Fast i 90-talet
I veckan meddelades att den nyproducerade fortsättningen av »Beverly Hills 90210« kommer att visas på svensk tv. Mot bakgrund av att Henrik Schyffert turnerat runt med monologen »Nittiotalet, ett försvarstal« skulle detta kunna fresta någon till att säga att nittiotalet är på väg tillbaka. Men då glömmer man att i svensk politik har nittiotalet aldrig varit borta.
På nittiotalet var vänsterns förmåga att ta ansvar för ekonomin ifrågasatt. »New Labour, New danger«, sa de konservativa om Tony Blairs förnyelseprojekt. Men se, det gick inte! Labour hade förändrats och Gordon Browns ekonomiska kalkyler byggde inte på att någon av Marx förebådad historisk våg skulle dyka upp vid lämpligt tillfälle, betala notan och svepa mänskligheten in i det klasslösa samhället.
Torrt, skotskt och hänsynslöst gjorde Brown upp med Labours budgetpopulism, vilket antagligen kostade honom partiledarposten den där gången.
New Labour var vad det var: partiet genomförde många viktiga reformer, tänkte bra tankar, stödde ett vansinnigt krig, gick vilse i den liberala pannkakan och slog slutligen knut på sig självt i det postpolitiska 90-talet.
I Sverige är det Mona Sahlin som är bäst i klassen på att vara massmedial 90-talspolitiker: one-liners, tv-mässighet och förmåga att agera på trender.
Det är beundransvärt men inte har hon rört sig nämnvärt på tio år. Tanken att det skulle vara hippt för en partiledare att åka till Hultsfred, identitetspolitik samt inställningen att vägen mot att uppfattas som modern stavas högersväng är knappast produkter av någon nutida zeitgeist.
Mona Sahlin har i dag samma problem som New Labour. Hon var framtiden. Förr i tiden.
Tiderna har förändrats och hela det progressiva projektet har haft svårt att hänga med. Optimismen från när Bill rullade in i Vita huset till tonerna av Fleetwood Macs »Don’t stop thinking about tomorrow« känns i dag lika avlägsen som det mörklila Sarah Philips-fodral Hillary bar vid installationsbalen. För att inte tala om kampanjens huvudtema: »Det är ekonomin, dumbom!«
Den svenska socialdemokratiska valförlusten 2006 må ha varit sedelärande i många och svidande bemärkelser men framför allt i bemärkelsen att: nej, det är inte bara ekonomin, dumbom!
Medan omvärld och marknad knäböjde inför styrkan i de svenska statsfinanserna var de svenska väljarna inte imponerade. Socialdemokraterna fick snällt lämna över den rekordstarka ekonomin till Anders Borg att leka nationalekonomiska lekar med, (nej, jag är inte bitter) och lärdomen av denna mörka saga är att det kan bli för mycket ekonomi, dumbom!
Socialdemokraterna har blivit de man ringer när det blåser. När du är arbetslös, sjuk, ensam och ynklig. När du behöver ett stort, starkt, budgetsanerat trygghetssystem som kommer och värmer dig.
Dessutom har buffelvänstern mot sin vilja lyckats framföda mjukishögern: denna märkliga hybrid vilken privatiserar allt som rör sig samtidigt som den tittar dig djupt i ögonen och frågar hur det känns. David Cameron är mer intresserad av politisk psykologi än ekonomi, Nicolas Sarkozy hyr in vänsterekonomer för att skapa ett »livskvalitetsindex«, Fredrik Reinfeldt leker mannen som kunde tala med vårdbiträden och finns det egentligen någon kritik som Anders Borg inte kan vifta bort med hästsvansen?
Socialdemokratin har visserligen skaffat sig den nödvändiga trovärdigheten i ekonomiska frågor, men som Willy Brandt sa: Inget kommer ur inget och få saker består.
Däremot är det inte som den avhoppade Clintonrådgivaren Dick Morris går runt och hävdar: att vänstern bör sluta prata ekonomi och enbart prata värderingar. För även om man inte kan vinna val på att föra ansvarsfull ekonomisk politik så kan man definitivt förlora val på att inte göra det.
Och framför allt är det ju så att politik inte går att skilja ut från ekonomi.
Lika lite som det finns historiska vågor att surfa på mot jämlikheten finns det någon objektiv ekonomisk politik som Anders Borg kan bota oss med bara hans tjänstemän lyckas hålla alla andra faktorer konstanta så att det som ligger på operationsbordet stämmer med teorin.
Ekonomi är värderingar, och stabila finanser är medel, inte mål. Om en ny svensk socialdemokrati ska bli mer upphetsande än en återförening av Spice Girls måste den kravla sig ut ur sitt förra decennium.
***
Förresten funderar jag över om det verkligen fortfarande är kontroversiellt att prata om entreprenörer eller om det bara blir kontroversiellt att prata om entreprenörer när Mona Sahlin säger att det är kontroversiellt att prata om entreprenörer. Det tål att tänkas på.
