Starkt stöd för aktiv dödshjälp

Monicas man bad henne om hjälp att dö. John-Evert var 53 år gammal när läkarna upptäckte en hjärntumör. Det var i februari 1995. När han opererades i maj samma år visade det sig att den var större och mer elakartad än befarat. Han vaknade upp halvsidesförlamad, med försämrad syn och talsvårigheter.

– Innan han blev sjuk var han den mest livsbejakande och debattglada person man kan tänka sig, berättar Monica.
Hon bor nu tillsammans med sin nye man i ett gult 1700-talshus med en ombonad vinterträdgård. Utanför blåser regntunga vindar över den januaribleka Östgötaslätten.

Monica och John-Evert hade levt 30 år tillsammans när läkarna konstaterade att hans sjukdom var obotlig. Men han ville inte ligga och vänta på döden, hellre somna in utan onödiga plågor.

John-Evert bad först sin läkare om hjälp, sedan en mycket god vän som också han var läkare. Slutligen, en dag i början av juli, vädjade han till sin hustru.

– Jag vågade inte hjälpa honom. Det gick några dagar och så en morgon hade han beslutat sig för att sluta äta och dricka. »I morgon ska jag dö«, sa han.

Men John-Evert dog inte nästa dag. Det tog nästan tre veckor innan hans hjärta slutade slå. I väntan på döden fick han höga halter morfin. Lugna perioder avlöstes av stress och ångest. Monica och de två vuxna barnen flyttade in madrasser och sov på golvet nedanför hans sjuksäng.

– Min man fick inte den hjälp han kunde ha fått och i dag ångrar jag att jag inte hjälpte honom att dö, säger hon.

Enligt Synovate Temos undersökning är det bara 11 procent av svenskarna som anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet om det rör sig om en obotligt sjuk person med svåra smärtor. Handlar det om en person med ett gravt funktionshinder anser 44 procent att det bör vara förbjudet. För en äldre människa som inte är svårt sjuk, men inte vill leva längre, är siffran 52 procent.

Men trots att svenska folket är positivt inställda till att en svårt sjuk människa ska kunna få hjälp att dö är de politiska partierna passiva. Inget av riksdagspartierna driver frågan om dödshjälp och 1997 tog dåvarande regering ställning mot en legalisering av aktiv dödshjälp.

– Inget politiskt parti vill ta i det här, säger Niels Lynöe, professor i medicinsk etik på Karolinska institutet och sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd, som debatterade frågan på ett seminarium i torsdags.

Frågan är alltför laddad och skär genom partilinjerna. Döden är knappast något man vinner val på.

– Svenska politiker är livrädda för döden. De accepterar inte döden – de exporterar den, säger Claes-Göran Westrin, professor i socialmedicin vid Uppsala universitet, och aktiv i föreningen Rätten till vår död.

Han syftar på de uppmärksammade fall då svenskar åkt till »dödskliniker« i Schweiz för att få hjälp att avsluta sina liv.

Handikapporganisationer, som är bland de starkaste dödshjälpsmotståndarna, pekar på att människovärdet är i farozonen om staten får rätt att ta ett liv. Svenska läkare har traditionellt varit negativa till dödshjälp, eftersom det går stick i stäv mot läkarens uppdrag och läkareden: att rädda liv.

– Vi vet att många cancerpatienter som vill ha aktiv hjälp att avsluta sina liv faktiskt är deprimerade, och följaktligen ska erbjudas behandling mot depression istället, säger ordföranden i Sveriges läkarförbund, Eva Nilsson Bågenholm.

Men kanske är läkarnas inställning på väg att förändras. Läkaresällskapet gjorde nyligen en enkät där 1 200 svenska läkare fick ta ställning till om de skulle kunna tänka sig att förskriva dödliga doser av ett läkemedel till en patient som är döende och lider svårt. Förutsättningen var att patienten själv skulle kunna ta läkemedlet och ha bett om detta. 34 procent, drygt var tredje läkare, svarade ja. 39 procent svarade nej. Övriga var tveksamma.

Redan i dag finns en laglig, men omstridd, möjlighet för svårt sjuka patienter vars smärta inte går att lindra på vanlig väg. Terminal sedering innebär att patienten sövs ner tills döden inträffar, samtidigt som all annan behandling, inklusive vätsketillförsel, avbryts. Den används främst då patienten har svår ångest i kombination med svåra smärtor.

– Det går till så att patienten får dropp, antingen med morfin eller med ett stesolidliknande preparat, förklarar Carl Johan Fürst, överläkare och verksamhetschef för palliativ medicin på Stockholms sjukhem.

Eva Nilsson Bågenholm anser att detta ligger i gränslandet för vad som är tillåtet. Även Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet, önskar en tydligare analys av rättsläget. Hon pekar på att det inte är fastställt när terminal sedering bör användas och om och i så fall hur ofta patienten bör väckas för att kunna ge sitt fortsatta medgivande till att vara nedsövd. Många av de aktuella patienterna är alltför sjuka för att kunna vara med och bestämma.

– Det kan också vara problematiskt att patientens liv uppenbart förkortas när varken vätska eller näring ges, säger Elisabeth Rynning.

Carl Johan Fürst anser att terminal sedering är en självklar medicinsk metod för att lindra lidande, men ser en fara i att det kan missbrukas om den används som förtäckt dödshjälp. Han är motståndare till eutanasi, även om det kan finnas enstaka fall då det kan motiveras.

– Jag är glad att debatten inte är större i Sverige. Ofta är det friska, starka människor som är vana att kunna välja elbolag och mobiloperatör som vill se en legalisering av dödhjälp, inte de sjuka och svaga, säger han.

I dag är Monica pensionerad, en stilig kvinna med stålgrå page, välklädd och solbränd efter den senaste utlandssemestern. Hon lever tillsammans med Göran, som även han förlorat sin maka i cancer. Monicas erfarenheter har gjort att hon reflekterat mycket kring etiska ställningstaganden som rör liv och död.

– För mig handlar frågan om dödshjälp inte om bristande människovärde eller att sjuka och handikappade inte har rätt att leva. Det handlar om att svårt sjuka personer säger att de inte vill vara med längre, säger Monica.