Hotet mot Ryssland

Det är Familjens år i Ryssland i år. Det är en kampanj som är mycket mer än ett jippo. Det är ett desperat rop från de ryska myndigheterna till det egna folket: Skärp er, sluta skilja er (vartannat äktenskap slutar i skilsmässa). Föd barn, lev sundare! Förväntad livslängd i Ryssland är 66 år, det ska jämföras med exempelvis Sveriges 80 år. Det unga Ryssland har förlorat över fem miljoner invånare på femton år. Enligt FN:s senaste befolkningsprognoser riskerar landet att till 2050 vara nere på 107 miljoner, en minskning med ytterligare nära 40 miljoner.

Det spelar alltså ingen roll hur höga oljepriserna är eller hur mycket den ryska staten pumpar in i nya infrastrukturinvesteringar. Om president Dmitrij Medvedev och premiärminister Vladimir Putin ska kunna förverkliga planen att göra Ryssland till en ekonomisk stormakt före år 2020, måste den katastrofala befolkningsutvecklingen vändas. Putin misslyckades under sina åtta år vid makten. Förhoppningen är uppenbarligen att Medvedev med sin ungdomligare, mjukare framtoning ska ingjuta framtidstro i nya generationer och få dem att sluta leva som om varje dag var den sista.

När den vice regeringschefen Igor Sjuvalov nyligen framträdde på det stora ekonomiska forumet i S:t Petersburg räknade han upp befolkningens »osunda livsstil« som ett av de stora hindren för fortsatt tillväxt i den ryska ekonomin, jämsides med inflation, teknologisk efterblivenhet och byråkratisk klåfingrighet. Det säger något om hur stor roll de »mjuka frågorna« måste få under Medvedev för att landets ekonomiska återhämtning ska kunna fortsätta.

Insiktsfulla ryska kommentatorer har sedan en tid tillbaka talat om behovet av immigration till Ryssland, samtidigt som de konstaterar att »det inte ligger i tiden«. Förklaringen är ett obehagligt arv från Putintiden, som den nye presidenten genast tvingas ta itu med. Putins försök att stärka den nationella sammanhållningen har öppnat dörren för en ultranationalism, som rymmer en rejäl portion främlingsfientlighet. Ungdomsrörelsen »Nasji« – gemenligen kallad Putin-jugend – har ostört fått sprida åsikter, som legitimerat en allt hårdare attityd mot icke-ryssar. Etniska ryssar från andra länder är möjligen välkomna, andra invandrare har det svårt, även om de kommer från delar av det forna Sovjetunionen.

Om befolkningsfrågan och folkets ohälsa är Medvedevs långsiktiga utmaning, har han redan hunnit visa vad som är hans egen hjärtefråga, nämligen att stärka rättssamhället. Den konjunkturkänsliga ryska rättsapparaten har redan visat tendenser att räta på ryggen sedan yrkesjuristen Medvedev kom till makten. Ofta är det inte lagar som saknas, utan en rättvis och konsekvent tillämpning. Bland Medvedevs första åtgärder har varit att kräva ett starkare skydd för individens rätt, och straff för åklagare och domare som begår rättsövergrepp. Hand i hand med detta förväntas ett åtgärdspaket under sommaren för att bekämpa den utbredda korruptionen i statsapparaten och rättssystemet. Även Putin hade detta på sin dagordning, men det ledde inte till någon förbättring. Medvedevs patos för lag och rätt är omvittnat, frågan är om det biter på ett system som lider av endemisk rättsnihilism.

President Medvedevs rättspatos har också stärkt hans aktier bland dem som hoppas på ett öppnare samhällsklimat i Ryssland. »Frihet är bättre än ofrihet«, är ett ofta citerat uttalande från den nye presidenten. Förvisso en plattityd, men ändå ord som aldrig hörts från hans företrädare. En intressant symbolhandling är också att presidenten redan haft ett personligt möte med Vsevolod Bogdanov, ordförande för det ryska journalistförbundet, något som Putin inte hann med på åtta år.

Någon omedelbar förändring av massmedieklimatet märks dock inte. De hårt styrda statliga tv-kanalerna håller sig till den invanda, makttrogna ritualen. Statistiker har räknat ut att räknat i minuter exponering ligger Medvedev något före Putin, men hierarkin är ändå som tidigare: först presidenten, sen premiärministern. I det idrottstokiga Ryssland har just nu EM-fotbollen lyckats smyga sig in på andra plats och petat ner Putin till plats tre i nyhetsprogrammen.

Tv-minuter är mer än bara symbolik. Det speglar också den nye presidentens behov av att skapa sig en egen plattform och inte låta sig överskuggas av den mer erfarne Putin. Ingen vet förstås hur styrkeförhållandet är i dag mellan de två, än mindre hur det kommer att bli, men klart är att Medvedev under den dryga månad han varit vid makten gjort många ryssar förvånade. Den nye presidenten är en bättre talare än sin företrädare, han uppträder ledigare och verkar inte särskilt besvärad av att företräda sitt land i internationella sammanhang.

Ingen förväntar sig att Medvedev kommer att rucka på Rysslands utrikespolitik, men hans möjligheter att skaffa sig ett eget kontaktnät och en personlig bas ökar i takt med att de ledare som Putin känner byts ut. Det gäller främst USA, där den goda relationen Putin-Bush snart bara är av historisk betydelse. President Medvedev har redan hunnit med ett officiellt besök i grannlandet Kina och ett regeringsskifte i Storbritannien skulle ge Medvedev chansen att tina upp Rysslands just nu frostigaste internationella relation.

Men det är förstås ett rätt litet problem jämfört med att försöka stoppa den egna befolkningen från att begå demografiskt självmord.