamnade på röda sidan. Han var småbrukare, hade drivit ett gästgiveri och dog i fånglägret på Sveaborg utanför Helsingfors.

– Jag och mina syskon var bland de få som visste något redan som barn. Farfar tillhörde väl dem som ville förbättra landet på vardagsnivå. Han och farmor fanns med och bildade Pojo ungdomsförening och tillhörde bildarna av en socialdemokratisk förening.

I prisbelönta boken »Röd galenskap – vit terror« (2005) har Ekenäsläraren Sture Lindholm skildrat händelserna ur sydvästra Finlands lokala perspektiv. Lindholm berättar:

– När vi skulle göra projektarbeten om 1918 i skolan för tio år sedan, upptäckte jag att inget var skrivet. Bara att de röda kom och avrättade borgmästaren och sen i april landsteg tyskarna och befriade bygden. Det var allt. Många har nu blivit förvånade när de sett i mina böcker hur folk de känt till dyker upp, kanske som förövare eller som offer.

Finländarnas självprövningar kring inbördeskriget har kommit och gått. De senaste åren har det varit ett ökat intresse för inbördeskriget i litteratur och film.

Strax före jul fick finsk-ryska filmprojektet »Raja 1918« (Gränsen 1918) utmärkta recensioner. Jörn Donner finns med som producent. Manuset utgår till en del från hans pappas, Kai Donners, dagböcker om tiden direkt efter kriget.

– Under de resor som gjordes för den här filmen träffade jag många människor vars föräldrar eller farföräldrar alltjämt hade minnen. Kriget var en kollektiv chock. För USA blev Vietnam-kriget ett trauma. Där dog 58 000 amerikaner. I lilla Finland var de ju nästan lika många.

Just antalet döda har varit omstritt och steg för steg har så siffran för i synnerhet antalet avlidna röda höjts. En officiell kommission och en databas över krigsdöda 1914–22 upprättades i mitten av 1990-talet. En slutrapport överlämnades till regeringen år 2006. Men fortfarande sätts frågetecken för hur man rättvist mäter antalet av olika skäl avlidna under den här tiden.

– Debatten bara fortsätter. Rent av starkare än för några år sedan, säger historieproffessorn Heikki Ylikangas.

Ändå är läget förändrat:

– Efter Sovjetunionens kollaps och kommunistiska partiets försvinnande i Finland borde inte de faktorer och orsaker längre finnas som betyder att man använder inbördeskriget som inrikespolitiskt vapen, genom att hänvisa bakåt i historien. Så har det varit. Länge formulerade ju just den segrande sidan sin tolkning av 1918 som enda giltiga version. Från 1960-talet förändrades forskningsläget. De rödas upplevelser lyftes fram. Numera finns den vita versionen med igen.

Tar det aldrig slut?

– Diskussionen måste gå vidare. Det som hände avgjorde hela Finlands historia under 1900-talet. I Finland efterfrågas alltid konsensus, bara för att vi vuxit upp i den ryska björnens omfamning.

Slutsatsen av Heikki Ylikangas ord tycks klar. I dag ingår Finland i EU. Natomedlemskap ventileras öppet. Den ryska björnens omfamning känns mindre än någonsin förr i historien. Då borde folk tåla en bred diskussion om 1918.

För det är nu som det var då: klimatet för inhemsk debatt och politik är påverkat av det lilla landets plats i det stora Europas maktspel. Nittio års självständighet har inte gjort någon skillnad.