Slumpens teori

Charles Darwin är en av de skäggiga män verksamma på 1800-talet som än i dag påverkar oss. Andra i gruppen är förstås Karl Marx och den några decennier yngre Sigmund Freud. Men medan Marx och Freud inte står sig så bra som vetenskapsmän – men blomstrar som skribenter i allmänhet – dominerar Darwin forskningen inom biologi och biomedicin, även om man i den dagliga »normalvetenskapen« inte alltid tänker på detta. Dessutom var han en utmärkt för­fattare. Att denne blide, tillbakadragne, hypokondriske och ekonomiskt oberoende 10-barnspappa lyckats med detta kan man nog hänföra till både tur och skicklighet.

Förmögenheten gjorde att han aldrig behövde söka anslag utan i stället kunde bedriva fullständigt fri forskning. Darwin hoppade av medicinstudierna (han stod inte ut med dissektionerna som också då var en eklut för blivande medicinare). I stället tänkte han förmodligen själv på ett stillsamt liv som lantpräst, men tursamt nog erbjöds han följa med på en jordenruntseglats där han förutom naturvetenskapandet förväntades konversera den bildade men koleriske kaptenen.

Sedan utnyttjade han alla möjligheter den fantastiska resan gav; gjorde otaliga iakt­tagelser, inte minst av ursprungsbefolkningar.

Han föreslog att männi­skans ursprung måste vara Afrika och nyare forskning visar att han hade rätt, mänskligheten var bara en liten folkspillra som sedan befolkade hela jorden.

Resan var en av Darwins tre inspirationskällor till teorin om det naturliga urvalet:

Han noterade att det fanns skillnader mellan olika öar och att till synes samma art förekom i olika varianter på de olika öarna. Hans förklaring var att de anpassat sig till de olika betingelserna, till exempel genom att näbbarna ändrat utseende.

Den andra inspirationskällan var den nationalekonomiska »dystra« vetenskapen hos Malthus, som ansåg att befolkningen ökar, tills svält, epidemier och krig decimerar den, varpå villkoren förbättras tills det ödesdigra förloppet tar fart igen. Numera har vi lärt oss att samhället inte behöver fungera på det viset – helt säkra kan vi däremot inte vara. Men Darwin för­stod att teorin stämmer i naturen.

För det tredje har vi husdjursaveln, som Darwin hade kontakt med på nära håll. I motsats till Linné insåg Darwin att denna avsevärt kunde ändra artens egenskaper.

Från dessa tre insikter kunde Darwin formulera sin till synes enkla teori om det naturliga urvalet: i varje generation finns det en variation mellan individerna som delvis är ärftlig. Med varierande omgivningsfaktorer kommer olika individers reproduktion och överlevnad att skilja sig åt beroende på hur de kan tackla omgivningen som inte bara består av rovdjur och dramatiska klimatförändringar utan även av sociala faktorer.

Darwin mådde illa när han tänkte på påfågelhannens stora färgsprakande plym till stjärt: rimligen borde ju en sådan signal leda till att fågeln lätt upp­täcktes av grannskapets rävar och hur kunde man då förklara att den utvecklats? Den teori han till slut kom fram till kallas sexuell selektion och är en variant på det naturliga urvalet, som i väldigt hög grad handlar om hur sexig man uppfattas av det motsatta könet som i det här fallet är den viktigaste omgivningsfaktorn. De som får flest överlevande ungar som i sin tur reproducerar sig, för sina egenskaper (gener kände man inte till då) vidare mer än andra.

Det mest spektakulära exemplet är förmodligen vår mänskliga hjärna. Den är otroligt kostsam i drift, och det är inte alls klart varför den över huvud taget har utvecklats, men en intressant förklaring handlar just om sexuell selektion. Enligt denna hypotes skulle hjärnan ha blivit stor därför att egenskaper som intelligens och kreativitet uppfattats som sexigt och en ökande hjärnkapacitet behövs för dessa egenskaper. Det ena utesluter inte det andra och enligt en annan plausibel teori har stora hjärnor behövts för att hantera det komplicerade mänskliga sociala spelet.

Darwins insikter har en stor sprängkraft, och hans idé om det naturliga urvalet har kallats den bästa idé som någon någonsin haft – vilket inte hindrar att han också i vissa avseenden var präglad av samtidens fördomar, både när det gäller könsroller och synen på olika raser.

