FRA och tsunamin
När började det egentligen gå utför för Göran Persson? Ett svar är dagarna efter den 26 december 2004, då tsunamin i Asien skördade över 300 000 dödsoffer varav 543 svenskar. En bild naglades fast av arrogans, inkompetens och oärlighet, som sedan följde med hela vägen till valdagen, ett och ett halvt år senare.
Ytligt sett finns knappast något som förenar krishantering efter en dödlig flodvåg och förra månadens FRA-debatt, men de politiska parallellerna är ändå svåra att missa.
Då som nu var det inte en fråga som hade med höger-vänster att göra, men som ändå snabbt fick väldiga moraliska och emotionella övertoner.
Då som nu handlade det om förtroende för Staten med stort S, för den paternalistiska maktens goda intentioner och förmåga att tillvarata medborgarnas intresse. Då skapades dissonans mellan bilden av en omhändertagande socialdemokratisk stat och skadade svenskar kvarlämnade på främmande strand. Nu skapas disonnans mellan frihetlighet och storebrorssamhälle.
Då som nu gjorde regeringen en missbedömning av opinionen och statsministern lät sedan i praktiken personer utan det yttersta ansvaret klä skott i media. Ändå kom statsministerns landsfadersgloria snart på sned när han, som tidigare beskrivits som inkännande, plötsligt visade sig helt autistisk inför opinionen.
Men den allra mest oroande parallellen är bedömningen hos/av den lilla grupp personer som är närmast berörda.
Det sades ibland på regeringskansliet under de bråda dagarna efter tsunamin att det ändå var en mycket liten grupp som var heligt förbannad på regeringen, bara några tio tusen inte särskilt representativa personer som firade jul i Thailand 2004. Problemet var att de inte var vilka som helst. I själva verket var det några ur Sveriges tongivande elit inom ekonomi, politik, förvaltning och media – eller deras vänner. Inte s kärnväljare precis, men sådana som direkt och indirekt sätter tonläget i media. Personer som dessutom var lätta att sympatisera med.
Efter den julen 2004 var dessa personer övertygade om att Persson måste bort, eller åtminstone mycket intresserade av alternativen.
Denna gång är det en liten grupp bloggare, mediemänniskor och unga tänkare som är heligt förbannade på regeringen. Återigen bagatelliseras deras betydelse inom regeringen och det talas om att vänta ut mediestormen. Men denna idealistiska lobby kommer inte att ge sig i första taget. De är också lätta att sympatisera med. De har ju rätt i sak; lagen är ogenomtänkt och oansvarigt vagt formulerad. Deras inflytande och nätverk underskattar du på egen risk.
Den historiska parallellen stannar där. Tsunamin blev en katalysator för ett uppdämt missnöje, med Perssons enmansshow, med en stillastående ekonomisk politik och med decennier av dold arbetslöshet. Maktskiftet byggde också på en sofistikerad strategi från alliansen.
Chefsarkitekten bakom strategin, Per Schlingmann (m), finns kvar och förbereder sig i veckans Fokusreportage för rond två.
Framför allt har alliansen alltjämt tid att inte upprepa Perssons misstag. Arrogansen och tron att man kan mikrostyra mediebilden måste tvättas bort. Cynism och kalkylerande måste i regeringen balanseras med den yviga urkraft som idealism, principfasthet och övertygelse utgör – det som FRA-motståndet haft i övermått, men Reinfeldt och Schlingmann haft underskott på länge, i många frågor.
Till slut; nu som då så kommer inte sakfrågan att försvinna så länge den tongivande gruppen driver den. FRA-kompromissen måste tvärtom ostentativt förses med alla tänkbara hängslen och livremmar, samt en väldigt smart mediestrategi. Annars kommer de arga inflytelserika frihetssträvarna lägga sordin över alliansens återtåg ända fram till valet 2006. Det kan inte ens Fredrik Reinfeldt tycka att FRA är värt.
***
För övrigt fortsätter de svenska järnvägarnas märkliga moment 22. Staten låter inga privata intressen vare sig köra tåg eller bygga nya effektivare banor mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Samtidigt klarar Statens Järnvägar inte av efterfrågan, det är fullt på tågen.
Finansdepartmentet säger också nej till nya spår, eftersom det är så mycket pengar att det måste lånas upp, och man av princip inte vill låna. Under tiden går flygplanen skytteltrafik mellan huvudstaden och Skåne.
