Bokterroristen Edenborg

Carl-Michael Edenborg eldar upp manus från hoppfulla författare som lyssnar dåligt. På förlagets hemsida ber han dem att inte skicka manus utan att först komma överens med honom. Oöverenskomna manus läser han inte innan han tuttar på dem. Tidigare brände han olästa manus i förlagets kakelugn. Förlaget har hunnit flytta många gånger sedan dess och kakelugnen är ett minne blott. Numera plockar han med sig de oönskade manusbuntarna till sin västmanländska gård och tänder vedspisen med dem. Om våren eldar han manus på tomten.

De manus han läser och gillar ska ha något av subkultur över sig. Oavsett om det handlar om antika grekiska tragedier, Göteborgskravallerna, Markis de Sade, gotisk skräck, erotik eller »Det kommunistiska manifestet«.

Med förlaget Vertigo och den alternativa bokmässan, Textmässan, har Carl-Michael Edenborg lyckats bygga upp en verksamhet som han själv kallat »den sven­ska bokbranschens underliv«. Han är Sveriges kanske största litterära subkulturella institution.

– Tidigare var det självklart att de stora förlagen använde sina resurser till att också ge ut klassiker och kvalitetslitteratur. Men de senaste 10–15 åren har de stora förlagen slutat med det och i stället blivit alltmer hårt kommersiella. De små förlagen är en reaktion på det, de står för en kvalitetsutgivning.

Efter 15 år som förläggare har han kommit fram till att bäst är att i princip sköta bokproduktionen själv och att han är världens sämsta affärsman. Och efter fem år som bokcaféägare att man inte ska starta ett café.

Men han hoppas fortfarande att Café Edenborg, som ligger i Gamla stan, ska bli 2000-talets Röda rummet, namnet på August Strindbergs genombrottsroman, och det rum på Berns salonger där Strindberg och andra kulturpersonligheter träffades på 1800-talet. I ett hörn av caféet, bakom ett draperi, ligger hans kontor.

Härifrån kan han spana på gästerna. När han är på plats det vill säga. Det händer inte så ofta.

Edenborg tycker att det ges ut för mycket böcker, och att utgivningen är för enahanda.

– Nu vill alla förlag ha deckarförfattare. 95 procent är ju värdelösa. Homogeniteten är grotesk. Det vanligaste missförståndet hos Vertigos praktikanter är att de tror att det ligger gömda pärlor i de oönskade manushögarna. De slutar som jag. Efter 50 manus spyr de och säger att de ska ta livet av sig.

Som de flesta förläg­gare tackar han nej till så gott som alla manus som skickas till honom. Han ser förlaget som slagsmålsklubben i filmen »Fight Club«. När huvudpersonerna i »Fight Club« startar klubben i en villa kommer folk dit och vill vara med. Men de släpps inte in. Berättarjaget och Tyler Durden ber dem att dra åt helvete. Tills de som vill vara med har stått utanför och väntat i ett dygn. Då får de komma in.

– Jag har så kul åt det där. De som är tillräckligt galna att inte ge sig är intressanta.

Han ger dem alltid rådet: »Läs mer! Varför skriver du dikter när du inte läser lyrik?!« Men det verkar inte fungera. De oönskade manusen fortsätter komma.

– Folk utan koll tror ofta att de är originella. De sitter och känner sig speciella och skickar in manus. Och jag tänker: »Jaha, den tiotusende som skickat samma text.« Jag tappar tron på mänskligheten när jag läser de där manusen.

Vertigos utgivning är bred, men han hävdar att det finns en specifik stil över alltihop som är svår att definiera. Men tittar man på de olika elementen – erotik, socialism, kritiskt tänkande, poesi, romantik, extremism – så ser man kanske riktningen, tror han.

Han säger att humor är viktigt. Svart, radikal humor, som vänder allt upp och ner. Men det är många som inte förstår Vertigo, de har inte fattat att det handlar om humor. De gnäller över hans provokationer.

– Jag ser förlaget mer som en terrorist- eller aktivistgrupp.

En av vårens böcker på förlaget är Susanne Dodillets »Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet«. Framsidan pryds av Carl-Michael Edenborgs sambo, konstnären Loka Kanarp. Eller snarare hennes nakna kön, lindrigt dolt med en näve eurosedlar. Han säger att det finns en poäng med att presentera böcker med tunga ämnen på ett tilltalande och roligt sätt.

– Det sägs ofta att arbetarklassen inte läser. Jag tror det handlar om tilltal. Hur böckerna formges och presenteras. Teratologen (Nikanor Teratologen, en av förlagets författarpseudonymer, vars specialitet är skruvade perversa böcker, red.anm.) är populär bland arbetarklasskillar. Det är skitsvåra texter, men de älskar det. Riktar sig ett förlag bara till en skötsam, välklädd medelklass kommer inte de andra att köpa böckerna.

