Val i krigets skugga

En märklig känsla vilar över den heliga staden Jerusalem en vecka innan israelerna går till val. Knappt några banderoller i den israeliska flaggans färger vajar i gatukorsningarna, det är sparsamt med valaffischer, och mycket få ungdomar delar ut flygblad för något av de 34 partierna som ställer upp den 10 februari. Valmöten är sällsynta och glest befolkade. Och nästan ingen tycks ha någon större koll eller intresse för kandidaternas valfrågor och politik. Israel har tankarna på annat håll. Som om valet redan var avgjort.

De senaste två veckorna är det Benjamin Netanyahu, ledare för det högernationalistiska Likud, som parkerat sig i täten i opinionsmätningarna och som ser ut att bli Israels nya premiärminister. Igen, får man väl tillägga, eftersom han satt på posten 1996–1999.

Att den israeliska väljarkåren tycks vara mer högerbenägen än vanligt visar inte minst det faktum att Avigdor Lieberman och hans extremnationalistiska parti Israel Beiteinu hamnar på tredje plats i opinionsmätningarna.

För Benjamin Netanyahu har 2009 varit ett lyckat år så här långt. Kriget i Gaza har stärkt hans position. En av hans valaffischer har det tydliga budskapet: »Vem var den ende som redan 2005 förstod vad vi andra skulle förstå först 2009? Netanyahu!«

Vad var det egentligen han visste redan 2005? Att dåvarande premiärminister Ariel Sharon begick ett misstag när han drog tillbaka stridsvagnarna från Gazaremsan eftersom deras frånvaro strax innebar raketbeskjutning mot södra Israel.

Följaktligen var Benjamin Netanyahu väl medveten om att han hade vinden i ryggen när hans rivaler, Kadimas Tzipi Livni och Arbetarpartiets Ehud Barak, utropade vapenvila den 17 januari. »Bibi«, som han kallas, protesterade våldsamt.

– Det är ett stort misstag. Vi måste göra oss av med Hamas och Hizbollah en gång för alla, sa Netanyahu inför jublande anhängare i Jerusalem den 22 januari.

Den israeliska högern har krig på hjärnan i valtider. En israelisk soldats död och fyra Hamasraketer som slog ner i södra Israel den gångna helgen ledde inte bara till ett snabbt israeliskt militärt gensvar, de utnyttjades också av de segersugna politikerna. Såväl premiärminister Ehud Olmert som utrikesminister Tzipi Livni försäkrade att Israels svar skulle bli hårt och omedelbart.

Reaktionerna och det verbala tonläget är föga förvånande med tanke på att denna avsomnade valrörelse pågår i skuggan av Gaza.

– Ockupationen är Israels cancersvulst. Den plågar landets inre, säger en benediktinmunk vid klostret i Abu Ghosh, en arabisk by i närheten av Jerusalem.

Och känslan av att Israel lider och fruktar en oviss framtid går inte att skaka av sig. Armelle, en franskfödd judinna som gifte sig och flyttade med maken till Tel Aviv för ett tiotal år sedan förklarar:

– Hela världen ser oss som monster. Våra grannar hatar oss och vår morgondag är oviss. Det är svårt att känna sig så här isolerad när landet samtidigt härjas av ett moraliskt lidande.

Armelle tänker rösta på Tzipi Livni – »hon är ärlig och har inte velat beblanda sig med de religiösa elementen«.

Att Israel sluter sig inåt är en säkerhetsreflex när rädslan för de palestinska grannarna blivit alltmer akut. Avståndet mellan de två folken har aldrig varit större än i dag – en konsekvens av den betongmur som omgärdar Västbanken och som klippt av all samvaro mellan palestinier och israeler. Sedan 2005 är Gaza inget annat än ett palestinskt ghetto, och merparten av de palestinska arbetare som tidigare tjänat sitt leverne på den israeliska sidan har ersatts av filippiner och thailändare.

Den israeliska högervridningen påverkar också landets arabiska israeler. För en tid sedan krävde flera röster i Knesset att två av de arabiska partier som har mandat där ska förbjudas att ställa upp med kandidater i helgens val. Högsta domstolen, en demokratisk och ickereligiös bastion i Israel, avslog denna begäran.

Men blotta försöket, det andra på bara ett par år, lämnar en bitter eftersmak eftersom det enligt opinionsmätningar stöddes av omkring hälften av landets judiska israeler. Och de många arabiska israelerna, som stammar från de palestinier som blev kvar i Israel 1948, känner sig i dag som främlingar i sitt eget land. Detta är bara en av många brännande frågor inför valet på tisdag. Om Benjamin Netanyahu vinner, vilket allt tyder på i nuläget, så är det inte helt klart vem eller vilka han kommer att bilda regering med – om han kommer att välja de religiösa elementen eller de mer högernationalistiskt ickereligiösa.

Han har dock uttryckt en önskan om att få med sig både Tzipi Livnis Kadima och Ehud Baraks Arbetarparti och på så vis skapa en bred samlingsregering. Då slipper han småpartierna som riskerar att försvåra hans arbete.

Benjamin Netanyahu har kopierat stora delar av Barack Obamas framgångsrika presidentkampanj. Den nye amerikanske presidenten har uttryckt en önskan om att en gång för alla få ett slut på Israel/Palestina-konflikten genom att skapa en tvåstatslösning. Men det vill inte Benjamin Netanyahu, som motsätter sig att israeliska bosättare ska behöva lämna Västbanken och en delning av Jerusalem. Kanske kommer han, om han nu vinner, att satsa på att återuppbygga den raserade palestinska ekonomin genom att inrätta israelisk-palestinska industriella zoner, och på så vis försöka blidka den palestinska auktoriteten. Det tror i alla fall Dore Gold, chef på Jerusalem Center for Public Affairs.

– Han kommer inte att gå med på en tvåstatslösning, utan i stället erbjuda palestinierna en ekonomisk fred.

 Avigdor Lieberman – populisten

Lieberman ser ut att bli den stora vinnaren i detta val. Han föddes 1958 i Chisinau i nuvarande Moldavien och emigrerade till Israel som 20-åring. Han har tjänstgjort i israeliska armén och studerat statsvetenskap.
Är invald i Knesset sedan 1999 och har varit både infrastrukturminister och transportminister. 1999 startade han partiet Yisrael Beytenu, »Vårt land Israel«, som har stort stöd bland judiska immigranter från forna Sovjetunionen. Partiet förespråkar en hård förhandlingslinje gentemot den palestinska myndigheten och befinner sig längst ut på den israeliska högerkanten. Avigdor Lieberman och hans parti ser ut att ha goda chanser att hamna i en högerregering efter valet på tisdag.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter