Allt om min pappa

Jag hade precis blivit pappa för första gången och var rätt förtjust i att köpa kläder till min pojke. Jag sprang kanske inte på Åhléns och Polaren & Pyret varje dag, men det var roligt och det var min pojke och jag var nyförälskad. Kvinnor köper förmodligen 90 procent av alla barnkläder.

Jag ville också gärna bidra till att jämna ut oddsen lite, så jag gick själv och shoppade.

Jag fick dem alltid inslagna.

Det hände någon gång att expediten frågade: »Skall det vara ett paket«? Annars åkte papper, snören och rosetter fram direkt. Det var nästan också alltid så att det ingick en liten menande blink, en nick, en rynkad näsrygg: »Gulligt.«

Jag ser kanske säkrare ut på avdelningen för barnkläder efter ett par år, men det slår ändå aldrig fel. Jag går runt och letar vårjacka, Folke är på väg mot fem år, jag hittar en expedit och frågar: »Finns den här i 104:a«?

Då åker jag på det där gulliga, pedagogiska leendet igen: »Hur gammalt är barnet«?

Min fru har aldrig någonsin blivit ombedd att komma med den preciseringen. Jag vet faktiskt inte riktigt var de här förväntningarna kommer ifrån, de är inte nya, men de är definitivt på väg tillbaka: förväntningarna på mäns beteende, som ser ut som fördomar. När jag tittar närmare på saken är det inte svårt att se att det i mångt och mycket är mäns eget fel. Den papparoll som har varit stadd i förändring sedan 70-talet har gjort halt. Män kan säkert också vara svin, de står i alla fall just nu still.

Det är inte sällan jag får tvättråd också, och inget ont i det, men jag har tvättat min egen byk i stort sett i 35 år, nu står jag inne i affären med en vitrödrandig tröja till en 2-åring där färgerna helt blött, flutit ihop och blivit rosa. Jag vill inte ha den, jag vill byta, ge mig en ny tröja.

»Har du tvättat den i 40 grader? Man får inte blanda ihop färger när man tvättar«, säger expediten. Jag berättar lite sarkastiskt att jag snittar på en maskin om dagen och att jag under fyra decennier högst missfärgat tre par vita kalsonger. »Jo, ja, men man får inte blanda tvätt.«

Min egen pappa lade aldrig ner så mycket som en strumpa i tvättmaskinen. Jag minns när vi kokade några ägg på landet tillsammans. Pappa blev inte så lite uppspelt av äventyret. Koka ägg! »Du och jag, Jockeman.« »Du och jag, pappa.«

Många år senare diskuterade vi sådant som man förr eller senare diskuterar med sin pappa, sådant som jag tror hela min 50-talsgeneration pratat med sina pappor om: Var var ni? Var höll ni hus när vi var små?

Sverige var ett av världshistoriens mest välmående länder i slutet av 60-talet. Enligt manliga källor var det uteslutande deras förtjänst.

Både som barn och lite äldre funderade man över varför man aldrig såg sin pappa, varför man förlorade varandra så tidigt.

Min egen pappa har väl aldrig någonsin kunnat svara på de där frågorna med precision, han tycker också att det är lite väl sent på jorden för det, och i det får jag nog ge honom rätt: just den generationen får vi släppa. Men så här sade han i alla fall, när man någon gång undrade varför vi så sällan hade pratat eller gjort saker tillsammans.

»Vi tänkte aldrig på det sättet. Hur skulle jag ha haft tid att vara hemma? Vi var ju upptagna av att skapa ett nytt samhälle. Det skulle byggas skolor och vägar och fabriker. Det fanns ingen plats för något sånt.«

»Något sådant« var lika med vardagsengagemang, skola, sport, fritid.

Jag har hört den där om »två tomma händer« några gånger. Det var min pappas generation som var förebild när Monty Python skrev sin sketch »Four Yorkshiremen«:

»Aye. In them days, we´d a’ been glad to have the price of a cup o’ tea.«
»A cup of cold tea.«
»Whithout milk or sugar.«
»Or tea!«

Två tomma händer-generationen toppade på 60-talet, många femtiotalister flippade och svarade på 70-talet med antingen politik, droger eller flum. Många kombinerade.

