Resan mot nollpunkten

Inom fysiken är den absoluta nollpunkten det tillstånd när atomer och molekyler helt har slutat att röra på sig. De saknar energi. För att något sådant ska inträffa krävs en temperatur av runt minus 273 grader Celsius. Kallare än så kan det inte bli.

Men, säger fysikerna, ett sådant tillstånd är ouppnåeligt. Energin kan aldrig helt försvinna. Den faktiska nollpunkten är därför när materien är i ett minimum av rörelse.

Denna stiltje tycks nu ha drabbat inte bara Sveriges, utan stora delar av världens, ekonomier. Paralyserade av skräck håller människor hårt i sina pengar. Osäkerheten är för stor, ingen vågar ta risker. Bankerna har svårt att få lån – och lånar ogärna ut pengar själva. Riskkapitalisterna har slutat investera, konsumenterna slutat köpa i den takt som maskineriet kräver.

De flesta siffror i svensk ekonomi faller nu ner mot noll, om de inte redan har passerat den punkten.

Riksbanken sänkte reporäntan i veckan med en halv procentenhet till 0,5 procent. Inte konstigt med tanke på att inflationen – Riksbankens värsta fiende – just nu ligger på 0,2 procent. Sysselsättningsgraden har minskat med 1,7 procent på ett år. Tillväxten har backat med hela 4,9 procent under samma period.

Så ser det ut – det mesta rör sig mot noll: från företagens vinstnivåer till industriarbetarnas löneökningar. Utvecklingen har avstannat.

Vad händer då, i ett samhälle där det ekonomiska systemets normaltillstånd är i ständig expansion?

1. Nollränta

Om det mot förmodan fanns någon som inte hade hört talas om den ekonomiska krisen, och inte heller kände till riksbankschefen [[Stefan Ingves]], skulle denne lätt kunnat tro att Ingves ogillade ränta. Veckans räntesänkning var den femte på mindre än ett halvår. Sedan oktober har Riksbankens reporänta i det närmaste utraderats: från 4,75 procent till 0,5.

Ingves skulle i så fall inte vara den första som propagerat för ett räntefritt samhälle. Jesus, Moses, Aristoteles, Luther och Gandhi har alla gjort det. I modern tid är det inom miljörörelsen som visionen levt vidare; miljöpartiet hade det räntefria samhället inskrivet i sitt partiprogram fram tills för något år sedan.

Men så är det givetvis inte. Ingves har inget principiellt emot ränta. Tvärtom har Riksbanken höjt reporäntan inte mindre än tolv gånger under Ingves ledning, även en bra tid efter att det stod klart att Sverige hade dragits med i den globala nedgången. Trots att omgivningen – inklusive delar av hans egen direktion – protesterade och menade att en sådan räntepolitik var direkt skadlig för svensk ekonomi.

Men Ingves återupprepade bara hans och Riksbankens överordnade mål: att bekämpa inflationen. Och då var den fortfarande hög.

Nu är läget ett helt annat. Inflationen är 0,2 procent – långt under Riksbankens mål om en inflation runt 2 procent. Hotet som närmar sig stavas i stället deflation – att pengarnas värde ökar. En sådan utveckling skulle göra att människor höll ännu hårdare i sina pengar och krisen förvärrades ytterligare. För vem skulle konsumera för tillfället när priserna förväntas bli billigare längre fram? Därför är Riksbanken på väg mot en nollränta.

De som påverkas mest är de som äger sin bostad. En sjunkande reporänta innebär lägre boräntor och därmed lägre boendekostnader. Ju mer lån, ju större förtjänster.

En genomsnittlig villaägare i Stockholm med rörliga lån har fått nästan 6 000 kronor mer i månaden i sin plånbok på grund av räntesänkningarna, visar en uträkning som Swedbanks Institutet för privatekonomi gjort på uppdrag av Fokus. Nästan lika stora summor rör det sig om för hus­ägare i Malmö och Göteborg.