Evolutionsteorin ger viktiga insikter i dag, både när det gäller människans själ och kropp. Den är en självklar utgångspunkt om man vill knyta ihop de två kulturerna naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap.

Många – inte minst humanister och samhällsvetare – uppfattar detta som kontroversiellt, vilket jag tror ofta beror på missförstånd. Ändå har filosofer som Michel Foucault hävdat att vetenskap – inte hans egen! – mest av allt är en konstruktion. En liknande uppfattning är vanlig inom samhällsvetenskapen, där allt mellan himmel och jord anses vara en »social konstruktion« i en tvivelaktig »diskurs«.

Det som var och är mest uppseendeväckande med »Om arternas uppkomst« är att Darwin sköt framstegstanken och idén att människan måste ha designats, komplicerad som hon är, i sank. Arterna och även människan har i stället utvecklats genom en blind process där än den ena, än den andra egenskapen gynnas; i en tid ska man anpassa sig till torka, senare kanske till köld, och så sveper plötsligt fruktansvärda infektionssjukdomar som digerdöden in över samhället och slår hela spelet över ända.

Än i dag är Darwins idé att människan uppkommit genom en slump svår att ta till sig: vilken sorts världsbild detta leder till kan man förstås diskutera, jag tror existentialism ligger nära till hands.

Människans uppkomst blir då en händelse som ser ut som en tanke; man får själv göra det bästa av situationen.

Barn har en medfödd förmåga att lära sig språk. Men hur ser det ut med moral och etik, finns det medföd­da för­mågor även där? Mycket talar för att så är fallet: det finns en medfödd moralisk känsla. Studier på primater visar att både altruism och en känsla för rättvisa kan på­visas.

Att man hjälper andra finns det åtminstone flera evolutionära förklaringar till. För det första hjälper vi våra barn – och därmed våra gener, det naturliga urvalets hårdvaluta. Vi hjälper andra och förväntar oss att få hjälp när vi själva behöver detta – vilket påminner om den gyllene regeln, som finns i olika versioner i de stora världsreligionerna och förmodligen har en genetisk orsak.

En annan form av altruism kallas ibland för handikapprincipen och har ett slags släktskap med Darwins läror om sexuell selektion. Enligt teorin har hjältemodigt och uppoffrande beteende kunnat utvecklas, trots att det borde missgynna ens gener, därför att det i motsats till feghet uppfattas som sexigt. Om man har råd att bete sig oegennyttigt måste det innebära att man har särdeles genetiska »resurser« och tack vare dessa klarar sig bra ändå.

Inte nog med detta, vi förefaller liksom vissa apor och andra djur ha en medfödd känsla för rättvisa. Experiment visar att människor hellre väljer att förlora pengar för egen del, om de på så vis kan sätta åt någon som skor sig på andra.

Har detta då någon betydelse för vad som är rätt och fel? Svaret har varit ett nära nog unisont nej inom filosofin sedan Hume på 1700-talet formulerade argumentet mot det naturalistiska felslutet och kom fram till att bara för att någonting sker, är det inte rätt.

Men å andra sidan räcker inte rationaliteten inom etiken. Plikt- och konsekvensetiker hamnar i återvändsgränder när de driver sina teorier till sin spets och till exempel vill förbjuda alla former av abort, eller kommer fram till att det kan vara etiskt rätt att döda en människa och ta hennes organ för att rädda tre liv.

Visserligen räcker den moraliska känslan inte när man drar etiska slutsatser men man kan inte bortse från den. Magkänslan har alltså relevans för vad som är rätt och fel.

En annan intressant konsekvens är att den nationalekonomiska vetenskapens postulat om att människan är ekonomiskt rationell inte stämmer. I stället straffar vi dem som försöker sko sig på oss, även om vi själva förlorar på det – »the economic man« finns alltså inte i verkligheten.

Det finns få områden som varit och är så kontroversiella som varför det finns skillnader i hur män och kvinnor beter sig. Redan Darwin fallerade här, och var mer fördomsfull än på andra områden; han förefaller ha varit anhängare av traditionella könsroller, mer eller mind­­re givna av naturen.