Jag svarade med långt hår, runda glasögon, piprökning, FNL, Röd ungdom, Clarté, och »Nixon och Geijer – kapitalets lakejer«. Jag tog avstånd från terrorism, föraktade borgerlig demokrati, men flirtade samtidigt med tyska och italienska brigadister. »Det var under alla omständigheter bättre att bränna ett varuhus än att äga ett« (den tyske anarkisten Fritz Teufel). Det var på ett sätt ett rätt primitivt pappauppror, det var i alla fall delvis ett politiskt uppriktigt uppror, med viss klass.

När vi tio år senare kom ut på andra sidan, rätt desillusionerade, var det i alla fall med en målsättning intakt: att inte bli som våra pappor.

Min egen pappa förstod verkligen ingenting under den här tiden. »Här har vi slitit och släpat, försörjt våra familjer, tagit oss ur svält och fattigdom, tagit oss från potatisuppror och statarlängor till villaområden och Volvo – och så drar ni omkring på gatorna och skriker att det bara är skit, ner med allt.« Pappa deppade i månader när mamma efter 25 år hemma började jobba igen.

Folke var bara tre veckor när min fru hade sitt första möte på jobbet.

Barn- och föräldrareformerna kom på 70-talet, den första föräldraförsäkringen 1974, den ersatte den gamla moderskapspenningen. Papporna tog under de första 20 åren ut så gott som ingenting, många av oss minns allt fel: vi minns reklamkampanjen på bio, med tyngdlyftaren Hoa Hoa Dahlgren i slutet av 70-talet, en klassiker, och vi minns att vi tror att 70-talet var radikalt och att »alla pappor började vara hemma«.

Fel, papporna började i viss utsträckning vara hemma när man på 90-talet knöt upp speciella dagar till just papporna (vilda protester – från papporna).

Den här självbilden vi har om den svenska pappan är, som många andra självbilder, rätt falsk.

Egentligen känner jag bara några få par som öppet grälat om föräldraledigheten, det verkar råda någon slags märklig modern konsensus om saken, särskilt bland mycket unga par. Man gör det som »är praktiskt och ekonomiskt«. Mamman är hemma det första året, de första 18 månaderna, pappan tar lite extraledigt till sommaren. Hur många par har man inte hört redovisa sina motiv, ingående, ekonomiska beräkningar och krångliga konstruktioner. Väldigt få har ideologiska invändningar, ja bortsett då från de få grälande paren – och vad har den saken gällt? Jo, de har grälat om pappans rätt att få vara hemma exakt lika länge som mamman. Om mammor som sjönk tillbaka, några »hade ändå inga jobb«. »Jag är hemma i minst ett år.«

En bekant sade till sin fru: »Jag skiter i vad du gör, kör taxi, jobba som spärrvakt. Efter ett halvår ska jag ha mina sex månader hemma.« Hur många kvinnor kräver av sina män att de ska vara hemma halva tiden?

Betraktar man å ena sidan samhällsutvecklingen, dagisutbyggnaden, utbyggnaden av föräldraförsäkringen så har allt hänt, på kort tid – tittar man in bakom den andra sidan har det inte hänt något alls. Rätt mycket händer så långsamt att man inte ser att det händer. En gammal fysiklärare påstod en gång att glas egentligen är en rörlig trögflytande massa, den rör sig bara oändligt långsamt – jämställdhet in progress är som att hålla upp ett duralex och utbrista: Fan, här går det undan!

På middagar, på jobb, på resor, i min närmaste bekantskapskrets stöter jag nästan dagligen på min egen pappa. Män som både är min pappa, och som älskar att vara min pappa, men inte har en aning om att de är – min pappa. Män som längtat hela livet efter att bli en liten farbror.

De kokar visserligen ägg bättre än någonsin, lagar mer mat (le chef), tvättar, hämtar på dagis. Alla säger sig i princip vara för lika lön för lika arbete, är i princip emot könsdiskriminering (det var pappa också), är i princip alltid för jämställdhet.