Som jämförelse har en genomsnittlig villaägare i Örnsköldsvik eller Piteå bara fått runt 1 500 kronor i sänkta räntor.

De verkliga förlorarna på en låg ränta är dock en annan grupp.

– Rentierer, en grupp som lever på värde­papper, får det sämre. Men det är ju inga som vurmar för dem, säger professor Lars Pålsson Syll vid Malmö högskola.

Han konstaterar dessutom att Riksbanken – ironiskt nog – får betala ett högt pris för sin egen räntepolitik.

– Riksbanken blir mer och mer tandlös ju mer räntan sjunker, säger Pålsson Syll.

Annika Alexius, professor och forskare på Konjunkturinstitutet, utvecklar problemet som Stefan Ingves står inför.

– Svensk ekonomi har hamnat i en likviditetsfälla. Riksbanken skulle vilja sänkta räntan under noll för att stimulera efterfrågan, men det går ju inte. Man kan inte ha negativa räntor.

– Så det går inte att använda den korta reporäntan – som är det normala instrumentet för att påverka efterfrågan – längre. Den är förlamad av likviditetsfällan, säger Alexius.

Med en nollränta förlorar Riksbanken räntevapnet, sitt viktigaste medel för att upprätthålla prisstabiliteten. Samtidigt som deflationen hotar. Enligt bedömningar som regeringen gör i sin vårproposition skulle en optimal styrränta vara minus 3 procent redan nästa år. En fysikalisk omöjlighet.

Riksbanken får därför använda sig av mer okonventionella metoder.

När de inte längre kan sänka sin egen styrränta kan de försöka sänka långräntorna – som bestäms av marknaden – genom att köpa statspapper. Så har de också gjort hittills.

– Men det är inte lika effektivt som räntevapnet, säger Alexius.

Det är dessutom knepigt rent juridiskt. Att köpa direkt från den egna staten – i Sveriges fall från Riksgälden – är otillåtet inom EU. Riksbanken måste därför dammsuga andrahandsmarknaden efter statspapper.

Ett mer radikalt alternativ vore att Riksbanken helt enkelt gav bort pengar för att på så sätt få fart på konsumtionen och driva upp inflationsförväntningarna igen. »Helikopterpengar«, att helt enkelt strö pengar över landskapet, kallades metoden av Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi.

Professor Lars Pålsson Syll har skissat på ett rent motsatt förslag. Genom ett lotteri skulle Riksbanken kunna ta tillbaka alla pengar med en viss slutsiffra. Ett sådant lotteri per år skulle i praktiken innebära en tioprocentig negativ ränta. Med risken att pengarna snart förlorade sitt värde skulle människor snabbt handla upp dem. Då skulle det bli fart på ekonomin igen.

Redan John Maynard Keynes hade tankar på något liknande ett århundrade tidigare. Men Pålsson Syll tvivlar på att Stefan Ingves skulle vara intresserad.

Något måste dock göras, och det snabbt, menar Pålsson Syll.

– När deflationsprocessen får komma igång, då är det riktigt, riktigt allvarligt. Kommer deflationen så blir det betydligt värre med både sysselsättning och produktion, säger han.

2. Nolltillväxt

Själva fundamentet för marknadsekonomin – vilket har förklarats av nationalekonomer sedan Adam Smiths dagar på 1700-talet – är att produktionen ökar, och med den välståndet. Utan tillväxt finns det inga resurser att fördela.

Senaste århundradet har den svenska tillväxten mångdubblats. Beskedet om att tillväxten – mätt i BNP – föll med 4,9 procent det fjärde kvartalet 2008 jämfört med motsvarande kvartal året innan kom därför som något av en chock. Bara under två perioder sedan depressionen på 1930-talet har Sverige haft en negativ tillväxt.

Den direkta följden av att allt färre varor och tjänster produceras är att arbetstillfällena minskar. Sedan augusti förra året har arbetslösheten ökat, enligt SCB, från 5,2 procent till 8,0. Och enligt alla prognoser kommer arbetslösheten fortsätta att stiga. Finansdepartementet räknar med 11 procents arbetslöshet nästa år. Konjunkturinstitutet med nästan lika mycket.

