Jag, jag, jag

»Stan har blivit som en spökstad.«

Jag såg dem aldrig själv, affischerna som författaren Martin Luuk klistrade upp på elskåpen i början av sommaren där han varnade oss stockholmsbor för osund narcissism: »Stockholm brinner (inte) igen«.

Kanske är jag för upptagen av mig själv. Så förblindad av min egen person att omgivningens detaljer bara smetas ut till en enda stor grå massa.

Kanske är jag en del av den låtsasvärld som Martin Luuk skriver om i sitt manifest där han ger ett varningens finger åt sig själv och sin samtid: vi måste sluta pilla oss själva i naveln, annars kommer syndafloden.

Sluta bry oss om våra chinos och sluta visa upp vår »nyvunna« ödmjukhet på Youtube. Sluta slåss för en plats i solen och tänka »jag ska tycka nånting stort, jag ska klä mig i nånting stort, jag ska låta skägget växa stort, jag ska betyda nånting stort innan någon annan har betytt det på just det sättet«.

Usch. Den urbana kylan verkar slutligen ha kopplat sitt grepp om vårt känsloliv.

Troligtvis är människorna mer riktiga i ett mindre samhälle.

Som småländska Berga till exempel, dit fotografen Jenny Groth ständigt återvänder med sin kamera för att minnas sin barndoms somrar. »Vi hängde vid kiosken och var faktiskt ganska tillfreds.«

I Stockholm finns inga söta små kiosker att hänga kring, bara en massa 7-Eleven med flottiga Big Bites som rullar sig till sömns.
Inte så konstigt då, att vi stockholmsbor hellre låter allting kretsa kring oss själva.

Manifestet »Stockholm brinner (inte) igen« ges ut på Modernista. Jenny Groths bildserie »Berga« visas på Allmänna Galleriet i Stockholm till den 11 oktober.