Sveket mot Sahlin

»Politik – det är att vilja något ... att vilja förändringen.«

Olof Palme, maj 1964

Det var i mitten av juni 2008. Solen glittrade i sjön Yngerns krusningar, ändå kändes luften småkylig. Bommersvik väckte sommarlovskänsla i [[Mona Sahlin]], hon som »först gick med i Olof Palme och sen i partiet«. Här på SSU:s kursgård lärde hon sig att älska partiet.

Nu hade hon ansvaret.

Det var slut på de sociala träffarna som varit nödvändiga för att reparera den dåliga stämningen mellan partierna. Nu var det dags att pressa vänsterpartiets [[Lars Ohly]]. Menade han allvar med att gå med i en rödgrön allians?

Utanför perspektivfönstret reste sig raka tallstammar. De satt i Erlandervillan, tolv runt bordet. Sju kvinnor och fem män. Mona Sahlin flankerades av [[Thomas Östros]] med ansvar för den ekonomiska politiken, riksdagens gruppledare [[Sven-Erik Österberg]], och Mona Sahlins högra hand, den anonyme vice partisekreteraren [[Stefan Stern]].

Thomas Östros höll monolog om budgetprinciperna, i ett lite aggressivt tonläge, tyckte Lars Ohly. Han väntade på att de kommande rundorna skulle handla om vilka frågor socialdemokraterna ville driva i valet 2010. Tillsammans med vänsterpartiets ekonomiska talesperson [[Ulla Andersson]] och vice partiordförande [[Alice Åström]] försökte han leda in samtalet på politik. Hans partisekreterare [[Anki Ahlsten]] sa inte mycket, hon hade ont i ett knä.

Men det var som förgjort.  Thomas Östros upprepade:

– Accepterar ni budgetprinciperna?

Lars Ohly tyckte situationen var surrealistisk. Varför börja med ultimativa krav, varför inte först diskutera vilken välfärdspolitik ett rödgrönt alternativ skulle stå för? Sedan kunde de resonera om budgettak och skattenivåer.

Miljöpartiets språkrör [[Peter Eriksson]] och [[Maria Wetterstrand]] ville helst slippa Ohly. Det var ingen hemlighet att de ville göra upp med enbart s. De lutade sig tillbaka, lät Thomas Östros och Mona Sahlin sköta det mesta av snacket. Språkrören var trötta på turerna med Lars Ohly. Han hade i medierna sagt ungefär: Gärna regera tillsammans men inte gå till val på gemensam plattform eller med politiska överenskommelser. Vad var i så fall vitsen med en allians?

Trots detta var de nu beredda på ytterligare försök.

Men inte heller den här helgen visade Lars Ohly tecken på att ge med sig. Han höll fast vid sin kritik av statens budgetregler om utgiftstak.

På måndagen lämnade vänsterpartisterna Bommersvik i två bilar. Lars Ohly och Alice Åström åkte tillsammans i den ena. De hade mycket att tala om de sex-sju milen tillbaka till Stockholm. Varför hade Mona Sahlin inte sagt att samtalen skulle fortsätta hela måndagen? I så fall hade även Ohly, inte bara miljöpartisterna, kvittat ut sig från voteringen i riksdagen. Och om de ville förhandla, varför upprepa kravet att de skulle ställa upp på budgetreglerna?

Lars Ohly och Alice Åström anade konspiration. Väl framme i Stockholm var de eniga.

– De vill inte ha med oss.

Ute på Bommersvik gick funderingarna åt ett annat håll. Mona Sahlins förhandlingsgrupp förstod inte varför Lars Ohly inte accepterade samma principer som de stöttat i de 15 tidigare gemensamma budgetarna. Deras slutsats var:

– Vänstern vill inte.

Och Peter Eriksson tyckte på samma grunder:

– Ingen idé att fortsätta med vänsterpartiet.