Trots negativ tillväxt och stigande arbetslöshet ser privatekonomin ljus ut för de flesta svenskar.

– Ett intressant faktum hittills i krisen är att nästan alla har fått det bättre. Och när vi har facit i hand för 2009 så kommer vi nog se att hushållens disponibla inkomster har ökat kraftigt även då, säger Lennart Flood, professor i nationalekonomi vid Göteborg universitet.

Bilden bekräftas av SCB:s ekonomiska simuleringsmodell Fasit. På uppdrag av Fokus har SCB beräknat hur den disponibla inkomsten för olika samhällsgrupper kommer att förändras mellan 2008 och 2010 utifrån Konjunkturinstitutets senaste prognos.

Den genomsnittliga disponibelinkomsten kommer inte att minska 2010, även med en kraftig arbetslöshet.

– För de flesta ökar de disponibla inkomsterna. Jobbskatteavdraget, låg inflation och låga räntor gör att köpkraften ökar för de grupper som har säkra jobb, säger professor [[Lars Calmfors]], ordförande i regeringens finanspolitiska råd.

Alla tjänar emellertid inte på krisen. Två grupper kommer att få kraftigt minskade pengar att röra sig med, enligt SCB:s uträkningar.

Ena gruppen är den fattigaste tiondelen av befolkningen. Deras disponibla inkomst kommer att sjunka med 8,8 procent fram till 2010.

– Här kan man hitta människor som inte får ta del av skattesänkningarna, det vill säga de som inte arbetar.

Och man kan även hitta de som inte får tillgodogöra sig räntesänkningarna eftersom de inte äger bostäder och har lån, säger Lennart Flood.

Den andra stora förloraren i finanskrisens spår är den rikaste tiondelen av svenskarna. Bara i år jämfört med förra året beräknas deras disponibla inkomst minska med 4,5 procent. Förklaringen är börsraset. Faktum är att det är i högkonjunktur – inte i ekonomisk kris – som inkomstklyftorna i samhället ökar som mest. Men det är inte då det talas om jättepensioner, bonusar och fallskärmsavtal.

Vilken av förlorargrupperna som får det tuffast är det ingen tvekan om; frågan handlar snarare om vilka personer som riskerar att bli av med sina jobb och därmed hamna bland den fattigaste tiondelen.

En tumregel bland arbetsmarknadsekonomer är att för varje procentenhet som arbetslösheten stiger, så stiger den dubbelt så mycket bland ungdomar och invandrare. Så ser lärdomen ut från tidigare kriser.

Lennart Flood menar dock att det finns faktorer som talar för en något annorlunda utveckling denna gång.

– De svaga grupperna var svaga redan innan krisen. Vi hade en hög ungdomsarbetslöshet redan innan, med många invandrare som stod utanför arbetsmarknaden. De är på sätt och vis opåverkade. För dem har situationen inte förvärrats, säger han.

Visst har ungdomsarbetslösheten ökat och kommer att fortsätta göra så, tror Flood. Men han pekar samtidigt på att många ungdomar i stället strömmar till utbildningssektorn eller förlänger sina utbildningar.

En krisgrupp som däremot har glömts bort, enligt Flood, är äldre människor som blir arbetslösa. Personer i gruppen 55 plus. Med det nya pensionssystemet – som är kopplat till individens hela livsinkomst – är risken för en permanent försämrad inkomst stor.

– Man fokuserar mer på ungdomar, och det finns goda skäl till det. Men å andra sidan har de hela livet på sig att rätta till problemen, medan det för många av de äldre kan vara svåra att komma tillbaka till arbetsmarknaden, säger Flood.

Värst blir det för dem som får leva på garantipension, äldreförsörjningsstöd eller socialbidrag, konstaterar han. Varken beloppen eller taken på ersättningarna har hängt med sedan den förra krisen på 90-talet.

