Plura Jonsson minns Slas

I hällande regn hade julen och nyåret förflutit och plötsligt var det onsdagskväll och först då öppnar jag min e-post. Inga livstecken från nära och kära, bara en förfrågan om huruvida jag kunde tänka mig att skriva några rader om Slas. Säkert har någon eller några personer av för mig okända anledningar, säkert mycket välgrundade, tackat nej och i stället har uppdragsgivaren vidarebefordrat den brinnande facklan till mig. Stel av skräck stänger jag genast av datorn. Det finns så många som skulle kunna skriva om honom mer initierat än vad jag skulle kunna göra, folk som vet det mesta om allt han gjort och inte gjort, som läst vartenda ord, vilket inte jag har gjort, inte än och inte på långa vägar.

Å andra sidan har han betytt så mycket för mig, han var min ledstjärna på det norra halvklotets himmel under många år, han visade mig vägen när jag vilsen och förundrad traskade i skymningen på ensliga grusvägar, genom den avfolkade svenska landsbygden, där rostiga traktorer, gamla plogar och förfallna gårdar spökade i mörkret längs den väg jag gick. Om kvällarna satt han vid mitt köksbord i huset i det ensamma landet och drack brännvin och från den gamla fruktträdgården kunde vi höra nattskäran skrika. Det var Slas och Bob Dylan som gällde på den tiden, då när jag var ung och omgav mig med husgudar. Men nej, jag tänker inte skriva, hur gärna jag än skulle vilja. Hur skulle det se ut?

Det vore bra om jag kunde, det vore på sin plats och skulle se snyggt ut, om jag tackade honom för all den glädje och sorg han visat mig, det enkla och det svåra som han lät mig ta del av. Men nej, inget skulle skrivas.

Onsdagen blir natt och jag lägger mig att sova och jag kan inte få Slas ur mitt huvud. Jag tänker att det är som att försöka ta sig in i Fort Knox, att hitta en infallsvinkel, ett sätt att närma sig Gud utan att bli upptäckt av CIA. Jag somnar och vaknar efter en timme, pissar och sitter under köksfläkten och röker med en man i keps vid min sida.

Hade jag inte tidigare samma dag i en intervju med Aftonbladet, angående mina matvanor, svarat – Stig Claesson – på frågan om vem som var min stora förebild i livet. Nog var det så alltid. Se där, ett tecken från högre makter. Jag kände mig helt tom när jag fick frågan, herregud, lejonparten av livet låg ju redan bakom mig. Har man förebilder när man är 56 år? Kanske det, men frågan kändes lite avig, lite sent påtänkt. Först tänkte jag svara, pliktskyldigt och politiskt korrekt, min pappa, men sen dök Slas upp i mitt huvud. Han är ju aktuell nu, skämtade jag dödsföraktande. Oh nej, det behöver inte vara nån aktuell person, säger journalisten som missförstår det hela.

Jag somnar om och vaknar vid tretiden, pissar och tänker att det fanns en tid när jag likt en Harry Potter-fantast hängde på låset och slet hans böcker ur bokhandlarens händer. När jag skrev försökte jag skriva som Slas, förhålla mig som han, enkelt, lite långsamt och resonerande, som en boxare som går runt i ringen och studerar sin motståndare, vaggande med kroppen, avvaktande med vänstern före, omtagningar så att orden fick sjunka in, för att slutligen sätta sig i knät på läsaren, som en varm rak höger.

Jag röker en cigarett till, stirrar ut i Kronobergsparkens mörker genom köksfönstret.

Sover en timme till och vaknar. Det förhåller sig nämligen så att när man sover på saken, måste man vakna hela tiden, gör man inte det är det ju lätt hänt att man glömmer vad det nu var man skulle sova på. Så jag vaknar och röker, hela jävla natten sitter jag med dig under köksfläkten.

Du var min husgud med keps på huvudet och jag lärde mig mycket av dig fast vi aldrig träffades eller pratade med varandra. Jag såg dig på Pelikan på söder några gånger, du passade så väldigt bra där, bland alla andra söderkisar och jag tänkte, tänk om jag kunde passa in så där bra, så där självklart bra.

Men allt är ju inte så, sådär självklart, det bara ser så ut. En annan gång, för många år sen, det var en eftermiddag i Moderna museets trädgård, när vi i Eldkvarn soundcheckade inför den kommande kvällens spelning och du satt vid ett bord i trädgården och drack ramlösa. Jag vill minnas att du drack två, tre stycken, och att du var väldigt irriterad på att vi väsnades. Jag stod på scenen och sneglade åt ditt håll och försökte spela och sjunga så tyst som möjligt. Kära all världens gudar, om det nu är så att jag genom er försyn, eller av nån annan outgrundlig anledning, råkar träffa en människa som jag hyser de högsta tankar om, varför, jag säger varför, har ni då den dåliga smaken att hänga en elgitarr på min kropp. Jag lovar, man kan känna sig rätt dum och malplacé med en sådan tingest på magen i vissa situationer, och detta var ett sådant tillfälle.

Där stod jag alltså och förde oväsen i eftermiddagssolen och där satt du med dina ramlösor och såg sur ut. Till slut reste du dig och gick därifrån. Ville bara så här i efterhand framföra mina ursäkter för att vi förstörde din eftermiddag. Det skall aldrig upprepas.