Efter Bommersvikhelgen blev relationen till v radikalt sämre. Mona Sahlin och Maria Wetterstrand uteslöt Lars Ohly när de under politikerveckan i Visby gjorde upp om att riva upp FRA-lagen. Och när språkrören besökte v:s partistyrelsemöte i slutet av augusti var stämningen usel.

Inför hösten enades socialdemokraterna och miljöpartisterna om att Mona Sahlin ensam skulle föra samtal med Lars Ohly i fortsättningen.

Samtidigt med att den globala finansmarknaden kraschade, låg avgörandet nu i Mona Sahlins händer. Hur mycket kraft skulle hon lägga ner på att få med sig ett fortsatt bångstyrigt vänsterparti? Det fanns tecken på att Lars Ohly verkligen ville, men att han inte var stark nog att få med sig partiet.

Annat var det med miljöpartiet. Språkrören hade förflyttat partiets positioner. De hade till och med föreslagit sin kongress att kravet på utträde ur EU skulle tas bort.

Mycket talade för att bilda koalition med enbart miljöpartiet. Då skulle Mona Sahlin efter valet 2010 kunna hålla öppet åt två håll: bilda regering med ett borgerligt parti om Sverigedemokraterna klarade riksdagsspärren och hamnade i vågmästarställning, eller göra upp med Lars Ohly om väljarna skulle rösta fram en vänstermajoritet.

Många socialdemokrater tänkte också att detta i grund och botten var det bästa för v – då kunde de fortsätta vara radikala i ord, och slippa göra stora förändringar i sin politik. Utan vänsterpartiet behövde inte Mona Sahlin oroa sig för att medelklassväljare skulle skrämmas iväg till det borgerliga blocket. Och Fredrik Reinfeldt kunde inte heller hota med kommunistspöket.

Under hösten ökade dessutom s-ledningens oro för att förlora miljöpartiet till Reinfeldt. Peter Eriksson hade under våren 2008 gjort upp med de borgerliga i grundlagsutredningen om att lätta på reglerna för arbetskraftsinvandring. I början av oktober tyckte han att det inte var någon bra idé att återinföra förmögenhetsskatten som regeringen avskaffat – en av Mona Sahlins käpphästar.

Och tänk om språkrören skulle ge sig in i det moderata spelet kring obligatorisk a-kassa. När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand besökte socialdemokraternas partistyrelse våren 2008 hotade de med just detta.

– Vi ser inga moraliska dilemman med att genomföra vår politik, säger Peter Eriksson till Fokus.

Visserligen visade finansminister [[Anders Borg]] inget intresse, men [[Sven Otto Littorin]] var för. Om en sådan uppgörelse träffades skulle den fackliga rörelsen aldrig gå med på en koalition med mp.

Mona Sahlin måste säkra miljöpartiet, och det började bli bråttom av ytterligare ett skäl. Hon ville absolut presentera en rödgrön koalition i halvtid av mandatperioden, eftersom partierna behövde rimlig tid att förhandla fram gemensamma förslag i frågor där de står långt från varandra. Det gällde bland annat skatter, flykting- och utrikespolitik, skola.

Under hela 2008, parallellt med förhandlingarna med mp och v, jobbade Mona Sahlin med att övertyga de egna om att partiet inte längre kunde regera ensamt.

– Jag har genomfört en serie diskussioner i vårt VU, i vår partistyrelse,  med samtliga våra distriktsordföranden och med LO:s förbundsordföranden. Jag har sagt att vi måste vänja oss vid tanken att gå fram i nästa val med ett eller två partier, säger Mona Sahlin.

Efter sommarens alla turer spelade Mona Sahlin dubbelt. Med mp diskuterade hon en s-mp-koalition och Lars Ohly höll hon varm för ett s-mp-v-alternativ.

Men Lars Ohly anade oråd. Varför deltog mp inte längre i samtalen? Han bad vid flera tillfällen att alla tre partier skulle träffas. Mona Sahlin svarade till en början undvikande, enligt Ohly, och började tala om att hon funderade på att »gå fram i två hastigheter«. Hon menade att de först skulle göra upp med mp och avvakta med v tills Lars Ohly klarat sin interna process.