Som nybliven förläggare hade Carl-Michael Edenborg visioner om böckerna som erotiska objekt. Omslaget var kläderna och läsaren täckte av boken när hon öppnade den. Trängde in i texterna, det vita pappret som vit hud. På nätterna kunde han drömma om det. Nu har det försvunnit, han tror att han har sett för mycket böcker.

– Men det finns kvar lite grann. Jag vill gärna ha kroppar nära på bilderna. Boken är en kropp. Ibland tänker jag att jag skalar av tunna sjok av min hud. Att jag reproducerar mig, ungefär som spermier. Det finns en drift hos alla människor att reproducera sig. Jag gör det på mitt sätt. Varje gång någon tar upp en av mina böcker känner hon på mig.

Ämnena sex, droger, våld och brott är intressanta i sig själva, tycker han. Men att de också visar underifrån hur samhället är uppbyggt.

– De är som samhällets nodpunkter, kanske är det där människan inte kan vara helt igenom förnuftig. Där är samhället framme och vill disciplinera, kontrollera och normalisera. Men misslyckas också alltid. Därför är de punkterna intressanta.

Han säger att det var en stor förändring att ge ut antika grekiska tragedier, Marx och Markis de Sade till att ge ut svenska, levande författare. Klassikerna kan han bränna en hel upplaga av om han vill. Levande författare vill ha royalties.

Till caféet i Gamla stan vallfärdar filosofer, konstnärer och musiker. Liksom unga kulturpersonligheter som Shima Niavarani, Jonas Hassen Khemiri, Malte Persson, Martina Lowden och Peter Fröberg Idling. Men än har ingen av dem skrivit någon ny »Röda rummet«, med Café Edenborg som utgångspunkt. Men det borde kunna ske på sikt, tror Carl-Michael Edenborg.

– Det är roligt att tänka att caféet fungerar som en nod i de här nätverken. Jag har offrat min akademiska karriär på det här fiket. När jag startade det slutade jag undervisa på Stockholms universitet. Och gick miste om tjänster och forskningspengar och nyligen fick jag ett vik på Södertörns högskola, som jag nu blivit utlasad ifrån. Det blir inte så mycket forskat här i fiket. Men jag är inte död än.

Textmässan – som kallats »förläggar­nas Roskilde« – har sedan den startade 2002 blivit Sveriges största alternati­va bokmässa och en motpol till jätten Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. På Textmässan är förlagsgiganter som Bonniers och Norstedts inte välkomna.

I stället ges utrymme åt små och mellanstora förlag att visa upp sin utgivning. Bakgrunden till mässan var att Carl-Michael Edenborg, kulturjournalisten och för­fattaren Gabriella Håkansson och förläggaren för det lilla förlaget Atlas Richard Herold hade diskuterat oberoende inom den svenska bokvärlden. De var kritiska mot både Författarförbundet och de stora bokförlagen.

– Vi ville visa på den rikedom som fanns bland de många nya kulturälskande småförlagen som startade i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Textmässan blev småförlagens manifestation, något att enas och samarbeta kring, säger Carl-Michael Edenborg.

Om Textmässan har betydelse för den mindre kommersiella delen av Boksverige har Vertigo med sin utgivning betytt nästan lika mycket för debatten om sex, droger och politik. En bok som nyligen rört upp känslorna på dagstidningarnas kultur- och ledarsidor är den tidigare nämnda Susanne Dodillets doktorsavhandling om prostitution. Dodillet frågar sig bland annat om den svenska sexköpslagen är rätt väg att gå.

Men kritikerna tycker att den är partisk, att hon driver tesen att prostitution bör ses som ett arbete som alla andra. Sven-Axel Månsson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, gick i en debattartikel i tidskriften Socialpolitik så långt att han menar att Dodillet förvanskar verkligheten, att avhandlingen inte borde ha blivit godkänd.

Carl-Michael Edenborg är själv också förtjust i att trampa mitt i infekterade debatter. Nu senast – när en av »landets mest kända författare« ertappades med kokain på fickan – gick Edenborg ut på sajten Newsmill och sa att han var i gott sällskap. Och att det inte var så mycket att bli upprörd över. Enligt en undersökning Edenborg gjort är droger viktiga för många svenska författare.

På Café Edenborg denna dag sitter författaren Peter Kihlgård i en vrå och knackar på sin bärbara Mac invid en urdrucken espressokopp. Det visar sig att även han är en flitig besökare, vilket Carl-Michael Edenborg själv inte hade en aning om. Han är ju inte här så ofta.

Sveriges största alternativa bokmässa, Textmässan, äger rum den 25 april i Nürnberghuset på Södermalm i Stockholm.