Polisen: För få eller för lata?

Det här skulle normalt sett bara vara ett i raden av ouppklarade inbrott. Förra året inträffade 1 399 liknande brott i Malmö, en ökning med 70 procent från året innan.

Fast grabbarna har maximal otur. En granne i huset mittemot följer händelserna i en kikare. Han larmar polisen.

En polispatrull som tillhör närpolisområde Söders särskilda grupp mot bostadsinbrott råkar befinna sig i närheten av Lindeborg och åker dit och griper de tre unga männen. En mycket ovanlig upplösning på ett bostadsinbrott. Det är bara ett par procent av fallen som klaras upp varje år.

Nu är det inte ens säkert att de tre kommer att fällas för sitt brott, åklagaren funderar som bäst på brottsrubriceringen:

Försök till inbrott? Skadegörelse? De tog ju sig inte in i lägenheten, och eftersom fönstret hade extralås är det inte säkert att det hade gått.

Kennie Kullander, biträdande chef för närpolisen Söder i Malmö, leder insatsen mot bostadsinbrott.

– När vi är ute och trålar fastnar det lite av varje, säger han och räknar upp hälare, langare och tjuvar som gripits på sistone.

– I den här kretsen av kriminella som gör inbrott har flertalet drogproblem. De behöver få tag på gods att sälja eller kontanter för att kunna köpa knark, säger Kennie Kullander.

Trenden när det gäller vardagsbrotten, eller mängdbrottsligheten som polisen kallar det, är att bilstölderna minskar, eftersom det blivit svårare att få pengar snabbt på bilar eller det som stulits ur dem, men bostadsinbrotten ökar i motsvarande grad. Nu har polisen satt in extra resurser på inbrotten.

– Jag gillar Öresundsförbindelsen. Men den är inkörsport till en massa brottslighet, som narkotika- och människosmuggling.

Narkotikamissbruket leder i sin tur till ökad mängdbrottslighet. Vi kan se det i ökade inbrott i ett stråk längst kusten, från Malmö upp mot Göteborg, säger Kennie Kullander.

Malmö är värst drabbat av de tre storstäderna. Med 23 200 brott per 100 000 invånare toppar Malmö allsvenskan i brott före Stockholm (20 600 per 100 000 invånare) och Göteborg (18 400 per 100 000 invånare).

Trots det är det svårt att se någon explosion i brottslighet. Sett till hela landet och över de senaste tio åren har antalet anmälda brott ökat med beskedliga två procent.

Men för den som drabbas av misshandel, rån eller inbrott är det naturligtvis en katastrof just där och just då – oberoende av statistiken.

Och de som drabbas, eller är rädda att drabbas, vill att det ska finnas en pigg och alert polis som genom sin närvaro kan förhindra brott, eller åtminstone se till att det klaras ut om det sker.

»Svensk polis är i kris«, jo, så sade man för tio eller tjugo år sedan också.

Problemet är att allt fler upplever att polisen gör fel saker, på fel plats och vid fel tidpunkt. Att högste chefen dessutom fick avgå efter stark intern oro stärkte problembilden. Och även om inte brottsligheten ökat dramatiskt har antalet uppklarade brott minskat rejält de senaste tio åren.

Allra helst gäller det vardagsbrotten. Som inbrottet på Lindeborg. Ungefär 70 procent av de anmälningar som polisen får in handlar om sådana brott, och de flesta klaras aldrig upp.

– Ingen kan tycka det är acceptabelt när vi har en uppklaring på 2–3 procent, säger Kenneth Holm, som lett Rikspolisens Mängdbrottsprojekt, och nu är utvecklingschef på polisavdelningen.

För några år sedan granskade Leif GW Persson, professor på Polishögskolan, mängdbrotten. Han fann att i tio procent av anmälningarna var det troligen inte ens ett brott. I 70 procent var det brott som knappast lät sig utredas, där polisanmälan gjordes mest för att visa upp en anmälan för försäkringsbolaget. Men överfört på polisen i sin helhet går det åt runt 700 årsarbetskrafter att hantera dessa 80 procent av anmälningar där man ändå inte kan räkna med resultat. I resterande 20 procent av fallen kan däremot polisen ofta klara upp brottet.

– Den låga uppklaringsprocenten är naturligtvis anmärkningsvärd. Men i Sverige polisanmäler vi allting av försäkringsskäl, även det som inte går att utreda, som en söndersparkad papperskorg, säger Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm.

