Vinnare är: Moderaterna!

Ytterst handlar det om makt.

Efter regeringens så kallade kompromiss i regionfrågan kan man undra om de mindre borgerliga partierna överhuvudtaget har något inflytande i alliansen.

Det blir på något sätt ändå alltid som moderaterna vill.

Så även den här gången. Trots en bred majoritet i Ansvarskommittén och trots en överväldigande positiv remissomgång av sällan skådat slag – 95 procent av remissinstanserna sa ja – så skjuts regionbildningen på framtiden.

Sverige fortsätter att vara en enhetsstat där den avgörande makten ligger hos stat och regering. Utvecklingen att gå vidare i federal riktning mot mer självstyrande regioner hejdas.

Genom att skyffla över ansökningarna om att bilda storregioner till Kammarkollegiet slipper regeringen ta ställning. Annars hade den varit tvungen att säga ja eller nej.

Med ett parti bestämt emot och tre lika bestämt för gick det inte. Könsneutrala äktenskap fick gå till riksdagen för avgörande, regionfrågan får i stället gå till grundlig beredning. Allt för att undvika öppen splittring.

Därmed bekräftas status quo. Situationen i Skåne och Västra Götaland stadfästs och de befintliga landstingen Gotland och Halland får nya namn och något fler uppgifter. Den ansökan från Norrlandslandstingen om att få gå ihop som skickats till regeringen lämnas över till Kammarkollegiet, grundat 1539.

Och på Kammarkollegiet tar sakerna sin tid. Det har jag generaldirektör Claes Ljunghs ord på. Det är precis det som är meningen. Det är på sitt sätt symptomatiskt att världens förmodligen äldsta myndighet får bereda de länsgränser som skapades på 1600-talet.

Främst är det centern som fått ge sig. Den federalism som Maud Olofsson lanserade som partiets ideologi i opposition bygger på att flytta ner stora delar av centralmakten på regional nivå.

Starka regioner skulle kunna sköta sjukvård, arbetsmarknad, kollektivtrafik, fysisk planering med mera. De skulle kunna bli så oberoende att de kunde sköta mycket av kontakterna med EU och Bryssel själva, inklusive att inkassera EU-pengar till regionen utan att behöva gå via regeringen och Stockholm. Så ser federalisten Maud Olofssons vision ut som nu är lagd på hyllan.

Att centern är regionernas främsta företrädare är inte så konstigt. Partiet har alltid varit starkare lokalt än centralt och misstrott centralmakten. Starka lokal- och regionalpolitiker vill bestämma själva utan att regering och riksdag ska lägga sig i.

Då är det betydligt märkligare att det var den tidigare socialdemokratiska regeringen under Göran Persson som drog i gång alltihop genom att tillsätta Ansvarskommittén. Det statsbärande partiet öppnade därmed överraskande för minskad statlig makt. Det initiativet tillhör Göran Perssons mera gåtfulla drag.

Möjligen trodde Persson att han var på den säkra sidan när han utsåg moderaten Mats Svegfors till utredare. Tillsammans med s är det ju historiskt sett moderaterna som stått för en stark stat.

Men samtidigt gav direktiven utrymme för den mycket radikala omstöpning som Ansvarskommittén landade i. Svegfors lyckades dessutom nå stor enighet, även kommitténs socialdemokrater och moderater stod bakom förslaget.

Sverige borde organiseras i sex till nio regioner med mycket större uppgifter än de gamla landstingen. Allt för att få Sverige att fungera bättre. Och fort skulle det gå. Helst borde alla nya regionfullmäktige kunna väljas i valet 2010.

Men nu har alltså moderatledningen satt stopp för de planerna. Det är inte underligt att partisekreteraren Per Schlingmann jublar i sitt e-brev. »Detta är ur moderat utgångspunkt en mycket bra uppgörelse«, skriver han.

Kanske tänker han särskilt på att statsminister Fredrik Reinfeldt också har lyckats övertyga sina allianskamrater om att mer makt inte ska föras över från staten till de regioner som faktiskt bildas.

För att någorlunda komma undan med hedern i behåll hävdar ledarna för de tre mindre borgerliga partierna att de nu fått moderaterna att gå med på att Sverige ska ha tre beskattningsnivåer. Idén att helt slopa den regionala och nöja sig med stat och kommun har m nu övergett.

Problemet är att den omsvängningen har moderaterna i praktiken redan gjort. Med Fredrik Reinfeldts nya parti tonade nedläggning av landsting och förstatligande av sjukvården bort.

Antingen har moderatledningen lurat skjortan av sina allianskamrater eller också behöver de något att skyla över sin reträtt med. För deras egen skull får man hoppas att det är det senare.