– Fel tänkt, sa Ohly till henne.

Vänsterpartiet fortsatte att i sin budgetmotion ifrågasätta budgetprinciperna om överskottsmål och utgiftstak, och splittringen ökade.

I början av oktober var Peter Eriksson och Maria Wetterstrand nöjda. Deras förstahandsalternativ, en s-mp-koalition, var nu på väg att bli av. Mona Sahlin träffade LO:s styrelse för att säkra en s-mp-allians, och uppfattade att hon fick klartecken. Sen blev det bråttom, Per Gahrton publicerade en artikel på nyhetssajten Newsmill. Han, som varit med och grundat mp, deklarerade frankt att partiet gott kunde bli det femte i en borgerlig allians. Mona Sahlin blev alltmer övertygad om att hon gjorde rätt, men att det nu var bråttom att sy upp mp för att inte förlora dem till regeringen.

Onsdag den 8 oktober klockan 9.30 ringde hon Lars Ohly och meddelade att det skulle bli presskonferens om två timmar – utan honom.

– Du tar en stor risk, sa Lars Ohly.

– Det är risker med allt, svarade hon.

Lars Ohly sms:ade nyheten till sina vänner i partiet och facket.

»En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet.«

Olof Palme, april 1979

Till en början självsäker och nöjd höll Mona Sahlin presskonferens med mp:s språkrör. Medierna stod i kö efteråt: Menade hon att Lars Ohly inte skulle få komma med alls? Ja, vänsterpartiet var inte välkommet i s-mp-koalitionens långsiktiga samarbete till 2020.

Men det gick snett direkt.

– Hellre åt vänster än åt höger, tyckte den före detta muraren Hans Tilly, född och uppvuxen i Linköping och sedan 2002 ordförande i Byggnads. Han är också ledamot i partistyrelsen.

Även ordförandena i Seko, [[Janne Rudén]], och i Handels, [[Lars-Anders Häggström]] kritiserade henne öppet. De tyckte att partiets välfärdspolitik numera liknade en kravretorik som hämtad från [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldts]] allians och uppmanade henne att ta ett steg åt vänster. Också [[Jan-Erik Sandberg]] i Pappers och [[Clas Linder]] i Transport ogillade att Mona Sahlin gjorde upp med mp.

Högljudda protester hördes också från det mäktiga Skånedistriktet som protesterade mot Mona Sahlin redan då hon skulle bli partiledare. Nu var det dags igen för distriktets ordförande [[Heléne Fritzon]]. Hon är relativt okänd i rikspolitiken men som ledamot i VU och partistyrelsen en av partiets mäktigaste. Hon hävdade att Mona Sahlin fått mandat att bilda allians med både mp och v, inte bara mp.

Riksdagsledamoten [[Bo Bernhardsson]], också från Skåne, stod redan i SSU-striden 1981 på motsatt sida om Mona Sahlin. Han hade helst sett att partiledare Sahlin inte fattat beslut om att gå i koalition överhuvudtaget. Hon borde i stället prioritera det interna partiarbetet fram till kongressen hösten 2009.

Skånes SSU:are hörde också av sig, liksom kommunalråd runt om i Skåne.

Socialdemokrater ringde till och med till v:s kansli och lovade att kämpa för att få med Lars Ohly i koalitionen.

Utåt framstod det som ett monumentalt sjabbel från Mona Sahlins sida, hur kunde hon gå fram med en koalition som inte var förankrad i partiet?

Mona Sahlin och hennes medarbetare blev chockade av den kraftiga reaktionen. Hon hade ju ända sedan hon valdes till partiledare väckt frågan på olika nivåer i partiet om att gå fram i allians i valet 2010.

