Revolutionen lever!
Jag har alltid hatat 60-talet. Såhär i jubileumstider borde jag alltså känna mig en smula … spänd, kan vi kalla det. Men inte då. Jag har nämligen vant mig. 68-jubileum har det varit så länge jag kan minnas.
Sedan födseln har jag liksom alla mina landsmän blivit hjärntvättad med den numerologiskt tjusiga myten om kamp-
åren 1968–1986: från kårhusockupationen till Palmemordet. De goda glada åren. Åren då Sverige var finast och neutralast och framstegsvänligast i världen. Ett bålverk mot amerikanismen. Ett paradis för nudister och trädkramare, ett Utopia med exakt rätt blandning av haschrök, socionomjargong och gruppknulleri i fäboden. Alla ville väl, alla ville framåt; alla utom Gösta Bohman. Gösta ville inte vara med i fäboden. Gösta satt på en klipphäll alldeles utanför. Med kniven.
1986 var det slut på det roliga. Sverige blev, som die alte Kämpfer älskar att uttrycka det, »kallt«. Det blev så kallt att det enda som värmer är att äntra tv-sofforna och kultursidorna och prata om den gamla goda tiden. Detta skulle nu kunna uppfattas som en reaktionär och konservativ verksamhet – allt var bättre förr, nu är allt bara vulgärt och kommersialiserat och sexualiserat et cetera – men så ska det alls inte tolkas. Man vårdar bara minnet av revolutionen, precis som revolutionärer alltid har gjort. Brezjnev på Röda torget, Honecker på Unter den Linden.
Ändå är det en egendomlig parad vi nu för tusende gången tvingas bevittna. Å ena sidan återfinns den sedvanliga hypernostalgin och dryga självbelåtenheten över det som åstadkoms: den sexuella frigörelsen, det politiska uppvaknandet, den antikoloniala kampsolidariteten. Å andra sidan märker man en tydlig bitterhet över alla svek och bakslag. Sverige är fortfarande »kallt«, kanske kallare än någonsin; Sverige är fortfarande i händerna på den tysta majoriteten. Sverige är fortfarande Sverige.
Bitterheten borde kanske inte vara så stor. 68:orna härskar ännu ohotat över det mesta av vad kultur och media heter – och när någon till äventyrs gör avbön får vi lik förbannat bara ta del av samma gamla skåpmatsfrossa. Göran Skyttes hysteriska högeromvändelse är inte mycket roligare än Göran Greiders tröttkörda vänstergagg. Spegelvändheter är inte mycket till underhållning.
Att USA fortfarande utkämpar sitt evighetslånga kulturinbördeskrig är en sak, att Sverige gör det är rent obegripligt. Man får känna sig som The Dude i Cohen-filmen »The Big Lebowski« – alltid är det någon galning i närheten som börjar skrika om Vietnamkriget. Kanske är det också detta 68:orna egentligen firar: att folk fortfarande orkar lyssna. Lyssnar folk måste man ju ha varit viktig, viktig på den tiden då man ännu var ung och oförstörd, viktig långt innan man nådde sin nuvarande samhällsställning. Det är förmodligen roligare i denna begreppsvärld att känna sig betydelsefull för att man en gång i tiden har kramat träd och klättrat barrikad, än för att man nuförtiden råkar vara högavlönad kulturboss.
Det sägs att 68:orna kommer att gå i pension, något jag starkt betvivlar. Men kanske är de lite, lite sömnigare när det är dags för nästa jubileum om tio år. Då har påpassligt nog en ny kull 68-nostalgiker hunnit bli färdigdresserade. Det är skrämmande att exempelvis Moodysson och Birrobröderna tillhör min egen generation. Säga vad man vill om de gamla 68:orna, men uppror mot sina föräldrar gjorde de i alla fall. Om de var Lenins gäng är de nya 68-dyrkarna alltså inte mer än Brezjnevs politbyrå. De förvaltar bara arvet och myterna. Mer underdånigt, unket och bakåtsträvande kan det knappast bli.