När den organiserade brottsligheten gör livet surt för vanligt folk, som vid flera händelser i Göteborg det senaste året, reses kraven på starkare polisinsatser. Debatten har handlat om ett »svenskt FBI«, eller en nationell enhet för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Men folk reagerar lika starkt på att mängdbrottsligheten inte heller bekämpas tillräckligt aktivt.

Allmänheten kräver, liksom politikerna, att polisen ska slå till mot både mc-gäng och 18-åriga inbrottstjuvar med kraft och snabbhet. De begär också att polisen ska vara synlig, genom ökad närvaro ska tryggheten förbättras och brott förhindras.
Björn Eriksson, själv rikspolischef mellan 1988 och 1996, är inte övertygad om att fler poliser kommer att lösa problemen.

– Det dyker alltid upp politiska förslag om att vi ska ha fler poliser. Men problemet är hur de arbetar och när de arbetar, säger han.

Att mäta polisens effektivitet är inte helt lätt. En siffra som cirkulerar bland poliselever är att bara 15 procent av arbetstiden används till de direkta polisuppgifterna.

Stefan Holgersson är polis i Stockholm och forskar på deltid vid Växjö universitet. 2005 lade han fram sin doktorsavhandling – »Yrke: Polis« – efter att ha intervjuat 2 000 poliser. Han visade att mellan 5 och 20 procent av alla poliser står för hälften av alla ingripanden. Eller att varannan polis nästan inte tar några brottsbekämpande initiativ alls, och att antalet egna initiativ minskar med åren.

Men vad gör poliser när de inte jobbar med brottsbekämpning?

– Du får ut förvånansvärt lite polistid av en polis. En orsak är en svällande byråkrati, och många olika chefsled. Jämför med åklagarna, där även en chefsåklagare leder utredningar. Inom polisen har vi flera led av chefer som inte aktivt arbetar med utredningar.

Restiderna är en annan faktor. En stor del av polistiden går åt till resor.

I spåren av att polisstationer lagts ned får de som är kvar allt större områden att täcka. En annan förklaring är motivationen hos den enskilde polisen. De nybakade eleverna från Polishögskolan har hög motivation när de kommer ut. Men efter några år i yrket tappar många entusiasmen och går ned på lågvarv.

Stefan Holgersson säger att landets poliskår skulle kunna bli mycket mer produktiv om organisationen riktade in sig på att motivera styrkorna.

Det handlar också om vad som anses viktigt. Allmänheten och polisen gör olika prioriteringar. Småbrotten irriterar vanligt folk, men inom polisen har arbetet med dem låg status. Där är sådant som rån och grova brott det stora.

– Det betyder inte att poliserna är slöa. Men ett vardagsbrott, som att någon kört med trimmad moppe, ger ringa eller inget straff, kräver mycket avrapportering som ändå kanske inte leder till något. Då ägnar man sig åt annat i stället, säger Stefan Holgersson.

Polisförbundets ordförande Jan Karlsen kritiserar också den växande byråkratin.

– Mycket av polisarbetet fördärvas genom administrativa pålagor. Du gör ett ingripande på under en timma, men det kräver ett par timmars administration. Kraven på redovisning och statistik tar alltmer tid från polisarbetet.

Yttre faktorer, som ökade byråkratiska krav, har betydelse för polisens resultat. Men kritiker pratar också om en annan attityd inifrån poliskåren. Michael Lundh jobbade som polis i Stockholm i 26 år och har sett skiftet. Efter att i många år arbetat i piketpolisen gick han till förebyggande arbete bland ungdomar. För fyra år sedan lämnade han polisen efter en konflikt med polisledningen, och jobbar i dag som föreläsare.

– Avståndet mellan polisen och allmänheten ökar hela tiden. Det finns pengar till nya tekniska grejor, men inte till möten med människor. De nya poliser som utbildas i dag vill ut på de tuffa jobben och tampas med gängkriminalitet eller ingå i insatsstyrkan. De vill inte jobba som närpoliser med förebyggande verksamhet, säger han.

Michael Lundh tycker sig se en hårdare attityd bland poliserna.

– Du ser det på polisernas frisyrer, du ser det på uniformerna, de bär nästan alltid insatsuniformen även om det inte krävs, säger han.

Alla har åsikter om polisen. Och polisen försöker lyssna in signalerna utifrån. Ofta leder opinionskänsligheten till ständiga omprioriteringar. Stefan Holgersson är särskilt kritisk mot Polismyndigheten i Stockholms län.

– När något uppmärksammas i media går de ut och förklarar att de sätter i gång ett projekt. I stället för att se till att ordinarie verksamheten fungerar.