Och hur kunde kritikerna ha missat strulet med Lars Ohly? I slutet av september hade hon inför partiets högsta ledning, VU och partistyrelsen, satt ner foten och sagt att det var dags »att fördjupa samarbetet med miljöpartiet« och hitta andra samarbetsformer med v eftersom de inte ställde upp »på en ansvarsfull ekonomisk politik«. Hon var övertygad om att hon fått det stöd hon behövde. Men ledamöterna röstade inte, något som blivit alltmer sällsynt i VU och partistyrelsen, och sett i backspegeln var det i denna fråga olyckligt.

S-kvinnornas ordförande [[Nalin Pekgul]] bekräftar Mona Sahlins bild medan Heléne Fritzon har sagt att hon inte känner igen den. Hennes version är att ingen talade om att stänga dörren till vänsterpartiet.

Och hur var det med LO?

– Ingen protesterade mot att gå fram med miljöpartiet, säger [[Wanja Lundby-Wedin]] till Fokus.

En i LO-styrelsen hade uttryckt oro för mp:s syn på energipolitiken, en annan för arbetsrätten. Men det var först efteråt, när väl s-mp-alliansen var presenterad som de röt till ordentligt och krävde att v skulle med.

– Fegt. När de märkte reaktionen ute i förbunden vågade de inte stötta henne, säger en ledande socialdemokrat.

En förbundsordförande i LO:s styrelse försvarar sig med att »det lät positivt med ett fördjupat s-mp-samarbete«, men att Mona Sahlin inte talade om allians eller koalition och att hon inte sagt något om att v så definitivt skulle uteslutas.

Var det, som Nalin Pekgul hävdar, ett försök att krossa Mona Sahlin? Inte riktigt så illa, tror en socialdemokrat med facklig förankring. Däremot passade delar av LO och partiets vänsterfalang på att markera: Gå inte högerut, kopiera inte Reinfeldts mittengir! En annan säger att det i protesterna också låg en besvikelse över att Mona Sahlin och Thomas Östros inte kritiserade avarterna av marknadskapitalismen när finanskrisen exploderade i höstas.

Slutsatsen blev att s-ledningen kunde konstatera att det fanns falanger i partiet som var beredda att sticka kniven i ryggen vid minsta felsteg. Det var bara att gå till reträtt.

Mona Sahlin kallade till telefonkonferens med VU och distriktsordförandena fredag den 10 oktober, och senare samma dag sms:ade hon till Lars Ohly och föreslog att de skulle träffas inom kort.

Lars Ohly var på banan igen. På söndagskvällen var han gladast av alla, gjorde V-tecknet i partiledardebatten i SVT:s »Agenda«. Men miljöpartisterna kände sig lurade.

– Förr, med [[Göran Persson]], var ett handslag ett handslag, sa Peter Eriksson.

Inom LO var upphetsningen fortsatt stor. Språkrören Wetterstrand och Eriksson var tvungna att gå till LO-styrelsen och lova dem att inte oroa sig för arbetsrätten.

Nya förhandlingar. Nu var de nio runt bordet med partiernas ekonomiska talespersoner och rådgivare. Framför Lars Ohly lades ett utkast till en trepartiuppgörelse. Han accepterade första raderna om budgetreglerna. Han läste vidare. Oj, det var bättre än han vågat drömma om. Han hade befarat att v måste ansluta sig till s-mp-samarbetet, men av dokumentet framgick att det blev en omstart med tre partier. Han försökte se bekymrad ut och sa något om att »vi måste fundera vidare«. I slutdokumentet fick vänsterpartiet igenom att en arbetsgrupp om storstädernas utmaningar skulle tillsättas och skrivningar om jämställdhet.

Söndag den 7 december var det ny presskonferens, nu med tre partier. Lars Ohly hyllades och s-ledningen startade Operation rädda ansiktet.