De flesta pensionärer får emellertid en höjning av sin pension i år trots raset i tillväxten. Ironiskt nog just på grund av tillväxten. Eftersom det finns en fördröjning i systemet så ser vi fortfarande effekterna av den senaste högkonjunkturen.

– Ska man prata om ett krisår så är det snarare 2010. Och det är en lärdom av 90-talskrisen – det tog lång tid innan den slog igenom. Och det tog nästan tio år innan ekonomin hade återhämtat sig, säger Flood.

– Det är samtidigt väldigt många saker som pekar i motsatt riktning i jämförelse med 90-talskrisen. Man kan till och med roa sig med scenariot att vi kanske redan har sett det värsta, säger han.

3. Vändpunkt?

De bråkar ofta om varför. Och om lösningarna. Men att det ekonomiska systemet hamnar i återkommande kriser finns det knappast någon ekonom som betvivlar.

Enligt den klassiska nationalekonomin bär marknaderna på en inneboende kapacitet att själva återställa jämvikten varje gång de hamnar i obalans. På så sätt rör sig ekonomin i konstanta cykler kring sitt normaltillstånd – ett tillstånd av framåtskridande och full sysselsättning.

Men ju mer dagens kris har förvärrats utan att botten har synts till, desto fler har börjat tvivla på att marknaden denna gång kan återhämta sig på egen hand.

Avgrunden tycks vara alldeles för djup.

Även de mest liberala politiker – de som skolats i Smiths anda – har försökt överträffa varandra med offensiv finanspolitik och gigantiska stimulanspaket. När moderate finansministern [[Anders Borg]] – han som en gång i tiden avskydde staten – kallas för »den bästa finansminister socialdemokraterna någonsin har haft« av Svenskt Näringsliv har det gått långt.

I den ideologiska förskjutning som har skett inom den ekonomiska politiken har John Maynard Keynes, som länge samlat damm i bokhyllorna, åter hamnat i centrum. Och fler gamla gubbar har  väckts till liv. Till vänster diskuteras Karl Marx, till höger Joseph Schumpeter. Tre skilda förklaringsmodeller. Tre vägar ur krisen.

Keynes motsatte sig jämviktsteorin – att kriserna skulle blåsa över av sig själv – med de senare klassiska orden: »på lång sikt är vi alla döda«. Samhället har inte råd att vänta, menade han. Konjunktursvängning måste motverkas. Enda lösningen är en superaktiv finanspolitik. När massarbetslöshet hotar bör staten överge tanken på en balanserad budget och i stället investera sig ur krisen. Stimulera fram efterfrågan.

På så sätt ville liberalen Keynes – som i efterhand kommit att hyllas av socialdemokrater – rädda kapitalismen ur sina egna kriser.

Karl Marx hade inte mycket till övers för kapitalismen. I hans analys är motsättningarna i systemet så våldsamma att ingen politik i världen kan överbrygga dem. Kriserna är oundvikliga. Varje lösning är tillfällig och sker till priset av än större motsättningar, tills hela produktionssättet slutligen raseras.

Också Joseph Schumpeter tvivlade på politikens förmåga. Men för honom var tron på marknaden desto större. Han betraktade kriser i sig som något positivt. De innebar omvandlingar. Innovationer. Gamla strukturer, företag och tekniker, som inte längre skapar värde, ersätts av nya och bättre. En kreativ förstörelse, livsviktig för tillväxten.

Där, i vägskälet mellan tre olika utvecklingar, befinner sig svensk ekonomi just nu. Om nu valet inte är att lämna utvecklingstanken bakom sig och acceptera nollsamhället.

Skulle man någonsin lyckas trotsa termodynamikens tredje lag – som säger att man aldrig kan nå den absoluta nollpunkten – då, säger fysikerna, skulle materien ta en helt ny form. Inte vätska, inte gas, inte fast form. Men vad, det vet de inte.

Kanske är det likadant med en ekonomi som med en atom utan rörelse. En omöjlighet – eller bara omöjlig för oss att förstå.