Kuba efter Castro

När Fidel Castro i dagarna lämnar över makten efter 49 år är det en historisk händelse. Inte bara för att det sannolikt innebär att Kuba öppnas upp ekonomiskt, utan därför att han mirakulöst har lyckats förbli en revolutionshjälte, i mångas ögon, utan att dö ung.

– Problemet är inte han, utan de andra, sa Héctor och lade två fingrar på axeln för att symbolisera gradbeteckningar och den kubanska militären.

Det var på ett kalas hemma hos Héctor i Gamla Havanna som frågan om Fidel Castros roll på Kuba kom upp. Héctors mamma, ständigt iklädd papiljotter, drog öronen åt sig och slank in i köket.

Enligt Héctor ville Fidel gott medan hans bror Raúl, minister för de väpnade styrkorna inklusive säkerhetstjänsten och polisen, var den som stod för förtrycket. En grov förenkling och något som ska tas med en nypa salt på en ö där alla vet att det ytterst varit Fidel Castro som styrt. Snarare bekräftar uttalandet att Fidel är den kubanska revolutionens mytomspunne och odiskutabla ledare, långt från vardagen, som präglas mer av polisen och säkerhetstjänstens närvaro.

Det första officiella steget på vägen bort från makten tog Castro när han sjukskrev sig den 31 juli 2006. Nu tar han nästa.

Men så länge Fidel lever kommer han att vara den kubanska revolutionens ledare och vaka i skuggorna bakom brodern.

Sedan sitt tillfrisknande, efter vad man tror var tre svåra tarmoperationer, har Fidel skrivit flera »reflektioner från kamrat Fidel«, öppna brev, i de kubanska statsmedierna där han uttalat sig både om inrikes- och utrikesfrågor.

För en yngre generationer kubaner, som Héctor och hans barn, är Fidel en mytomspunnen gammal man som de har sett på tv. Han och hans revolution lever framför allt vidare genom den generation som levde på Kuba före 1959. När det yngre gardet började gnälla över bristen på frihet konstaterade alltid Carlos, pappa till en av Héctors kompisar, att hans första cigarett var en röd Marlboro, något som i dag inte finns på Kuba.

– Ni unga förstår inte hur bra vi har det. Ni talar om dollar och om att resa, men förut hade vi ingen mat, vi fick inte gå i skolan, det fanns ingen läkarvård att tala om. Vår armé var ett skämt, kunde Carlos, som nu är död, säga.

Att Fidel Castro skulle bli politiker stod klart redan när han studerade juridik och engagerade sig i studentpolitiken. Hans frispråkiga kritik av den korrupta regimen citerades ofta i kubanska medier. Som doktor i juridik såg det 1952 ut som att han skulle få en plats i kongressen, men Fulgencio Batista gjorde militärkupp och tog över makten innan valen gick av stapeln.

Kuppen blev startskottet för Castros väpnade kamp.

Redan efter revolutionen den 1 januari 1959 delades makten upp så att Fidel Castro tog ansvar för den inhemska politiken och Raúl militären. Industrier, elverk, telebolag, bussar och järnvägar förstatligades och även privat mark förstatligades. USA stoppade all handel med Kuba, och i stället blev Sovjetunionen och östblocket i Europa Kubas viktigaste handelspartner.

Den misslyckade och av USA uppbackade invasionen vid Grisbukten 1961 följdes upp av ökad sovjetisk närvaro. De ökända kvarterskommittéerna skapades, alla partier, föreningar och organisationer utom Kommunistpartiet förbjöds och statens kontroll sträckte sig snart överallt i samhället.

Socialpolitiska framgångar som fri utbildning och hälsovård och bostäder och arbete åt alla kom snart att överskuggas av politiskt förtryck. När analfabetism och barna- och mödradödlighet i princip utrotades blev Kuba modellen för vänsterrörelser världen över. Men om de homosexuellas och många oliktänkandes situation talades det sällan.

Sedan slutet av 1960-talet har Fidel och den kubanska revolutionen lämnat djupa spår efter sig i andra fattiga länder. Först genom militärt och finansiellt stöd till revolutionära rörelser i Latinamerika och Afrika, därefter genom medicin på export.

Sedan 1990-talet arbetar tusentals kubanska läkare med att ge fri hälsovård åt fattiga människor i andra länder, och på Kubas Latinamerikanska läkarhögskola studerar läkarstudenter från USA, kostnadsfritt, tillsammans med latinamerikaner.

Efter Berlinmurens fall drabbades Kuba av en ekonomisk kris som ledde till viss liberalisering, som privat företagande inom hotell- och restaurangnäringen, relativ religionsfrihet, försäljning av privatproducerade livsmedel och enklare regler för att skicka utländsk valuta till anhöriga på ön. Men öppningar skapade utrymme för dissidenterna och mellan 2003 och 2006 ökade restriktionerna igen.

De reformer som kunnat skönjas under Raúl är mer en fråga om ekonomisk överlevnad än en direkt effekt av Fidel Castros frånvaro.

Det handlar också om att en yngre generation politiker, med andra erfarenheter än de gamla revolutionärerna, håller på att ta över. Av de 614 kongressledamöter som valdes i januari är 56 procent födda efter 1959. Likaså är de två kandidater som konkurrerar med Raúl om presidentposten, vicepresident Carlos Lage och utrikesminister Felipe Pérez Roque, i 50- respektive 40-årsåldern.

Raúl har öppet talat om att lönerna är för låga och hur ineffektivt det statliga jordbruket är. Han har gett Kubas 250 000 privata jordbrukare mer mark att bruka och ger dem mer betalt för mjölk och kött i hopp om att det ska minska livsmedelsimporten. Under hösten har Raúl, enligt egen utsago, genomfört 215 000 möten med närmare fem miljoner kubaner som lämnat förslag på politiska reformer som regeringen ska studera.

Tvärtemot Héctors teori om tuffare tag under Raúl tycks Kuba gå mot ekonomisk liberalisering. Samtidigt är Raúl Castro med sina snart 77 år på nacken bara en övergångslösning. Nu förbereder vsig nästa generation för ett maktövertagande. Även om Fidel inte har släppt taget helt och hållet, riktar omvärlden nu in sig på att försöka förstå hur Kuba går vidare utan honom.