»Utan en dirigent är en symfoni­orkester en oordnad samling musikanter.«

Olof Palme, oktober 1981

Mona Sahlin har valt en farlig strategi. Hennes ledarstil i kombination med beslutet om att gå till val i en allians har blottat splittringen i partiet. Eller som en socialdemokrat säger: Vårt parti är en koalition i sig och är besvärlig nog att hålla ihop. Nu med mp och v ska hon hålla koll på ännu fler fronter.

Strulet kring v:s inträde i alliansen har – förutom att det stärkt Lars Ohlys ställning - gett luft under vingarna åt vänsterfalangen i hennes eget parti och rubbat hennes eget självförtroende. Det dröjde inte mer än ett par veckor efter uppgörelsen med v och mp så blev det känt att det mäktiga Skånedistriktet i rådslagsarbetet, med före detta folkhälsominister Morgan Johansson i spetsen, ifrågasatte budgetreglerna – själva grunden för överenskommelsen. Och ingen blev gladare än Lars Ohly. Han fick nu gehör av Mona Sahlins egna för den fråga han tjatade om i förhandlingarna.

Även partiets EU-motståndare prövar henne. Inför beslutet i slutet av november om Sveriges undertecknande av EU:s Lissabonfördrag mötte hon hårt motstånd i riksdagsgruppen. Till slut ställde hon kabinettsfråga, berättar en ledamot. Så långt gick hon inte, säger en annan. Hon själv hävdar att hon aldrig hotat med avgång men att hon den här gången var bestämd:

– Några ville rösta nej och då förklarade jag att det går jag som socialdemokratisk ledare inte med på.  Det är ett fördrag som vi varit med om att kämpa fram.

Åtta ledamöter lade ner sina röster. Bo Bernhardsson var en av dem. Han hade helst velat vänta med att skriva på:

– Vi har inte en chans att i efterhand kräva respekt för den svenska kollektivavtalsmodellen.

Nu när de fyra regeringspartierna enats om att ge klartecken för nya privatfinansierade kärnkraftverk kommer också partiets kärnkraftsförespråkare att pröva henne. Roland Palmqvist i Kävlinge, där nedlagda Barsebäck kärnkraftsverk ligger, menar att »alla de som är för jobben och den elintensiva industrin« vill ha kärnkraft.

Förvirrat är det även i försvarspolitiken. [[Håkan Juholt]] har soloåkt i försvarsberedningen där partierna tillsammans förbereder den nya politiken. Enligt Fokus källor förankrade inte Juholt frågorna i vare sig försvarsutskottet, gruppstyrelsen eller riksdagsgruppen. Nu kritiseras han för att ha ställt upp på att avskaffa värnplikten i det nya insatsförsvaret och för att nedskärningarna av försvaret blir för stora.

Mona Sahlin löste honom från uppdraget som försvarspolitisk talesman genom att göra honom till tillförordnad partisekreterare – en post som tidigare i veckan togs över permanent av [[Ibrahim Baylan]].

Den före detta försvarsministern och riksdagsledamoten [[Björn von Sydow]] ryckte åt sig initiativet.

– Nu måste vi tänka om, sa han.

»Partiordförandens ansvar är givetvis stort. Ingen, allra minst jag själv, vet om jag duger.«

Olof Palme, oktober 1969

När Mona Sahlin valdes till partiledare i mars 2007 sa hon att »kritik är inte farligt«, och flera log när hon fortsatte:

– Vi har kärleksfulla kritiker i vårt parti.

Den kärleken höll Göran Persson på rejält avstånd. Kritikerna knöt näven i fickan och mullrade i riksdagskorridorer när ordförande Persson var utom hörhåll.

En titt bakåt i partiledarledet visar ett mönster. Den lyssnande Tage Erlander efterträddes av den målmedvetne Olof Palme, lagledaren Ingvar Carlsson av den auktoritäre Göran Persson. Och nu har partiet valt en kvinna som förlitar sig på att partidemokratin ska forma politiken. Precis vad medlemmarna efterlyst. Ändå är de inte nöjda.

– Risken är att hon blir för mycket av en mötesordförande än partiledare, säger en i jobbrådslaget.

