Hon ska rädda vänstern

På Katarina Norra trängde några elever, föräldrar, lärare och rektorer i förra veckan in sig med några politiker. Tack vare en förordning från 1996 hade elever och föräldrar tagit över skolan tillsammans med personalen.

Nu tänkte regeringen slopa den där förordningen. Därför ville den lokala skolstyrelsen tala med politikerna.

– Jag vill inte ha makten själv, började rektorn Kerstin Andersson.

– Vi fungerar som ett fack, fast för elever och föräldrar, fortsatte föräldern Henrik Lundsten.

– Det blir svagare arbete om man inte känner att lagen ger oss den här rätten till inflytande, avslutade sjundeklassaren Siri Nylund.

Solen strålade över Stockholm. På Katarina Norra var det mellan- och högstadieelever som samlat in namnlistor för att få läsa japanska. Det var eleverna som förbjudit godis i cafeterian och krävt mindre socker i skolmaten. Och, ja, det var eleverna som tagit in offerter när duschrummen i gympasalen renoverades.

Snart började en moderat och en socialdemokrat kriga om styrelsens gunst. Mitt parti står på er sida, sa de i kör.

Men i rummet satt en tredje politiker också, en som inte sa så mycket, märkligt nog, eftersom hon var känd just för att snacka snabbt, högt och ofta.

Hon satt tyst och tänkte: Fan, det här är ju vad jag menar, det här är moderniserad välfärd. En kommunal skola som vill vara just kommunal men samtidigt föra ner makten över verksamheten.

Nu var hennes partis mest kända skolförslag att skrota läxorna. Det var ett rättviseförslag, sa partiet, men en massa väljare uppfattade det mest som obegripligt. Det var symptomatiskt.

Hennes parti lät så ofta orealistiskt och omodernt. Ledningen hade så svårt att visa folket att folket faktiskt höll med dem i stora frågor. Opinionssiffrorna var usla och hade bara dalat.

Men nu höll något på att hända. Överallt nämndes ett och samma namn. Det var till henne som detta demoraliserade parti satte sitt hopp nu.

Hon skulle in i partistyrelsen på kongressen. Till sommaren skulle hon sitta i verkställande utskottet, kanske bli vice ordförande, sa flera inflytelserika personer.

Josefin Brink skulle rädda vänsterpartiet.

Där uppe på Södermalm, alldeles intill Katarina Norra, på krogen Kvarnen, grundades rockbandet Vagina Grande en kväll i slutet av 90-talet. Josefin Brink spelade saxofon.

Hon hade vuxit upp på landet utanför Alingsås. Då var hon kortvuxen och glasögonorm. Gillade hästar. Fulast i klassen, tyckte hon. En tönt.

Hon var duktig i skolan, men vantrivdes, och flydde till Göteborg så fort hon kunde. Hon var några och 20 då, i 90-talskrisen. Arbetslös, bostadslös, medellös. Det blev rätt struligt.

För att ha något vettigt att göra engagerade hon sig i Arbetarkonvojen, en solidaritetsrörelse med europeiska fack som stöttade gruvarbetarfacket i Tuzla på krigets Balkan. Ställningstagandet var instinktivt. Och lika självklart gick hon till handling när hon som hotellstäderska några år senare muckade med chefen som tvingade de anställda att knäskura toaletterna, eftersom en mopp ansågs lämna garnspår efter sig.

Josefin Brink var ingen organisationsmänniska. Hon var inte fackligt aktiv eller partimedlem någonstans. Hon bara gjorde politik.

Via ett Ams-jobb kom hon till Stockholm, och några restaurangkneg, städjobb, tredjehandslägenheter och lånade soffor senare bestämde hon sig för att blir journalist. Hon gick på Skurups folkhögskola och valsade runt i vikariesvängen: Dagens Nyheter, Arbetaren, Kommunaktuellt.

2000 blev hon uppmanad att söka jobbet som redaktör för tidskriften Bang. Påstötningen förvånade. Hon var känd som feministisk journalist, men Bang är feminismens högborg och ordentligt tyngd av teorier. Och någon akademisk bakgrund hade hon ju definitivt inte.

Hon fick jobbet och var snart ett namn på allas läppar. En radikal vänsterfeminist som struntade i begreppsdiskussionen, men brydde sig om konsekvenserna, om politiken.

Vagina Grande var som störst då också. Det punkiga ska-kollektivet väste textrader som »svälj din egen sats, gubbe!« och »han höll händerna för ballen så jag sparka han i skallen«. På Pride-festivalen drog sångerskan Lo Kaupi av sig byxor och trosor och spelade med gitarren hängande just ovanför könshårsgränsen.

Feminismen blev Josefin Brinks slagfält och där blev hon stjärna.

Hon jobbade som pressekreterare hos jämställdhetsombudsmannen sedan, och på Klaragården, Stadsmissionens hus för hemlösa kvinnor.

I samband med EMU-folkomröstningen gick hon in i vänsterpartiet. När hon inte längre var journalist fanns det inget som hindrade henne, tyckte hon. Hon blev informationssekreterare på partikansliet, men fann sig snart stå på riksdagslistan.

Så satt hon där en dag i arbetsmarknadsutskottet med ansvar för vänsterns kritik av regeringens förändringar i a-kassan. Hon talade rakt, som en undersköterska, underifrån.

Hon var det vänsterpartiet inte haft på många år, en stjärna som gick igenom rutan.

