Dyr medicin spar pengar

Bengt Falke befinner sig i Töreboda, och har just öppnat en kall öl. Den här dagen har han avverkat drygt sju mil på sin cykeltur från Malmö till Sundsvall. För några år sedan orkade han knappt stå på benen och föreställde sig själv i rullstol. Då, år 2001, hade han på bara ett halvår förvandlats från en lätt träningsmanisk man i sina bästa år till en krum, plågad reumatiker. Händer, fingrar, axlar, höfter, knän, anklar, fötter värkte. Sömnen var usel och enkla ting som att knäppa skjortan hade blivit en prövning.

Men det fanns hopp. Från amerikanska diskussionsgrupper hade han hört talas om nya biologiska läkemedel som hjälpte många reumatiker att leva ett anständigt liv. Efter flera års kamp mot sjukdomen lyckades han våren 2004 få tillgång till en av marknadens mest effektiva inflammationshämmande läkemedel för reumatiker.

– Redan samma dag hade det effekt, det var som om jag blev lite lättare, säger han.

Sommaren som följde cykelsemestrade han i Skåne. Året därpå cyklade han till Medelhavet och sedan dess har cykelturerna fortsatt. I år cyklar han 120 mil från södra till norra Sverige.

– Jag vill göra lite spektakel av det – påvisa vilka effekter de här medicinerna har, säger han.

Bengt Falkes medicin heter Remicade och är en av landets dyraste mediciner, med en genomsnittlig behandlingskostnad på 120 000 kronor per patient och år.

Diskussionen om samhällets skenande kostnader för läkemedel har länge fokuserat på läkemedelsföretagens patent och att de tar ut så högt pris de kan innan patentet går ut.

Men det är bara en del av förklaringen. Bland de dyraste läkemedlen är det en grupp moderna läkemedel som utmärker sig. De kallas biologiska mediciner och är extremt kostsamma att utveckla och producera jämfört med äldre, enklare mediciner. Remicade är en av dem – andra är cancermediciner, tillväxthormoner och insuliner.

De biologiska medicinerna består av levande celler, kopior av kroppens egna ämnen, och är uppbyggda av stora, komplexa proteinmolekyler med hundratals atomer. Dessutom blir kopiering komplicerat och nya preparat kommer att fordra omfattande tester innan de kommer ut på marknaden.

– Omedelbar prissänkning på 90 procent lär inte gälla för de här läkemedlen när patenten går ut – det kommer att ta tid, säger Magnus Thyberg på Läkemedelsverket.

Särskilt på ett område har de ökade läkemedelskostnaderna orsakat debatt: cancervården. Cancerbehandlingar har historiskt sett varit billiga, vilket kan vara ett skäl till att nya dyra cancermediciner blivit slagpåse i läkemedelsdebatten. Ändå har kostnaderna för dessa preparat inte ökat mer än andra. Cancervården står för ungefär sex procent av all sjukvård, och cancerläkemedlen för en procent av de totala sjukvårdskostnaderna. Med tanke på att var tredje svensk drabbas av cancer anser inte professor Jonas Bergh, forskningschef vid onkologen på Karolinska, att det är någon dramatiskt stor andel av sjukvårdsbudgeten. Enligt honom borde senare års forskningsframgångar mottas mer positivt inom vården.

– I stället för att knorra om kostnader borde man välkomna effektiva mediciner och satsa på forskning för att bättre identifiera de patienter som har störst nytta av dem, säger han.

Bröstcancermedicinen Herceptin kom till Sverige i slutet av 1990-talet och när vissa landsting utfärdade begränsningar för användningen blev det medial uppståndelse, vilket i sin tur utlöste oro bland patienter och allmänhet. Nu har Herceptin använts i Sverige i åtta år och effekterna på vissa patientgrupper är omvittnat goda. Ändå varierar användningen av Herceptin stort över landet och används minst i västra och sydöstra Sverige.

Docent Nils Wilking som studerat behandlingen av cancer på såväl nationell som internationell nivå har noterat att även om regionala skillnader förekommit i andra länder, så utmärker Sverige genom att skillnaderna är stora och består mycket längre. Vissa landsting – särskilt i västra och sydöstra Sverige – använder bara hälften så mycket som andra.

– Det är väldigt olyckligt eftersom vi vet att Herceptin blockerar tumörutvecklingen hos de patienter som har den här typen av bröstcancer. Vad vi ser i andra regioner är att man antingen underlåter att testa patienter som skulle kunna ha nytta eller helt krasst avstår att behandla dem, säger han.

Vid universitetssjukhuset i Lund begränsades under flera år användningen av Herceptin av sjukhusledningen. I dag har man lättat på restriktionerna för just den medicinen, medan andra dyra mediciner fortfarande är svartlistade. På reumatologiska enheten har man fått strikta ekonomiska riktlinjer, men verksamhetschefen Elisabet Lindqvist vägrar att ta ekonomiska hänsyn när det kommer akuta fall till kliniken.

– Där drar jag över budgeten hela tiden. Och får skäll av cheferna. Men kommer det en patient som behöver akut hjälp ger vi den behandling som behövs, säger hon.

Elisabet Lindqvist kämpar med näbbar och klor för att läkemedelskostnaderna ska ligga utanför klinikens budget och avvisar bestämt att det skulle minska incitamenten för ekonomiskt ansvarstagande. Hon är övertygad om att behandling med de biologiska läkemedlen lönar sig även ekonomiskt.

– Om patienten mår bättre, slipper operationer, kan återgå i arbete och slutar belasta Försäkringskassan borde det vara en samhällsekonomisk vinst, säger hon.

Även om Bengt Falke kämpade på med sin reumatism utan att bli sjukskriven var det bara en tidsfråga innan han skulle reduceras till ett vårdpaket. Med den nya medicinen fick han i stället tillbaka sitt liv och en kropp fungerar trots att den tog stryk under den värsta tiden. Han konstaterar att han skattevägen har jobbat in både sin och några andra reumatikers behandlingar. Och hans livsresa går vidare.

– Det är faktiskt helt fantastiskt.

Läs mer om: Den svenska folkhälsan, den svenska vården.