Erövra lagen

Henry David Thoreau konstaterade att lagen aldrig kan göra människan fri utan att det i stället är människan som måste göra lagen fri. Martin Luther King skrev från fängelset att »låt oss aldrig glömma att allt vad Hitler gjorde i Tyskland var lagligt«.

Fokus skriver denna vecka om hur politiken blivit juridisk. Juristerna gör prioriteringar mellan strejkrätt och fri rörlighet. Samhällsproblemen ska landa som enskilda fall hos diskrimineringsombudsmän. Alla pratar om rättigheter. Juridiken ska användas till allting. Till skillnad från politiken anses den objektiv. Därför att lita på.

Själva tanken med rättigheter är att de ska stå över verklighetens tilltrasslade maktrelationer genom att vara abstrakta. Men det abstrakt formulerade kräver en tolkning och tolkningen görs alltid av dem med tolkningsföreträde. Vita i den amerikanska södern hänvisade till rätten att själv välja vem man vill umgås med när de argumenterade för rassegregation. Juridik är allt annat än neutralt.

När vänstern kritiserar juridikens makt brukar det heta att inflytande tas från de folkvalda och ges till akademiker och att det är fel. Punkt slut, säger Göran Greider samt gnäller pliktskyldigt om att det där med klassförtryck borde nämnas i grundlagen om kön ska stå med.

Standardinvändningen från vänster är att politik är bra och juridik dåligt.

Det är en ytlig invändning. Lika ytligt som att säga att politik är bra och ekonomi dåligt. Det säger inte vänstern. I stället kritiserar man nationalekonomin för att vara högervriden. En liknande kritik borde riktas mot juridiken.

Den rådande synen på rättigheter utgår från högerns världsbild. Det är därför som juridiken i dag är en konservativ kraft, inte för att den utövas av akademiker med bristande folklig förankring.

För att ett samhällsproblem skall kunna tas till en diskrimineringsombudsman måste det komma isolerat och drabba på ett individuellt plan. Väldigt få samhällsproblem fungerar på det sättet. Den logiska följden av krav på att grundlagen ska garantera skydd från klassförtryck är att inrätta en klassombudsman.

Arbetslöshet brukar ju främst drabba arbetarklassen, så vi kanske ska säga att problemet inte är att det finns arbetslöshet utan att arbetslöshet är diskriminerande? Det är knappast vad Greider och andra som efterlyst att frihet från klassförtryck ska skrivas in i grundlagen eftersträvar. De har bara fastnat i en högervriden syn på rättigheter.

Rättvisa innebär för högern att behandla människors olika val neutralt. Ur denna syn kommer bilden av rättigheter som redan existerande, som något vilket bara behöver bevaras och som därför kan lämnas åt experter.

Män och kvinnor har samma rättigheter, slår Mona Sahlin fast, ler nöjt och inrättar en diskrimineringsombudsman. Eftersom Sahlin köper högerns syn på rättigheter definierar hon därmed orättvisa mot kvinnor som ett avsteg från sakernas normala tillstånd. Så ser inte verkligheten ut. Orättvisa mot kvinnor är själva systemet. Politisk förändring krävs för att män och kvinnor ska uppnå samma rättigheter. En diskrimineringsombudsman kan erbjuda skydd men aldrig jämlikhet. Orättvisorna borde avskaffas, inte regleras och då behöver vi en annan syn på juridikens roll.

Liberalismen skiljer ut rättigheter från politiska mål. Rättigheterna ska garantera den grund som aldrig får tafsas på av politikens kladdiga världsförbättrande fingrar. Problemet är att liberalismen som vanligt utgår från en verklighet som aldrig har existerat.

En progressiv förståelse av rättigheter borde i stället utgå från att alla människors lika rättigheter är vad som ska uppnås. Det kan inte vara något som enbart ska garanteras eftersom det i dag inte finns någon »alla människors lika rättigheter« att garantera.

Där högern lyckats juridifiera politiken måste vänstern politisera juridiken. Knuffa ner den från piedestalen av falsk objektivitet och återerövra den som politiskt verktyg. Vi behöver en samhällskritisk juridik.

Vi behöver LO-jurister likväl som LO-ekonomer och framför­allt en helt ny syn på lagbokens roll i ett progressivt samhälle.
Lagen kan aldrig vara neutral, men den kan och bör stå på de svagas sida.

***

förresten. »Blondiner! Sill! Socialism! Är Stockholm norra Europas mest civiliserade stad?«, frågar sig Vanity Fairs resebilaga på omslaget till senaste numret.

Det kanske är något att tänka när borgarnas systemskifte förstör Stockholms varumärke. För vad är sill och blondiner utan socialism?