– Vi får se om hennes stil funkar, det gäller att ha styrning och visa riktningen, säger en som hade en central post under Göran Perssons tid.

[[Luciano Astudillo]] som är ordförande i det viktiga rådslaget om jobben förstår att hon kan uppfattas som svag, men att det är ett pris som hon till en början får betala.

– I själva verket är hon modig. Hon släpper lite av kontrollen och vågar låta processen bli besvärligare och ta tid. Så måste det bli om förändringen ska växa fram underifrån.

Diskussionsklimatet har förbättrats. Men var är kraften, glöden i förnyelsearbetet, undrar en socialdemokrat som till en början hoppats mycket på Mona Sahlin.

Det är som om ansträngningarna att få ihop ett rödgrönt alternativ sugit musten ur partiledningen.

– Hösten har varit jobbig för henne, säger denne riksdagsledamot.

Turerna kring bildandet av den rödgröna alliansen har överskuggat arbetet med Mona Sahlins andra uppdrag, att förnya politiken. Med henne som partiledare var det slut med Perssons toppstyrning. Hon startade rådslag inom de fem områdena jobb, välfärd, klimat, kultur och världen. Enligt partiets hemsida har 60 000 personer kommit med synpunkter. Diskussioner förs också i distrikten, riksdagsgruppen, verkställande utskottet, partistyrelsen och i s-mp-v:s arbetsgrupper. Men vad är resultatet?

Förvirrat och otydligt, tycker flera. Nu ställs frågor av typen: Vad tycker partiet? Vad vill Mona? Vem har huvudansvar för vad?

En av kritikerna är [[Peter Akinder]], tidigare presschef på s-kansliet under Göran Perssons ledarskap. Numera är han politisk redaktör på s-tidningen Östran. Han vill att s ska ge den borgerliga regeringen »välförtjänt tuggmotstånd«, men menar att det är svårt med så många talespersoner inom varje område. Jobbfrågan företräds i rådslaget av Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo, i en av de rödgröna arbetsgrupperna av [[Tomas Eneroth]] och [[Berit Högberg]]. När det gäller klimat och miljö, som ser ut att även detta år bli en central fråga, har socialdemokraterna ännu fler talespersoner. I regeringens klimatberedning sitter Lena Hallengren för s, i partiets klimatrådslag är [[Carin Jämtin]] och [[Anneli Hulthén]] ordföranden, [[Anders Ygeman]] leder riksdagens miljö- och jordbruksutskott och företräder dessutom tillsammans med [[Lars Johansson]] partiet i den rödgröna alliansens arbetsgrupp om en rättvis värld.

Alla dessa grupparbeten ska forma en ny s-politik. Men ändå blir det tyst en lång stund när Fokus ringer till socialdemokrater på olika positioner och frågar om partiet förändrats med Mona Sahlin.

– Det är inte säkert att det blir bättre politik för att folk får prata, säger en i partistyrelsen.

»Ni blir den första generationen som inte får misslyckas.«

Olof Palme, SSU-kongressen, juni 1984

Mona Sahlin startade som partiledare i ett drömläge. Hon var den första kvinnan som blev ordförande, hon efterträdde den impopuläre Göran Persson efter ett uselt val. Hon fick ett öppet mandat att förändra och förnya.

Mona Sahlin blev vald på löftet att det var slut med Perssons toppstyre. Nu skulle partidemokrati råda. Men när hon efter ett och ett halvt år visade vad hon verkligen ville, att gå till val med mp i en rödgrön allians, sade partiet nej. Nu sitter Mona Sahlin fast i ett samarbete som låser partiet i ett vänsterblock. Hon har förlorat socialdemokraternas historiska vinnarkoncept, att hålla dörren öppen åt både mitten och vänstern. Pär Nuder är en som har kritiserat henne för just detta. När han nu lämnar riksdagen spär det också på den interna oron för att Mona Sahlin har svårt att samla ett starkt lag omkring sig.