De är alltid emot könskvotering. De är alltid emot tanken på att man skulle »tvingas« ta pappaledigt.

Av princip. »Man kommer ingenstans med tvångsmedel.«

Att män skulle ha tvingat kvinnor till något litet enda, i alla fall under de senaste 30–40 åren, är för många män verklighetsfrämmande. För de flesta är det en lögn. Män kan under lättare tortyr erkänna att samhället inte är jämställt, men inte ens under svår tortyr vidhålla att män skulle vara förtryckare.

Knäckfrågan om jämställdhet är kanske inte pappaledigheten – men den talar sitt tydliga språk, och varför inte låta den bli hela knäckfrågan?

Mycket få män är beredda att ge upp en millimeter av sitt försprång. Låt mig säga så här: Det spelar ingen roll vad vi säger – tro oss inte.

TCO:s pappaindex är bra att luta sig emot. Varje år sedan 1999 gör Tjänstemännens centralorganisation en sammanvägning av pappornas andel av samtliga uttagna föräldradagar, och andelen män av de föräldralediga. Om pappor och mammor delar lika på föräldraledigheten blir indexvärdet 100.

Män har konstant ökat sin andel uttagna föräldradagar under årens lopp, tills i år då kurvan planat ut. Mellan 1999 och 2007 gick index från ungefär 16 till 36. Mellan 2006 och 2007 har kurvan nästan helt planat ut. Det innebär att om vi fortsätter med samma raketfart in i framtiden, som det senaste året, så kommer kvinnor och män att ta ut lika mycket föräldraledighet, och ta samma föräldraansvar för sina barn, redan år 2219. Om 211 år alltså.

TCO:s pappaindex berättar en hel del andra intressanta saker också: 60 procent av alla män tar inte ut några pappadagar alls under barnets första år, och tittar man på mäns totala arbetstid under ett helt liv så väljer män att jobba som mest under just småbarnsåren, jobbar mer övertid än någonsin. Det är struntprat att det är en ekonomisk fråga för de flesta män. För familjen. Män vill inte vara hemma.

Män och kvinnor har ungefär samma löneutveckling under sina första gemensamma, barnlösa, yrkesår. Män har givetvis lite bättre betalt, men det är inte iögonfallande, och i ny modern statistik ser just det särskilt lovande ut.

Rejält mycket mer betalt får män under de år som mammorna är hemma och tar hand om barnen. Det är under dessa år som lönegapet uppstår på riktigt. Män premieras ekonomiskt för att de avstår från sina barn, kvinnor straffas. Det här lönegapet är sedan konstant under resten av livet. Kvinnor kommer aldrig ikapp.

Kvinnorna tar följdriktigt också ut merparten av dagarna och ersättningen för vård av sjukt barn. Det är helt enkelt mammorna som har bäst kontakt med sina barn, kan allt om feber och mediciner. Män som skriker och skroderar om sin kvalitetstid, och att de ägnar hela helgerna åt barnen – och hela semestern! – har inte förstått det mest grundläggande: det är inte bara väldigt roligt att vara hemma med sina ungar, det är nödvändigt att vara hemma hos sina barn på just vardagar, hela veckor, vecka efter vecka, månad efter månad.

Det är givetvis jävla tråkigt också. Livet är tråkigt – också.

Men det är under måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar som man knyter de där banden. Långa trista regniga snoriga tisdagseftermiddagar ihop, trötta arga måndagsmornar, man har en magisk torsdag tillsammans som man aldrig någonsin kommer glömma. Jag har aldrig pratat så mycket med någon enda person som jag pratade med Folke de där första åtta månaderna.

Knäckfrågan när det gäller jämställdhet och föräldraansvar är – vill vi eller vill vi inte?

Kan det vara biologiskt? Män jagar, kvinnor blir jagade, infångade, befruktade. Det är faktiskt många män som fortfarande har den grundsynen, trots att det är lika korkat som att säga att föräldrar i generationer, under århundraden, under hela sin existens, har agat sina barn. Varför skulle vi inte fortsätta med den fina traditionen? En slags människofundamentalister. Hon är och förblir vad hon en gång var. Det skrämmande är att de inte blir färre, de blir fler.