Föga överraskande delar inte Carin Götblad den uppfattningen.

– Det vi gör är inte projekt, utan vi styr om vårt sätt att arbeta i den reguljära verksamheten. Ett exempel är att vi öppnat 15 poliskontor i de lokala områdena för att stärka vår närvaro.

Den tidigare rikspolischefen Björn Eriksson talar också om en kortsiktig trendkänslighet.

– Ena veckan ska man prioritera närpoliser, nästa ett svenskt FBI, nästa insatser mot pedofiler eller något annat.

Den förre rikspolischefen Stefan Strömberg försökte lansera mätbara mål och tyckte själv att polisen presterade för lite. Han konstaterade:

»Vårt resultat är för magert.«

Hans ord i ledaren till tidningen Svensk Polis i oktober förra året retade upp landets poliskår och satte ny fart på diskussionen om huruvida polisorganisationen ska ha kvantitativa eller kvalitativa mål. Med de orden satte han förmodligen också punkt för sin poliskarriär.

De kvantitativa målen handlar om sådant som att andelen uppklarade brott ska öka. Men också om sådant som att poliser i yttre tjänst ska göra minst två alkotester, så kallade »blås«, per arbetspass. »Många blås är lika med lojal, så säger mina chefer. De kvantitativa målen såg säkert jättebra ut när de skrevs ned uppe på Rikspolisstyrelsen men i verkligheten får de vansinniga konsekvenser«, skriver en anonym polis i ett öppet brev till nästa rikspolischef på blåljus.nu, Polisförbundet i Stockholms hemsida.

Problemet är att det mesta polisen gör inte går att mäta. Man kan mäta hur många rapporter som skrivs, hur många utandningsprov som görs eller hur ofta missbrukare tas till stationerna. Men med sådana mått premieras den polis som gör tio negativa utandningsprov, framför den som gör ett positivt.

– Svensk polis har nått vägs ände. Jag är inte så imponerad av vad polisprofessorn Leif GW Persson åstadkommit, men hans konstaterande att polisen inte producerar som den ska delas av de flesta, säger Krister Thelin.

Under den borgerliga regeringen 1991–94 var han statssekreterare i justitiedepartementet. I dag är han domare vid Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. För några år sedan gav han ut rapporten »Polis i kris« på Timbro.
– Svensk polis har så starkt präglats av två intressen: det oerhört starka polisfacket vars intressen nästan alltid sammanfaller med det största polispartiet – moderaterna. Polisfacket har knutit upp dem till sitt synsätt och många moderatpolitiker är utförare av polisfackets åsikter. Och båda hävdar att lösningen är fler poliser.

Resultatet, menar han, är en polis som mer ser till sina egna intressen än medborgarnas.

– Stefan Strömberg var en duktig tjänsteman, men övertog ett hopplöst system. Rikspolisstyrelsen har svällt under alla polischefer, och i dag har man en för stor överbyggnad.

1993, under Krister Thelins tid som statssekreterare, genomfördes närpolisreformen. Men nedskärningarna under 90-talet gjorde att det inte blev som det var tänkt. Han menar att vardagsbrottsligheten ska vara en lokal uppgift och att kommuner bör ta över ansvaret för närpolisen.

Björn Eriksson var polischef när Thelin var statssekreterare. De två var inte alltid på samma våglängd, men här delar de åsikt.

– Det finns ett demokratiskt underskott i polisen i dag, vilket syns i diskussionen om fler synliga poliser. Vi har en helstatlig polis som lokala politiker har lite att säga till om. En kommunaliserad närpolis vore en bra lösning, säger Björn Eriksson.

Men ett svenskt FBI vore fel väg, menar han:

– Du löser inte problemet genom centralism. Jag ser hur Rikspolisstyrelsen har vuxit sedan jag slutade. Från 600 då är det i dag 1 300 centralt anställda. Organiserad grov kriminalitet möts inte genom att du ritar upp ett svenskt FBI, säger Björn Eriksson.

Jan Karlsen på polisfacket håller med.

– Idén om svenskt FBI är ett tankefel. Ska man ta in lokalt arbetande poliser för att placera centralt och sedan skicka ut dem igen att arbeta lokalt? Vi har i stället föreslagit sex regionala underrättelse­enheter mot den organiserade brottsligheten.

Alliansregeringen har lovat att det år 2010 ska finnas 20 000 poliser i Sverige.

– Jag tror inte att det hjälper. De kommer att fortsätta göra fel saker, säger Krister Thelin.

