Abir Al-Sahlani, Irakpolitiker

Bagdad Café i centrala Stockholm är så långt från verklighetens Bagdad man kan komma. Här är lugnt, tyst, svalt och ganska folktomt. Några kitschiga kuddar och färgglada ljuslyktor försöker locka fram en historisk sinnebild av ett främmande Orienten som inte längre är.

Men så, precis när Abir Al-Sahlani slår sig ner, dundrar massiva utryckningsfordon fram runt hörnet. Sirenerna få lunchgästerna i restaurangen att frysa mitt i en tugga och stirra ut genom de väldiga fönstren. Alla utom Abir Al-Sahlani. Hon fortsätter prata om centern och FRA-debatten.

Abir Al-Sahlani har hört luften fyllas av kaos förut. Många gånger. Under åren 2003–2007 bodde och jobbade hon mitt i Bagdad. Hon delar fortfarande sin tid mellan Sverige och Irak, bara det senaste året har det blivit fem resor, men i dag är hennes bas Stockholm och centerpartiets riksdagskansli.

– Jag känner mig lika hemma här som där i Bagdad, säger hon.

Just FRA-debatten har gjort att hon fått mycket extraarbete den senaste tiden. Inte för att hon egentligen sysslar med de frågorna, utan för att hon fått avlasta kollegor som hamnat mitt i stormens öga. Annars bevakar hon frågor som rör utrikesutskottet, hela spektrat från bistånd till multilaterala kontakter och handel.

Hennes bakgrund är även den multinationell. Hon föddes i Irak, men familjen flydde när hon bara var ett år. Hennes föräldrar hade lyckats få ett stipendium till Bulgarien. Sen följde en tid i Jemen, och så Bulgarien igen. Som 15-åring smugglades hon ensam till Sverige och Härnösand. Efter ett par år kom resten av familjen.

Efter Saddamregimens fall 2003 ville hennes politiskt aktiva pappa återvända, Abir Al-Sahlani följde med – och blev kvar. Utan skyddsväst, men omgiven av beväpnade livvakter, jobbar hon sedan dess för det liberala sekulära partiet Irakiska demokratialliansen.

– Jag tar risken, rädslan ska inte få begränsa mig. Det går inte att arbeta politiskt bara inifrån ett kontor, man måste ut och prata med människor. Att jobba i Bagdad är därför en skräckfylld lycka. Jag får vara med om att från början bygga upp ett land och se en demokrati födas.

Men det är inte lätt. Särskilt inte för Abir Al-Sahlani. En ung kvinna, med byxor, kort hår och utan slöja sticker ut i det traditionellt mansdominerade samhället.

– Som kvinna måste man vara tuff för att få respekt och »få någon politik gjord«, menar hon.

Utan åren i Sverige är hon säker på att hon nu varit hemmafru med fyra, fem barn. Bara det faktum att hon är ogift väcker ofta uppmärksamhet i hennes irakiska vardag.

– Det är ju katastrof om man inte gift sig vid tjugo, säger hon, som just fyllt trettiotvå.

– Senast förra veckan var det en kvinna jag aldrig träffat tidigare som försökte gifta bort mig med sin son. Jag har inget emot äktenskapet, utan hur man gör det traditionellt sett.

Det är mycket i det irakiska samhället som hänger på giftermålet. Många tjejer vill gifta sig snabbt, för då börjar livet, menar de. De kan sminka sig, bestämma själva och gå ut offentligt. Men allt det har ju hon redan, konstaterar hon krasst.

– Det är ett politiskt arbete i sig att visa att kvinnan har en identitet bortom släkten, stammen, religionen och mannen.

Partiet, Irakiska demokratialliansen, har i dag inget mandat i parlamentet. De hade en plats (där hennes pappa satt) fram till senaste valet. Den politiska scenen är i dag mycket splittrad i synen på såväl demokrati som religionens inflytande.

– Vårt ledarskap delar inte en gemensam vision om framtiden. Det finns de som drar åt ena hållet, de som drar åt andra hållet och det är verkligen jättebeklagligt hur det har utvecklat sig. Jag tror ändå att man nu börjar förstå att sekulär demokrati är det enda rätta.

Den anspänning det innebär att leva på en plats som Bagdad är svår att förmedla, säger hon. Vapen, hot, ett tungt arv från det förflutna och ett samhälle i ständig gungning. Mycket av det andra går att förklara för kollegor och bekanta här i Sverige. Men inte den där nästan fysiska spänningen.

När hon mellanlandar i Amman på vägen hem till Sverige brukar hon känna hur axlarna sjunker ner och hon börjar slappna av igen. Den första veckan brukar hon sova nästan dygnet runt, hon vågar inte gå ut över huvudtaget.

– Det är som att hjärnan inte fattar att jag är i trygghet i ett annat land.

Men sen går hon in i nästa fas: matfasen. Mycket pizza, hamburgare och kaffe latte för att övertyga kroppen om att hon verkligen är tillbaka.

Hon berättar att skiftet mellan de två länderna blir svårare för varje år. Det tar allt längre tid att hitta tryggheten.

Abir Al-Sahlani säger att hon nästan inte har några kompisar. Det låter märkligt. Hon är en intensiv, pratglad människa med nära till skratt, som gillar att diskutera och som verkligen tycks trivas bland folk. Hon tror själv att det beror på att hon flyttat ofta, jobbat mycket och framför allt tidigare umgåtts mycket med familjen.

– Min mamma och mina syskon flyttade nyligen till London och pappa bor ju i Bagdad, så nu har jag dessutom liksom ingen koppling till Sverige längre. Världen är mitt hem, säger hon, skrattar och tar en tugga på den sirapsindränkta baklavan.