Född soldat

Solen skiner över Fayetteville, North Carolina, men en envis vind gör att åskådarna kurar längs trottoarkanten. Den årliga Veterans Day-paraden håller precis på att ebba ut. Vanligtvis hålls paraden på den elfte timmen av den elfte dagen på årets elfte månad för att uppmärksamma första världskrigets slut. Men denna gång är den elfte en söndag, så för att inte krocka med gudstjänsterna har paraden lagts dagen innan.

Redan som tolvåring visste Hunter Barreto att han skulle bli armésoldat.

– Jag har vuxit upp med militären, och det är den tillvaro jag känner till, säger han.

Hunter Barreto är 15 år och går första året på gymnasiet. Nyss tågade han i paraden med fanan för JROTC, Junior Reserve Officers’ Training Corps, en skolkurs där eleverna formas till att passa militärens behov. Ledarskap, fysisk kondition och patriotism står på schemat.

Nu spejar Hunter, i sin gröna oklanderligt pressade uniform, efter paradens sista ekipage. Bredvid står hans mamma Brigitte.

– Jag tror att JROTC är bra för honom, även om jag mest uppmuntrade honom att börja där för att det ser bra ut på hans collegeansökan, säger hon.

Ungdomarna här i Fayetteville är bland de mest ivriga i hela USA att ta värvning. Bland landets över 3 000 regioner ligger Fayetteville på trettonde plats. Under 2006 värvades här nästan 400 soldater bara till armén.

Staden lever i symbios med militärbasen Fort Bragg. I 80 år har den omslutit Fayetteville norrifrån, och basen växer fortfarande. Inom tre år väntas den vara hem åt tio procent, nästan 60 000, av de amerikanska soldaterna.

– De flesta här kommer från militärfamiljer och det enda de vill är att ta värvning, säger Hunter Barreto.

Ett rött sår på höger ögonlock vittnar om att han precis har kommit från träningen. Hunter spelar amerikansk fotboll och brottas, sporter som ger många ungdomar stipendier och en möjlighet att studera på college.

– När jag börjar på college behöver jag förhoppningsvis inte betala. Man gör fem år i det militära, så får man allt gratis sen. Det är en bra deal, säger han.

Om han presterar bra i high school och kommer in på militärhögskolan West Point får han visserligen utbildningen betald, men måste i gengäld ge minst fem år av sitt liv till armén. Mamma Brigitte tycker inte att det spelar någon roll var Hunter studerar, men känner en oro inför att han ska ta värvning.

– Jag är rädd på grund av kriget. Jag vill verkligen inte att han ska delta i ett krig.

I utkanten av staden, på Douglas Byrd High School, annonserar en handskriven skylt dagens val i matsalen: BBQ sandwich, pizza slice, footlong hot dog. Den första lunchrusningen har precis börjat, och längs borden trängs sistaårseleverna över sina matbrickor. Utanför, i det kalt vita rum som skiljer matsalen från idrottshallen, står sergeant Michael Dumlao från arméns rekryteringskontor och pratar med förbipasserande.

Vissa undrar hur mycket pengar de kan få i bonus, andra vill ha information om olika arméyrken. Sergeanten pratar, skämtar och delar ut reklamlappar.

– Rekrytering är som försäljning. Armén är den produkt man ska sälja. Man måste lyckas sälja den till någon, säger han när det blivit lite lugnare.

Många av värvningarna börjar med samtal på lunchrasten. Enligt lag måste skolorna släppa in rekryterare, och dessutom ge dem tillgång till elevernas kontaktuppgifter. Annars kan de förlora sina statliga bidrag.

– Den här skolan ligger i ghettot, den är väldigt högljudd. Problemet är att även om många av eleverna är intresserade av armén, så klarar de inte inträdesprovet. På rikare skolor är det tvärtom. De kan klara provet, men vill inte ta värvning, säger Michael Dumlao.

En kille med ryggsäck kommer fram till bordet. Han berättar att han vill bli militärpolis, men är orolig över hur utbildningen ska gå till.
– Jag vill inte behöva vara någon krypskytt eller så, säger han.

– Vadå? Du har väl spelat Playstation 3? Har du inte provat »Call of Duty 4?«, svarar sergeanten och skrattar.