Män som köper en barnvagn får medalj. Det är definitivt så att män som till exempel hämtar på dagis regelbundet är större hjältar än kvinnor som hämtar lika ofta. Alla hjälper till att sprida och vidmakthålla den illusionen, dagispersonal, kompisar, farmödrar och mormödrar, fruar, väninnor och älskarinnor. Man är stolt över sådana män, män är stolta över sig själva. Jag har inte sällan känt mig rätt självgod i de sammanhangen. Här är jag. Här hämtar jag varje dag. Här går vi hem varje dag. Här handlar vi varje dag.

Jag är en riktigt bra man.

Har inte min fru en stor jäkla buckla åt mig med jämna mellanrum kan jag bli rätt tillplattad: »Skulle man inte förtjäna att få lite mer uppmärksamhet kanske? Hur skulle det vara med lite vardaglig uppskattning?«

Män är alltid av den åsikten att de är moderna och jämställda, vi kan visserligen lite frankt erkänna att vi är Män också, som tycker att det ska vara skillnad på en Man och en Kvinna – men lika ansvar, lika lön, dela på allt? Absolut. Alltid.

Jag tänker på den där manliga kluvenheten, som ibland är en klyfta. Jag skulle, vid en jämförelse med andra män, kunna tillskriva mig själv de finaste egenskaperna, jag var mycket hemma hos mitt barn även när min fru var ledig, jag var ensam hemma med Folke i minst 8 månader innan han började på dagis – när jag och en kompis (som också varit hemma länge) ser två yngre småhippa innerstadspappor komma dragande med sina överlastade barnvagnar, kan vi titta på varandra med ett litet komiskt leende.

Visst ser de lite töntiga ut? Lite märkvärdiga? Lite larviga. Nästan alla män jag känner, oavsett hur mycket eller hur lite de själva varit hemmapappor, får lust att driva med just de där männen, bara lite, bara en stund, bara ett enda skämt?

Jag kan efteråt fundera över vad det är det för fel på mig, vad är det för fel på oss män? »Kolla in hemmasnubbarna. De är nog lite bögar ändå?«

Jag och den där gode vännen hängde en del på Kulturhuset när våra första barn var små, satt, låg och kröp omkring på golvet bland myskuddar och barnböcker.

En dag kom det fram ett filmteam och undrade om de fick plåta oss några minuter. De var från kroatisk tv, de gjorde ett jobb om den svenske mannen.

Där låg jag och Måns, två svenska pappalediga kulturkoftor i glasögon, och smågullade med våra ungar. Efteråt skrattade vi länge vid tanken på hur brutalt hårda kroater skulle stå i baren hemma i Zagreb och hånskratta åt de där två svenska megatöntiga softbollarna.

Vissa dagar känns det verkligen som om riktig förändring ligger runt hörnet – kring sekelskiftet om cirka 300 år.

Hur mycket kan man strunta i sina barn innan det blir kriminellt, hur ser den skalan ut? Kan man skita i dem varje vecka, eller bara varannan vecka? Kan man strunta i dem de första tre åren, och sedan spurta de kommande fem?

Män har kolossalt mycket att fundera över. Framför allt över en sak: Hur mycket allvar menar vi? Menar vi över huvud taget allvar när det gäller barn och barns framtid?

Frågar ni mig så är svaret nej. Vore jag kvinna skulle jag i stort sett bara lita till mig själv.

Johan Croneman är frilansande kulturjournalist.

Gun Sandzelius, 77, före detta laboratorieassistent.

»Min egen pappa gick bort redan 1953 så jag minns inte så mycket. Men jag kommer ihåg att hade jag varit dum så fick jag mig en orring, haha. Men annars var han nog mest en kramgo person. Ibland måste det vara frestande för dagens fäder att ge sina barn en dask när inget annat hjälper.