Hennes självförtroende har fått sig en knäck medan Lars Ohlys – och Fredrik Reinfeldts – stärkts.

Med det nära förestående EU-valet och Sveriges EU-ordförandeskap i höst börjar Mona Sahlin få bråttom. För trenden i opinionsmätningarna har varit tydlig; det historiska försprånget till de borgerliga krymper.  Som mest var det nästan 19 procent i november 2007. I slutet av februari är gapet bara sju procent. Och entusiasmen i partiet är måttlig. De flesta hade velat att det skulle vara som förr, att de går till val utan löften om koalition.

– Det står mycket på spel, säger Mona Sahlin själv.

– Inte bara för att förlora valet 2010, utan vad händer med a-kassan och privatiseringen av välfärden om det skulle bli ytterligare fyra år med Reinfeldt?

Olof Palme, den stora förebilden, hade även han en tuff resa. Han förlorade två val och nådde oavgjort i ett. Men partiet var honom troget. Tålamodet med Mona Sahlin är inte lika stort. Olof Palmes ord gör sig påminda. Hon får inte misslyckas.

»Det här är ingen kontaktannons«

Torbjörn Nilsson har intervjuat Pär Nuder som efter petningen från partitoppen och riksdagsavhoppet vill tämja världskapitalismen.

Trots att han i boken »Stolt men inte nöjd« underkänner en rödgrön allians före valet och analysen som det samarbetet vilar på, vill [[Pär Nuder]] nu inte alls tala om Mona Sahlins koalitionsbygge.

Inget om att blockpolitiken är farlig eller att en socialdemokratisk partiledare efter en valvinst absolut bör vara helt fri att forma en regering som passar just det tillfället.

– Jag är inte i den positionen längre, säger han.

Men en sak kan han säga. Finanskrisen förtydligar socialdemokratins internationella utmaning.

– Det som har hänt de senaste tjugo åren är att demokratin har vunnit nationellt och kapitalismen globalt. Socialdemokrater måste bli mycket mer internationella för att kunna vara en motvikt mot kapitalet. Där borde socialdemokratin tillföra mer.

Hur då?

– Nationalstatens begränsningar är uppenbara, här krävs det koordinerade insatser. Det räcker inte med de nationella partierna. Socialdemokraterna måste kopplas samman som regeringarna kopplas samman.

Det låter, precis som själva ditt avhopp från riksdagen, som en annons om att du är beredd att ta uppdrag inom det området.

– Nej, det här är ingen kontaktannons. Jag vet vad jag ska göra, men jag kan inte redogöra för det just nu.

Europeiska socialdemokraters parti, ESP, har snart kongress igen, kommer beskeden om vad du ska göra vara konkretare efter den?

– Nej, min framtid avgörs inte på den kongressen.

Kommer du att resa oftare till Storbritannien nu?

– Det hoppas jag. Jag har många vänner där.

Jag tror att du ska arbeta för brittiska Labour?

– Jag har jättebra kontakter med flera ministrar i den brittiska regeringen. Jag har samarbetat med dem under mycket lång tid och kommer att fortsätta med det. På vilket sätt tänker jag berätta senare.

Men även om du talar om internationellt arbete kan ju den nationella politiska arenan inte ha spelat ut sin roll helt?

– Nej, just nu skriks det till exempel efter att vi ska skydda jobb som är på väg att försvinna. Om man som regeringen har försvagat skyddet för arbetstagarna så förstärker man trycket på att skydda jobben. Regeringen får ligga som den har bäddat.

Mona Sahlin talar också om att skydda jobben eller skydda Saab. Vad tänker du i den frågan?

– Jag vill inte ge någon synpunkt för jag har ingen inblick i Saabs affärsidé, om konceptet är starkt eller inte. Men jag kan säga att de åtgärder som regeringen gjorde på arbetsmarknadsområdet har minskat människors vilja att förstå och acceptera förändringarna i strukturomvandlingen.