Hillary Clinton har blivit Göran Persson

Allt talar för Obama nu. Loppet är inte kört för Hillary Clinton, men det är bra nära. Hon måste vinna i Texas och Ohio, och även om hon inte gör det är risken stor att det går åt skogen. Under hela hösten var hon, som det verkade, en ohotad favorit. Alla kände till Obama, folk gillade honom, men president? Njaa, det var svårt att tänka sig.

Så vad var det som gick fel?

Det är så mycket som talar för Hillary, på pappret. Hon har erfarenheten. Hon känner partiapparaten och alla viktiga spelare sen decennier tillbaka. Hon representerar framgång för sitt parti. Hon och Bill var, före Obama, oöverträffade som pengaraggare. Hon kan utrikes- och säkerhetspolitiken. Billary sanerade statens finanser, höjde minimilönen, genomförde skolreformer och skattesänkningar för låginkomsttagare. Under deras tid vid makten gick USA från budgetunderskott och dystra framtidsutsikter till högkonjunktur, budgetöverskott och framtidstro. Inte konstigt att hon, i kraft av sin erfarenhet, tycker att Vita huset är hennes födslorätt, närmast.

Känns mönstret, inställningen, igen? Well, tänk Göran Persson i valrörelsen 2006. Han förstod aldrig vad felet var med väljarna - att de faktiskt, i magen, var hjärtligt trötta på honom, hans ledarstil och allt gammalt magpetande, personkonflikter, bakåtblickande retorik och huvudklappande som han representerade. Trots högkonjunktur, trots att Sverige låg bra till i internationella jämförelser, trots offentliga finanser i världsklass. Orättvist? Ja, visst. Men det är så det funkar, här liksom i USA.

Det finns en del som pratar om att Barack Obama är mer populär i Europa än i USA. Det är fel. Haussen kring honom på hemmaplan är enorm. Och till stor del handlar det om att folk faktiskt är trötta på the Clintons i allmänhet och Hillary i synnerhet, och vill ha något nytt. Inte så att de inte uppskattar det de genomförde. Men väl affärerna, kaoset, undanflykterna, taktiserandet och bunkermentaliteten.

Så när Obama av egen kraft och till följd av Clintonkampanjens misstag, som verkar ha grundat sig i en känsla av oövervinnerlighet och rättighetstänkande - Vita huset tillhör oss, så är det bara! - seglade upp som en realistisk kandidat, så lyckades de två Clinton inte tänka om. Belöna oss, titta på vad vi har gjort, sade de. Tack för allt, men vi vill titta framåt, och dessutom verkar den där Barack mycket trevligare, tänkte väljarna. Regeringsduglighet, erfarenhet, tyngd. Det räcker inte. Visionen måste till.

Till slut: om Hillary Clinton är Göran Persson blir Barack Obama - Fredrik Reinfeldt. Och den jämförelsen bär ju minst sagt emot. Obama är en politisk supertalang, inte bara, som Reinfeldt, en spegelbild av Göran Persson.