Mysteriet socialdemokraterna
Tillbaka i medieflödet och politiksamtalet efter föräldraledigheten drabbas jag på allvar av det stora mysteriet: varför, varför, varför är sossarna så dystra? Här har man med den ekonomiska krisen jordens läge att ta initiativet i debatten. Man har trovärdigheten (”Vi har alltid sagt att marknadskrafterna inte ska få härja fritt”), man har erfarenheten (Perssons budgetsanering), man har alternativet (mer jämlikhet och rättvisa). Men vad gör man? Ägnar sig åt oändliga interna diskussioner om vad Mona Sahlin gör rätt och fel, ältar gamla oförrätter.
S är uppenbart inne i en uppslitande identitetskris, där man tvingas göra upp med bilden av partiet som Partiet, det statsbärande, där man måste jobba med v och mp som jämbördiga partners. Inte konstigt i sig, någon gång måste väl alla partier förändras. Men det är tajmningen som är så bisarr. Hade opinionssiffrorna varit nere under 35 procent, eller om man haft en färsk valförlust i bagaget hade det inte varit konstigt. Men nu! När ledningen i opinionen är stor och hela världen talar om socialdemokratiska lösningar på kapitalismens problem. Nu hänger man med huvudet. Det är obegripligt.
