Utrikes

Regeringens nya gerillataktik

Text: Anna Ritter

Publicerad 2009-03-12

Bild: Scanpix

Hellre dö än lägga ner vapnen, resonerar Velupillai Prabhakaran. Det finns inga tecken på att ledaren för de Tamilska tigrarna planerar att ge sig. Kriget i norra delen av landet mellan rebellerna och den singalesiska militären har rasat sedan 2006, då militären i huvudstaden Colombo fick klartecken att krossa separatiströrelsen. President Mahinda Rajapaksa skickade 200 000 soldater som lyckades återta merparten av den 15 000 kvadratkilometer stora ytan som kontrollerades av de Tamilska tigrarna. Att fånga in rebelledaren själv skulle bli den sista triumfen och sätta punkt för uppdraget.

Men trots att armén ringat in rebellerna så har de ännu inte lyckats gripa Prabhakaran. De våldsamma striderna utspelar sig i ett idylliskt landskap där små byar ligger insprängda mellan djungeln och kritvita palmprydda stränder. Ett paradis som förvandlats till ett helvete för civilbefolkningen. 150 000 civila tamiler är fast i stridernas centrum och används som mänskliga sköldar av den hårt pressade gerillan, enligt internationella Röda korset.

När regeringsstyrkorna nu har segervittring behåller de sitt järngrepp och vägrar evakuera civila och skadade. Enligt Human Rights Watch har 2 000 civila dödats inom loppet av några veckor. Vad som egentligen händer i området är det få som vet eftersom inga journalister eller hjälporganisationer släpps in. Det enda som går att säga med säkerhet är att det handlar om en humanitär katastrof.

Enligt regeringskällor i Colombo så återstår cirka 500 tamilska rebeller. Men ledaren Prabhakaran har tre decenniers övning i att lyckas hålla sig undan armén. Vissa bedömare tror att han lämnat Sri Lanka för länge sedan, armén hävdar att han är kvar. Enligt envisa rykten ska den högste ledaren gömma sig i en bunker, omringad av säkerhetsvakter, och vara beredd att snabbt ta sitt liv med en cyanidkapsel om regeringsstyrkorna skulle tränga in.

Velupillai Prabhakarans liv innehåller många pikanta detaljer. Han föddes 1954 och engagerade sig tidigt mot diskriminering av sitt folk, tamilerna. 1972 startade han sin första frihetsrörelse. Fyra år senare grundade han de Tamilska tigrarna, LTTE, som alltsedan 1983 har bedrivit väpnad kamp mot Sri Lankas singalesiska regering för att vinna självständighet.

Den rundlagde, khakiklädde gerillaledaren är också en politisk strateg som 2003 anordnade en stor presskonferens och förklarade sig beredd att inleda fredsförhandlingar. Ett smart drag, menade många då det gav LTTE respit att skaffa nya vapen. Hans anhängare ser honom som en inkarnation av solguden Suriya Thevan, och han är huvudperson i en omfattande tamilsk hjältekult med sånger och filmer som hyllar hans mod. Tamilska anhängare i exil bidrar varje år med stora summor pengar till hans frihetskamp.

– LTTE har profiterat på biståndspengarna efter tsunamin. Bara i min hemtrakt har de byggt sju små landningsbanor för flygtrafik sedan pengarna började rulla in, säger Dharmalingam Siddarthan.

Han är den före detta gerillasoldaten som var med när den store ledaren grundade LTTE. I dag har han hoppat av och i stället startat ett nytt, fredligt tamilskt parti.

Den senaste tiden har en rad avhopp och andra motgångar bidragit till att försvaga LTTE. En viktig ideolog dog i cancer, en annan i ett regeringslett flyganfall. Och 2004 beslutade sig general Karuna för att lämna tigrarna och bege sig till regeringssidan. Med sig tog han 5 000 gerillasoldater.

Sexton journalister har dödats av gerillan sedan 2006 och Prabhakarans fiender liknar honom vid andra historiska massmördare med storhetsvansinne som Pol Pot. Från Vavuniya, där han håller 36 000 flyktingar som gisslan i ett läger, kommer vittnesmål om en brutal inställning till civilbefolkningen.

– De förbjöd oss att lämna området och försökte tvinga alla ungdomar att ta värvning. När vi flydde därifrån så sköt de efter oss, berättar en ung man från staden Mullaittivu.

Enligt Karuna, som tillhör dem som lämnat tigrarna, så har Prabhakaran aldrig lyft ett finger i strid och är inget annat än en propagandaskapelse. Avhopparen Siddhartan instämmer:

– Han är besatt av makt och kommer att försöka fly utomlands. Han är ingen soldat.

Han har däremot framgångsrikt etablerat en kult av självmordsbombare inom de Tamilska tigrarna. Bland gerillans dödsoffer finns en tidigare president, Ranasinghe Premadasa, och en utrikesminister, Lakshman Kadirgamar, liksom Indiens tidigare premiärminister Rajiv Gandhi. De utvalda martyrerna får ofta äran att dela sin sista måltid med ledaren Prabhakaran.

I den pågående striden har nu regeringen börjat använda sig av samma taktik som de Tamilska tigrarna länge gjort: att ösa ur sig politiskt korrekta deklarationer för att blidka det internationella samfundet samtidigt som man för ett regelrätt krig på marken.

Regeringens offensiv har skördat många offer, hittills har 4 000 av de egna soldaterna och 15 000 gerillakrigare dött. President Rajapaksa är hårt pressad att avsluta striden snabbast möjligt och har gått ut med offentliga löften om att möta vissa av tamilernas politiska krav. Men att lägga till ett stycke i landets konstitution som ger tamilerna rätt till självbestämmande över landets norra delar har svagt stöd bland landets politiker.

Inte ens om regeringsstyrkorna lyckas fånga rebelledaren är en fred för den hårt pressade civilbefolkningen säkrad. Och frågan är vad som händer med den tamilska befolkningen när de Tamilska tigrarna tvingats retirera.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter