Miljöpartiet siktar på mittfåran

Natten mellan tisdagen den 15 och onsdagen den 16 april regnade det 2,2 millimeter i Stockholms innerstad. Så när miljöpartiets skäggige språkrör Peter Eriksson och hans trehövdade delegation passerade byggarbetsplatsen vid Norra Bantorget blänkte det i den nylagda asfalten.

De kom till fots i gryningen. LO ville tala med dem.

Bakom gardinerna uppe på tredje våningen i hörnrummet i det högra tornet väntade Dan Andersson och hans tre medarbetare. De kunde höra miljöpartisterna i trapphuset.

Snart satt de och åt frukost vid den bullrige chefekonomens elipsformade sammanträdesbord. LO-folket ville veta hur miljöpartisterna egentligen tänkt med sitt förslag om en sammanslagen a-kassa och socialförsäkring.

Gunvor G Eriksson, som tagit fram den nya politiken, och Ulf Holm, från riksdagens arbetsmarknadsutskott, förklarade.

Den gamla idén om medborgarlön – ett grundbidrag till alla i samhället – skulle slopas. Miljöpartiet accepterade nu att den sjuke eller arbetslöse måste bevisa sin rätt till ersättning. Problemet nu, sa de, var att så många stod utanför a-kassan. Därför skulle den bli obligatorisk och slås ihop med socialförsäkringen. Arbetslivstrygghet, kallade de förslaget.

Dan Andersson blev uppriktigt imponerad. Visst, en obligatorisk a-kassa skulle försvaga facken, och det där med sammanslagning var också dumt.

Men miljöpartisterna hade kastat det galna flummet om att få lön utan att jobba överbord. Och de kunde språket, de fattade läget. Han försökte charma tillbaka.

Facket, sa han, är inte en del av statsmakten utan en civil organisation. LO liknar egentligen Greenpeace, avslutade han.

Det är detta som miljöpartiets kongress i Östersund handlar om. Om att partiet för första gången i sin historia ska upprätta en arbetslinje för att kunna samarbeta med de fackliga socialdemokraterna.

Miljöpartiet har under vintern och våren haft en lång rad möten med både tjänstemannafack och LO, visar Fokus kartläggning. Samtidigt som partiet med plötslig frenesi har försvarat fackliga rättigheter och stark arbetsrätt, frågor där arbetarrörelsen tidigare kritiserat de gröna.

Mest anmärkningsvärt är Peter Erikssons besök hos LO-ledningen den 20 februari i år. Fem dagar innan partistyrelsens förslag om arbetslivstrygghet släpptes till medlemmar och medier träffade han Wanja Lundby-Wedin och sålde in den nya politiken. Initiativet var hans eget.

Språkröret gick helt enkelt upp till LO och stämde av förslaget innan det offentliggjordes.

Miljöpartiet har en otålig partiledning som spelar högt, och i helgen sätter den Mona Sahlins trovärdighet i regeringsfrågan och jobbpolitiken på spel.

Konflikten om EU är inte oviktig. Slopar en medlemsomröstning utträdeskravet får miljöpartiet ett större försprång före vänsterpartiet i samarbetsförhandlingarna och lägger sig tätt intill folkets EU-åsikter till parlamentsvalet 2009.

Men en lång rad ledande gröna beskriver skrotandet av medborgarlönen som det mest kontroversiella och strategiskt viktigaste förslaget på kongressen.

Valet 2010 kommer att handla om jobben. Mona Sahlin måste bevisa att hennes regeringsalternativ har en mer trovärdig arbetslinje än regeringen. Avskaffar miljöpartisterna sin vaga ledighetspolitik får de borgerliga svårare att skrämma medel­klassen med att de gröna är ekonomiskt oansvariga. Koalitionen kan bli verklighet.

– Medborgarlön är en black om foten. Alla har kunnat dra till med det mot oss, säger Lennart Olsen, miljöpartiets förra budgetförhandlare.

Dessutom hoppas kretsen runt partiledningen att arbetslivstryggheten ska tysta de mest kritiska socialdemokraterna. I valrörelsen 2006 sa 18 av 20 LO-förbund definitivt nej till en regering med miljöpartiet. Nu är tonen annorlunda.

– Det finns inga oceaner som skiljer oss åt. Miljöpartiet är i stark förändring. De har börjat fatta att det finns en arbetande medelklass, säger Dan Andersson.

Haken i planen är att en miljöpartistisk kongress avgör utfallet. De gröna traditionalisterna har en sällsynt förmåga att göra sig till kongressombud. Och säger ombuden nej, eller tvingar fram en uppslitande debatt, är det den gamla ledighetslinjen som kommer att skapa rubriker.

Partiledningen har försökt med förebyggande åtgärder. Förslaget har tagits fram genom ett rådslag och en medlemsomröstning. Men redan den processen skapade konflikter.

– Inget av förslagen, inte ens de två med medborgarlön, gav ett rättvist uttryck för den gröna ideologin, säger Tom Strömberg, som traditionalisterna nu har knuffat fram som språkrörskandidat mot Peter Eriksson.

På partiets interna forum »Gittan« har rådslaget anklagats för att vara uppgjort från början. En ostridig invändning är att få, ungefär fem procent av medlemmarna, deltog i omröstningen.

– Det hade setts som ett fiasko för femton år sedan, säger tidigare språkröret Birger Schlaug.

Rådslaget visar att en medborgarlön slår hårdast mot de sämst ställda i samhället. Det är partiledningens tyngsta sakliga argument.

Men att ge upp visionen om medborgarlön – det kan inte ens de mest marknadsliberala i kretsen runt Maria Wetterstrand förneka – innebär ändå ett stort avsteg från den gröna ideologin så som miljöpartiet fram till nu har beskrivit den.

Lönearbete, som de gröna så starkt har ifrågasatt, blir nu grunden för trygghetssystemet.

Miljöpartiet har förut hållit liv i utopin, sällan tvingat fram realism. Nu gör de sig till ett traditionellt parti som administrerar systemen.

Internkritiken är stark i Östergötland och i den gamla traditionalistiska antroposofenklaven i Hälsingland. Men den finns också i partitoppen.

– Den svenska politikens riktmärke verkar vara en tävling om vem som kan ge mest pengar till medelklassen. Det har inte varit vår ingång i det här, och för mig är det väldigt viktigt att ha kvar visionen om medborgarlön, säger borgarrådet i Stockholm, Yvonne Ruwaida.

Traditionalisterna har en god chans att få in en skrivning om att behålla medborgarlön som ett mål. Men de har inte kraft att rubba ledningens inriktning – de saknar konkreta alternativ. Risken är att deras frustration inte kanaliseras, vilket statsvetarna säger är det främsta skälet till att nya partier bildas.

Det pågår redan nu diskussioner om en utbrytning. Flera personer som känner miljöpartiet väl inifrån säger sig vara säkra på att en liten grupp ideologiskt motiverade kommer att bilda ett eget parti eller organisation strax före eller efter valet 2010.

– Det sker den stund som det blir uppenbart att miljöpartiledningen tänker sätta sig i regering, säger en tidigare högt uppsatt miljöpartist.

När partitoppen lägger sig närmare den politiska mittfåran äventyrar den positionen som ett mjukt parti.

I andra änden av arbetslinjen finns livspusslet – svårigheten att få tiden att räcka till för livet utanför arbetsplatsen. Alla partier brottas med den obalansen.

Kristdemokraterna och miljöpartiet har anor på området. Men moderaterna har kapitaliserat bäst, och i veckan gav sig socialdemokraterna in i kampen med en månads förlängning av föräldraledigheten.

I ett läge när svenska chefer pekar ut mer semester och kortare arbetstid som bättre förmåner än tjänstebil, städning och barnpassning, väljer den gröna partitoppen att betona arbetslinjen.

Det nya förslaget om en barnpeng på 2  500 kronor i månaden till föräldrar som jobbar halvtid är partiets konkreta förslag till visionen om mindre lönearbete.

Språkrören får en svår pedagogisk uppgift att förklara att partiet ser folks vardagsbekymmer samtidigt som de profilerar sig som ett trovärdigt jobbparti.

Bitarna till livspusslet riskerar att uppfattas som väldigt små.

– Ska man förkorta arbetstiden generellt så måste man ha fackföreningarna med sig. Och där är vi inte ännu, säger Peter Eriksson bara.

I höst går miljöpartiets egen deadline för att bilda arbetsgrupper med socialdemokraterna ut.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med 15 miljöpartister på olika nivåer i olika delar av landet.

Vallokomotiv

En ung generation styr miljöpartiet. I valen 2009 och 2010 kommer de här bli särskilt viktiga.

Mikaela Valtersson

Skolpolitikern som blivit riksdagsgruppledare och finanspolitisk talesperson efter val brukar beskrivas som marknadsliberal, och har berett marken för slopande av medborgarlön och EU-utträde. 41-åringen är också känd som oneliner-maskin med torr humor.

Magnus Johansson

Den 30-årige banktjänstemannen från Eskilstuna är sammankallande i partistyrelsen spindel i språkrörens nätverk. Själv kallar han sig »en grön musketör«. Gör inte gamla strategen Paolo Silva comeback leder Johansson trupperna i valet.

Ulf Holm

Den 39-årige skåningen ska mäkla fred med industrifacken. Sedan kommer den gamle EU-parlamentarikern och hedersmedlemmen i Grön ungdom ha en framträdande roll i förhandlingarna med socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Yvonne Ruwaida
Redan nu viskas det om att oppositionsrådet i Stockholm kan komma tillbaka till rikspolitiken. Den 38-åriga före detta budgetförhandlaren är en av de mest aktiva i partiets arbetsutskott.

Bubblare

Per Ängquist

Doldisen som la ner partikansliet i Lund ska inte
underskattas. Den 39-årige kanslichefen personifierar de nya miljöpartisterna – med Naturskyddsföreningen som bas har han byggt ett brett liberalt nätverk.

Emilia Hagberg

Maria Wetterstrands kompis från Göteborg blev gruppledare i Stockholms Stadshus efter valet – trots att hon inte satt i fullmäktige. 33-åringen har starka band till de inflytelserika 30-nånting-miljöpartisterna i maktkvarteren.