Är björnen farlig?

Efter ett decennium av ekonomisk svaghet och politisk turbulens håller Ryssland på att repa sig. Självförtroendet stärks i det som återstår av det forna sovjetimperiet. Stabilitet och ett mått av trygghet har skapats. Den ekonomiska utvecklingen är snabb och bygger inte bara på oljeintäkter.

Regimen belönas med massivt folkligt stöd men visar sig föga tolerant mot kritiker på hemmaplan. Den uppvisar också klumpighet i sitt stöd för ryska minoriteter i forna delar av imperiet och ett tydligt missnöje med att Natos gränspålar och USA:s radar- och missilposter flyttar inpå det ryska skinnet.

Men är Ryssland farligt? Och i så fall för vem?

Sveriges och Finlands försvarsministrar konstaterar i DN (26 maj) att »Ryssland har höjt sitt utrikespolitiska tonläge«. Och den svenske överbefälhavaren andas oro. Det är inte bara minkar som hotar oss. USA må hävda att dess första försvarslinje går i Irak, men vi kan inte hävda att den enda försvarslinje vi har råd med går i Tchad. Utrikesministern försöker dock lugna oss (och överbefälhavaren?) med att Sveriges säkerhetspolitiska läge är stabilt.

Att döma av rapporter i International Herald Tribune verkar utrikesministern dock inte vara så säker på att Ryssland är ofarligt på andra håll. Hur ska man annars tolka en rapport (28 maj) att han varit starkt verksam för att få med Ukraina och Georgien i Nato? I en annan rapport (15 maj) sägs han tillsammans med Polen, den tjeckiska republiken och de baltiska staterna ha yrkat på att EU:s mandat för förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland skulle villkoras av lösning på frågorna om ryska minoriteter i Georgien och Moldavien. Detta i motsats till Tyskland, Italien, Spanien och några andra stater som ville ge ett mer flexibelt förhandlingsmandat.

Ja, hur ska omvärlden reagera på att den ryska björnen frisk-nar till efter den turbulenta period då man med viss lättnad sa att en sjuk Jeltsin ändå var att föredra framför en frisk Ziuganov (ledaren för det kommunistiska partiet)? Uppenbarligen finns härom delade meningar. Somliga känner sig övertygade att växande ekonomiska förbindelser ska föra till ett ömsesidigt fördelaktigt beroende som tvingar till samarbete, hänsynstagande och lösning av meningsskiljaktigheter som uppkommer. Trots att den svenske och den finske försvarsministern noterade ett höjt utrikespolitiskt tonläge hos Ryssland förordade de att Sverige och Finland ska satsa på samarbete med Ryssland: »Vägen att möta Ryssland är genom EU:s arbete för fördjupad politisk och ekonomisk samverkan.«

Andra – och dit hör fortfarande Bush-administrationen – ger fortfarande inte så mycket för »soft power« utan fortsätter att tänka i invanda strategiska termer: ju fler stater man ansluter till Nato och därmed garanterar alliansens stöd – Ukraina och Georgien står högst på USA:s önskelista – desto klarare dras för Ryssland röda varningslinjer som inte får överskridas eller hotas. Ryssland är visserligen militärt försvagat men kan befaras utöva utpressning på andra stater genom att strypa eller hota strypa sin export av olja och gas till dem. Den amerikanske senatorn Lugar uttalade häromåret att sådana handlingar under Nato-stadgan borde jämställas med militära angrepp och utlösa solidarisk – dock inte nödvändigtvis militär – respons.

Att stater som blivit fria från sovjetiska tvångströjor söker den trygghet som alliansen kan erbjuda är begripligt. Sverige och Finland, som aldrig råkade i denna olycka, åstadkom i stället genom sin alliansfrihet ett – relativt – tryggt och avspänt läge i det nordöstra hörnet av Europa. Det är inte uteslutet att grå – alliansfria – områden kan fresta till övergrepp. Men det verkar direkt osannolikt att ett expanderande Nato som söker att med hela sin militära apparat placera sig intill den ryska statskroppen skulle bidra till det nära och stabiliserande samarbete med Ryssland som EU eftersträvar.

Man behöver kanske inte betvivla att Natos generalsekreterare är uppriktig då han (enligt IHT 28 maj) säger att Ryssland borde välkomna att dess grannar blir medlemmar i en militärallians som hjälper dem att upprätthålla demokrati. Säkert verkar Nato för demokrati. Men måhända är alliansen ännu mer intresserad av att olje- och gasledningar från forna sovjetstater ska ligga inom dess råmärken.

***

För övrigt anser jag att nationaldagen alltid borde – som i år – förläggas till en fredag. Ingenting skulle kunna mer bidra till vår uppskattning av Sverige än ett långt veckoslut under den svenska försommaren.