– Som rikspolischef ville jag diskutera styrformer och arbetssätt, men påden politiska nivån ville man hellre prata antalet poliser. Du kan ha 20 000, 25 000 eller 30 000 poliser och många grundläggande frågor kvarstår ändå, säger Björn Eriksson.
Den tillförordnade rikspolischefen Bengt Svensson hade knappt hunnit sätta sig på chefsstolen innan han gick ut på DN Debatt och förklarade att nu skulle polisen blir synlig och närvarande. »Målet är att minst 50 procent av allt polis­arbete ska äga rum i yttre tjänst år 2010«, skrev Svensson.

– Synligheten i sig är inte ett mål, möjligen kan den ge upplevd trygghet. Vi kan heller inte ha någon övertro på att polisen kan påverka den totala brottsligheten. Men vi kan påverka när och var brott begås. Ett exempel är den ökade polisiära närvaron runt Stureplan i centrala Stockholm som lett till en minskning av antalet misshandelsfall där, men inte totalt i Stockholm, säger han till Fokus.

Men kritikerna talar om en skenlösning.

– Synligheten är inte lösningen. Möjligen kan tryggheten öka genom att folk ser fler fotpatrullerande poliser. Men i dag använder polisen 20 gånger mer tid till restid i bil, och 30 gånger mer tid till pappersarbete inomhus än fotpatrullering, säger polisforskaren Stefan Holgersson.

– Det handlar om hur man jobbar. Om de inte går ur polisbilen, inte tar kontakt med någon, bidrar det inte alls till trygghet. Utan poliser som är ute får man ingen kunskap om kriminaliteten, säger ex-polisen Michael Lundh.

20 000 poliser som ägnar mer tid åt skrivbordsjobb och att åka bil än konkret brottsbekämpning, en byråkrati som sväller år för år, 21 självständiga polismyndigheter som lever sina egna liv och ett minst sagt stridbart fackförbund. Det är vad som väntar den »medborgarnas rikspolischef« som statsminister Fredrik Reinfeldt utlovade i sitt jultal.

Ett löfte som höjer redan höga krav. Underförstått ska nya chefen också lyssna mycket mer på de medborgare som har synpunkter på polisen, och där »för lite«, »för sällan« och »för osynlig« är återkommande omdömen.

En fråga som återkommer är om det alls går att leda polisen, eller om det är en organisation som i hög grad lever sitt eget liv. Polisen är inte alls så enhetlig som många tror, även om man ofta håller ihop utåt. Internt finns revir och särintressen som slåss mot varandra, storstad mot landsbygd, poliser mot civilanställda, och olika polisgrupper mot varandra. En polisledning ska jämka samman allt detta, och det är ingen lätt uppgift. Vem som ska leda polisen in i framtiden vet vi inte.

Men att Polisförbundet vill ha ett ord med i laget är ingen hemlighet.

– Vi förutsätter att justitieminister Beatrice Ask väger in våra synpunkter. Det som är bra för medborgarna är också bra för våra medlemmar, säger Jan Karlsen, Polisförbundets ordförande.

Men vad skulle en av huvudkandidaterna, Carin Götblad, säga om hon fick frågan?

– Nja, det vill jag inte ge intervjuer om. Det får jag i så fall fundera på då.

Polisförbundet spelade en viktig roll också för att avsätta Stefan Strömberg. När ordförandena i de tre chefsföreningarna i storstäderna gjorde uppror mot chefen på DN Debatt den 6 december förra året dröjde det bara en dag tills han fick lämna Polishuset på Polhems­gatan.
Vem vill ni i facket se som ny chef?

– Jag ska nog akta mig för att nämna några namn. Annars får vi väl höra att facket både avsatt och tillsatt rikspolischef. Men det finns två mycket duktiga kvinnor som nämnts, liksom en bra generaldirektör, säger Jan Karlsen.

Men en föregångare på posten, Björn Eriksson, vet vad den nye chefen bör göra mycket tidigt.

– Åk ut till polisstationerna på spontana, oanmälda besök. Då får folk klart för sig att du är beredd att lyssna på dem. Han eller hon bör lyssna mer på polisens fältarbetare, och mindre på controllers på Rikspolisstyrelsen.

Ut från Polishuset på Polhemsgatan till Producentgatan i Malmö, och den så kallade verkligheten, alltså. Och Kennie Kullander, på närpolisen Söder i Malmö, tar säkert emot. Så kan den nye chefen få lära sig ett och annat, om både Bandidos och bostadsinbrott.