Men det räcker att jämföra oss människor med våra två närmaste släktingar bonoboschimpanserna och de vanliga schimpanserna. Hos den vanliga schimpansen råder manlig övermakt; yngre hannar ger sig ut på våldsamma räder. Bonoboschimpaserna däremot lever i ett slags hippiesamhälle, med matriarkala inslag; konflikter löses med sex mer än med våld. Även om nya rapporter tonar ner skillnaderna mellan dessa arter, så är en tolkning att en eventuell könsmaktsordning ur genetisk och evolutionär synvinkel är mycket bräcklig när våra närmaste släktingar beter sig så olika.

Men jag tror att vissa skillnader finns som hänger samman med vår evolution. Den första är könens generellt olika intresse för anonymt sex. Kvinnor betalar ett så mycket högre pris för graviditet, förlossning och vad som följer därpå, att de måste vara mer restriktiva och välja sexpartner med större omsorg.

Den andra skillnaden är mäns större benägenhet till aggressivitet – det faktum att män är större än kvinnor vittnar om att vi under årmiljonerna haft ett system där män har fått kämpa för att reproducera sig och det har varit en fördel att ha en benägenhet till aggressivitet. Kanske mäns, som det förefaller, större benägenhet till risktagande – ibland dumt – hänger samman med denna aggressivitet.

Ett evolutionärt perspektiv kan ge en fördju­pad förståelse av sjuk­domar. Många vanliga, del­vis genetiska sjukdomar kan förr i sina mildare former ha skyddat mot infektionssjukdomar; cystisk fibros och diarrésjukdomar, där genetiska varianter som hjälpte mot infektionerna, som en bieffekt kunde ge upphov till sjukdom.

Det är tänkbart att psykiska sjukdomar som schizofreni och manodepressivitet har uppkommit som ett slags pris för vår hjärnas fantastiska utveckling, där lite för mycket av somliga genkombinationer inte lett till kreativitet utan i stället till sjukdom. Diabetes och åderförkalkning kan man se som uttryck för att våra gener är dåligt anpassade till nya omgivningsfaktorer i form av stress, brist på motion och en kost bestående av en stor andel snabba kolhydrater. Ett rimligt antagande är att vi mår bra av äta på det som våra gener anpassats till.

Människan är alltså mer påverkad av evolutionen och generna än vad som vanligen erkänns, och nyare forskning bekräftar gam­la idéer om att det finns en mänsklig natur. Man kan låtsas som om den inte finns, men då får man vara beredd att betala ett pris. Samtidigt måste man slå fast att det som evolutionen mest av allt skapat oss till är fria varelser – vi är inte determinerade till mycket mer än att ibland bli förälskade – men helt har vi inte kapat banden till vår långa och märkliga historia.

Johan Frostegård är professor i medicin samt överläkare vid Karolinska institutet. Han är aktuell med boken »Nästan allt om människan« som handlar om evolutionsteorins betydelse i dag.

Fakta

Charles Darwin föddes för 200 år sedan, den 12 februari 1809.

Publicerade sin evolutionsteori i boken »Om arternas uppkomst« 1859. Boken, vars första upplaga sålde slut på en dag, brukar sägas vara brytningen med den tidigare religiösa synen på livets uppkomst.

Dog 1882, 73 år gammal.

Källa: Nationalencyklopedin

Vetenskapligt

Birgitta Forsman, vetenskapsteoretiker och docent i forskningsetik samt författare till boken »Arvet från Darwin – Religion, människa, moral«, benar ut Darwins ståndpunkter.

Religion

När han hade kommit på sin evolutionsteori, insåg han att det inte behövdes någon skapargud för att förklara hur de levande varelserna hade kommit till. Inte heller ville han tro på en gud som sände människor till helvetet.

Var Darwin ­rasist?

Darwin nedvärderade aldrig människor på grund av deras ursprung eller egenskaper som de var födda med, till exempel hudfärg. Alltså var han inte rasist.

Var Darwin sexist?

Darwin ansåg inte att kön är socialt konstruerat. Tvärtom menade han att mycket av den biologiska evolutionen kan förklaras med vad han kallar »könsurvalet«. Det är oftast hannarna som måste visa upp sina attraktiva egenskaper för honorna, men det är honorna som bestämmer vem som ska få föröka sig.

Människor och djur

Många skrämdes av tanken på att vara »släkt med aporna«. Darwin föreslog, helt generöst, att den som tycker att det är viktigt att betona skillnader mellan människan och andra djur kan göra det, men de måste komma ihåg att det bara är fråga om skillnader i grad, inte i art.