En av arméns reklamfilmer visar ett krigsdataspel där ett arméförband hamnat mitt i en skottlossning. Kulorna viner. Plötsligt vänder sig en av soldaterna om, knackar på tv-rutan och tittar rakt mot två unga killar med handkontroller i händerna. »Ni grabbar ser ut att vara riktigt inne i det här. Vill ni ha en riktig utmaning?«

Sekunden senare dånar rockriff ur högtalarna. Över snabba klipp som andas Hollywoodaction berättar en speakerröst om fördelarna med att vara soldat. »Du får veta vad du går för och hur långt du kan gå. Du blir starkare än du någonsin trodde att du kunde bli. Ring 1-888-624-ARMY nu så får du ett gratis ex av spelet America’s Army.«

Regissören av filmen har tidigare gjort reklam för Coca-Cola och musikvideor åt Metallica. Nu jobbar han åt armén. Totalt lägger den amerikanska militären mer än fyra miljarder dollar om året på rekrytering, och en stor del av pengarna går till reklam och marknadsföring.

Budgeten ökade kraftigt efter 2005, då armén inte nådde sitt årsmål på 80 000 nya rekryter. I takt med att opinionen svängt i sin inställning till Irakkriget har det blivit svårare och svårare att rekrytera, och militären har tvingats ta till nya åtgärder.

Genom programmet Quick-Ship får den som kan skickas till grundutbildningen med kort varsel numera upp till 40 000 dollar i bonus. Den så kallade Stop Loss-policyn ger militären rätt att förlänga soldaters kontrakt utan att fråga dem först. Lagom till Veterans Day 2006 lanserades dessutom reklamkampanjen Army Strong, som lyfter fram en soldats förvandling från vanlig civil till »arméstark«. Lanseringen föregicks av ingående tester på fokusgrupper, där just betoningen på styrka fick bra respons hos ungdomarna.

Satsningarna har varit framgångsrika. Både 2006 och 2007 nådde alla militärens grenar sina rekryteringsmål.

I en av arméns egna undersökningar får de nyrekryterade uppge vad som motiverat dem att ta värvning: pengar till college, färdigheter, lön och förmåner, att tjäna sitt land, äventyr eller resor. Sedan 2002 är »att tjäna sitt land« den vanligaste anledningen.

Sergeant Michael Dumlao har en pragmatisk syn på varför unga tar värvning. Han säger att många killar blir rastlösa av att gå i skolan, medan andra blir pappor tidigt och måste försörja sina barn. Kriget i Irak handlar bara om olja och pengar, konstaterar han krasst. Ändå har han inga problem med att de ungdomar han värvar kan skickas dit.

– Jag tycker att man ska ta de chanser man får att komma ut, se världen och uppleva saker. Om man ändå bara jobbar på McDonalds, då kan man lika gärna tjäna sitt land.

Närmare centrum, på en annan av Fayettevilles high schools, är det stressigt. I morgon kommer en general för att inspektera JROTC-utbildningen, och då måste allt vara i ordning. En överste står mitt i vimlet och delar ut order till elever som rusar förbi. Flera är klädda i armé­uniform. Men inte Mike Smith, en tystlåten 19–åring som tar studenten till våren. Trots att han inte har slutat skolan än har Mike redan skrivit på ett armékontrakt. Han får inget sista sommarlov, utan åker direkt till sin grundutbildning efter examen.

– Min mamma och pappa är militärer, mina sju farbröder är militärer. Nu är det min tur, och när jag får familj fortsätter det, säger han.

Så länge Mike kan minnas har hans pappa väckt honom tidigt varje morgon, så att de båda kan göra fysträning tillsammans. Trots det var hans föräldrar tveksamma till att han skulle ta värvning. Egentligen ville han bli infanterist, få uppleva stridens hetta, men det sade de blankt nej till. Likaså artilleriet och pansartrupperna. Till sist bestämde han sig för militärpolis, vilket föräldrarna kunde acceptera. En av Mikes bästa kompisar blev dock ursinnig över hans beslut. Hon hade redan förlorat fem vänner i Irak.

– Hon började bråka med rekryterarna, skrek åt dem att de inte kunde tvinga mig. Jag försökte berätta att jag gjorde det frivilligt.

Rekryteraren tog henne åt sidan och pratade med henne, men hon bara skrek »Ni får inte ta honom, ni får inte ta honom!«. Hon är fortfarande ledsen över det. Hon kallar mig sin storebror.

Mike tystnar och rösten stockar sig. Överläppen skälver, men det går inte att urskilja ögonen bakom de tonade glasögonen. Han skakar på huvudet.

– Jag försöker ju bara att få över henne på min sida, få henne att förstå att jag har förberett mig för det här sedan jag var barn. Min farbror brukar säga att alla dör någon gång någonstans. Jag vill inte dö som en dum tonåring, köra bil full och krocka. Då dör jag hellre medan jag gör nåt viktigt. When it’s time to go, it’s time to go.