Det manliga svineriet

»Jag har aldrig blivit så jävla nedsmutsad i hela mitt liv. Det här är ett svineri utan dess like … «

Staffan Valdemar Holm sparar inte på brösttonerna när han går till attack mot »Kulturnyheternas« reporter som avslöjat att Dramatenchefen uppbär dubbla löner. Inte ens hos Shakespeare har han stött på en liknande skurk.
Finkänslighet verkar vara en teatermans förbannade plikt.

Minns bara Ingmar Bergmans utbrott för några år sedan, när Alexander Ahndoril i en bok lämnat ut känsliga detaljer om regissörens privatliv: »När han skildrar Käbi som ligger naken tycker jag att det är ett svineri.«

Och när Jan Malmsjö surnade till på Mikael Persbrandt efter hans plötsliga avhopp från nationalscenen kom det igen.

Det där ordet.

Svineri.

Det är tydligen så en äkta kulturell primadonna ska uttrycka sig, i alla fall om han är man (när hörde vi senast en kvinna utropa »svineri« så fort hon fick en spik i foten?).

Nej, jag gör mig inte lustig över vare sig män eller mäns eventuella flockbeteende. Inte heller över det intellektuella gardets machofierade krigskonst.

Instämmer bara lite nöjt med den tyska författaren Marie Luise Kaschnitz.

Allt som män gör är på samma gång sublimt och skrattretande.

Dessutom är det ett svineri utan like när Expressen i en artikel (18/1) använder rubriken »Britney ska dö« för att berätta om en ung människas ofrånkomliga kamp med sig själv.