– Många av mina vänner har levt jävligt trasiga liv, sa hon själv. Jag är en politiker som jobbar med mina egna erfarenheter.

Jenny Lindahl Persson är kommunikationschefen som imponerats av de nya moderaterna. Nu ska också vänsterpartiet lyssna på folks problem.

Den politiska diskussionen på kongressen i helgen kommer att vara ointressant. Det kan bli debatt om kravet på sex timmars arbetsdag, kanske också om skolpolitiken. Men ombuden ska i första hand slå fast ledningens nya strategi.

Hittills har den i medierna beskrivits som att enkom handla om att Lars Ohly ska skratta oftare. Men omfattningen är större, och ska man förstå den måste man börja i människorna som driver partiet framåt.

På maktpositioner sitter nu den generation som gjorde Ung vänster till en politisk kraft på 90-talet. Jenny Lindahl Persson, som var ordförande i ungdomsförbundet då, och Kalle Larsson, som nu är tung i riksdagsgruppen.

Informellt är nätverket större med personer som chefredaktören på Flamman Aron Etzler, bloggaren Ali Esbati och Åsa Brunius, tidigare förbundssekreterare för Ung vänster och i dag sambo med Josefin Brink.

På 90-talet var Ung vänsters ledord anti-etablissemang. Förbundet hade skrivna instruktioner om att inte umgås socialt med företrädare för andra ungdomsförbund. Allt för att inte framstå som politikerbroilers.

Samma grund vilar vänsterpartiets förändring på. Ledningen vill att partiet ska sluta diskutera renlärighet och börja lyssna på människor. Partiet ska betona aktivism före arbete i riksdag och kommuner. Partiet ska öppna sig för andra sociala intressegrupper.

Partiet vill framför allt få med sig facken och tillsammans med dem skapa opinion för en modernisering av välfärden från vänster.

Det är här Josefin Brink kommer in. Hon var inte med i Ung vänster, men hon har allt som de inflytelserika önskar att de själva hade. Hon är inte akademiker, inte etablissemang, inte skolad i interna konflikter. Utan folklig, aktivistisk och facklig.

Det finns intern kritik. Josefin Brink anses instabil, ha för häftigt humör, inte vara tillräckligt mycket diplomat. Men hon har plockats upp i rätt kretsar och har ett starkt nätverk som stöttar henne.

– Hon är en fenomenal företrädare för vad vi håller på med, säger Jenny Lindahl Persson.

Josefin Brinks viktigaste uppgift nu är att bygga förtroende med fackrörelsen. Ska vänsterledningens plan om en optimistisk vänster fungera måste de få LO att vilja vara med.

– Väldigt många i fackrörelsen talar väl om henne. Högt uppe på förbundsordförandenivå är de imponerade, säger en facklig socialdemokrat.

Men räcker det?

I måndags eftermiddag satt Josefin Brink i Folkets hus i Stockholm och lyssnade till LO-kongressens ombudsmän. Landsorganisationen må försvagas av dagens regering, men är central i regeringsfrågan om de tre vänsterpartierna skulle vinna valet 2010.

Miljöpartiet flirtar hårt och konkurrerar med vänsterpartiet om fackens gunst. Josefin Brink har kanske lättare att tala med ombudsmän än Peter Eriksson. När hon ett par dagar tidigare gått från Katarina Norra skola till riksdagen hade hon sagt:

– För mig är arbetarrörelsen det intressanta politiska subjektet.

Men det är socialdemokraterna som LO-ledningen ser som sitt parti. Historiskt har LO bara närmat sig vänsterpartiet när de varit sura på socialdemokraterna. Och Mona Sahlin har hittills gjort allt för att den situationen inte ska uppstå.

Dessutom: att bygga en vänsterkoalition med facken som bas – som i Norge – kommer att ta mycket lång tid. Det löser inte den akuta krisen.

Vänsterpartiets gamla konflikter är nu borta och den politiska kursen stabil. Men partiet är organisatoriskt svagt. Följs inte Lars Ohlys leende upp av nya politiska förslag framstår förnyelsen lätt som ytlig.

När Josefin Brink suttit med de engagerade eleverna och lärarna på Katarina Norra sa hon att vänstern måste visa att den har nya lösningar för välfärden i framtiden.

– Gudrun Schyman var väldigt bra på att hitta kioskvältarfrågor, men de var ju väldigt dåligt förankrade. Mansskatten måste vara ett av de sämsta förslag som vänsterpartiet har lagt. Jag rodnar när jag tänker på det, sa hon.

Nu menade hon att de nya arbetsmetoderna och stödet från facket måste komma först. De politiska förslagen skulle följa som ett resultat, underifrån.

Men det finns en risk i den strategin. Eftersom partiet har svårt att få genomslag med dagens förslag lockas få att tala med partiet. Och utan den rörelsen kommer ingen ny politik. Moment 22.

I partitoppen tänker man sig att EU-valet nästa år ska bryta trenden, att medierna ska börja intressera sig då och att nya förslag ska tas fram under hösten 2009.

Då, om inte förr, kommer Josefin Brink befinna sig i toppen. Arbetsmarknadspolitiken och välfärden pekas redan nu ut som de centrala valfrågorna 2010. Och med Josefin Brink som vallokomotiv kan vänsterpartiet undvika de värsta fallgroparna, åtminstone om man får tro henne själv:

– I nästa valrörelse hoppas jag att vi inte har tio prioriterade frågor, som vi hade 2006. Det var ju alldeles för många. Det måste man ju säga.