Min mamma var hemmafru och pappa kom hem och åt lunch varje dag. Vi bodde vid Sankt Eriksplan och pappa åkte fram och tillbaka på samma busskvitto från kontoret på Kungsholmen, så det gällde att maten stod på bordet när han kom.
Det är bra att papporna i dag är hemma med sina barn så de får se att det inte är någon vilopaus.«

Ulla Lönn, 60, ekonom.

»En bra pappa ska vara ett stöd i familjen och han ska vara lyhörd för familjens behov. Han ska se sina barn som individer.

Förr var pappan familjens överhuvud, man skulle vara rentvättad och klar när man pratade med honom. Min man kände till exempel egentligen inte sin egen pappa förrän pappan blev gammal och behövde hans hjälp. Först då öppnades en dialog mellan dem.

I dag har pappa-barnförhållandet slagit över åt andra hållet, barnen får göra vad som helst och klänga runt.

Dagens pappor har slutat känna var gränsen går, det gör att barnen tappar respekt även för andra i samhället. Men jag tror att framtidens pappor kommer hitta balansen mellan idealen.«

Redur Bilici, 17, läser på gymnasiet.

»En pappa ska kunna lösa problem i familjen, han ska inte bara vara upptagen. En mamma har nog generellt mer kontakt med sina barn, men det borde inte vara sådan skillnad.

En kurdisk pappa tycker att han ska ha all makt och han tror nog att han står närmare barnen än vad han gör i verkligheten, men egentligen vet han nog inte sina barns tankar och känslor. En svensk pappa är nog närmare sina barn, men han kanske å sin sida inte kan säga ifrån.

När jag ser en pappa på film som har ett bra jobb, tränar och städar huset samtidigt tänker jag att en sådan pappa vill jag ha!

Men min pappa är också bra, han passar mig på något sätt. Ingen är perfekt, vi hjälper varandra.«

Marie Hurtig, 43, socionom

»En pappa ska älska sina barn, han ska ta sig tid och vara förstående och lära dem om Guds ord, det står det i Bibeln.

Män och kvinnor är olika, det ser man redan på små barn, de leker olika och är olika till sättet. Därför är mammor och pappor också olika, de bidrar med olika saker i föräldraskapet.

Min egen pappa brukar säga att förr så stod folk mer vid sitt ord, så är det inte i dag. Det är viktigt att vara konsekvent.

Det är också viktigt att vara en bra förebild för barn, för det man matar barnen med spelar roll under lång tid. Den bästa pappaförebilden måste vara Jesus, han tog barnen till sig och sa: Låt barnen komma till mig.«

Amanda Weibust, 22, pluggar till fritidsledare. I dag barnvakt åt sin lilla kusin, 1,5 år.

»Jag har alltid sett mig själv som en ensam mamma, en man skulle bara vara en bonus i mitt liv. Jag har träffat flera män som tagit för lätt på papparollen.

Det är så många konstiga pappabilder samhället har, en pappa som leker med sitt barn i lekparken eller drar det i barnvagn blir hjälteförklarad.

Och en pappa som jobbar mycket och har många järn i elden är bra, men en mamma som gör likadant betraktas inte som en bra mamma.

Jag skulle verkligen vilja se att pappor ville vara med sina barn mer, och inte bara vara pappalediga under fotbolls-EM.

Mamman är liksom hövdingen i hemmet så det är svårt för henne att släppa taget, men hon måste våga släppa mer ansvar till pappan.«

Elin Collmo, 23, scenkonstnär.

»Man ställer högre krav på mammor, papporna kommer undan för lätt. Men dagens pappor är ändå mer närvarande än förr. Man kan räkna med dem på ett annat sätt.

På nåt sätt har det blivit friare, som kvinna kan man ju välja att föda barn själv eller att som pappa fostra barnen helt utan en mamma närvarande.

Att pappor är mer föräldralediga nu har nog påverkat hela samhället så det är mer jämlikt och rättvist. Det märks inom många områden, det finns ju till exempel reklam som vänder sig direkt till pappor.

Jag har jobbat på förskola och man ser direkt när det kommer en riktigt bra pappa som verkligen bryr sig om sitt barn, men det är inte ofta tyvärr.«