Så vann Kina Afrika

»Kinesiska radio- och tv-apparater är bra, de håller och är billiga«, säger Peter, en försäljare i en liten elektronikaffär på en av de dammiga huvudgatorna i Rwandas huvudstad, Kigali.

– Vi hade aldrig råd att köpa europeiska märken, men de här har vi råd med, säger han och pekar på en rad med de små, gråa, kinesiska radioapparater som var och varannan rwandier går och trycker mot örat.

På samma gata, i den gamla delen av staden, har en kinesiskägd järnaffär öppnat. Den upptar källaren på en kontorsbyggnad och är minst tio gånger så stor och välsorterad som de små rwandiska affärerna längs huvudgatan. Utbudet är enormt – billiga plastprylar, kökstillbehör, skor, kläder, mattor, elektronik.

På trånga hyllor under fluorescerande ljus står kinesiska konserver och sojaflaskor bredvid plastiga kopior av franska märkesväskor. Det är tjockt med folk innanför dörrarna – restaurangägare köper porslin, familjer handlar billigt neonfärgat godis och affärsmän provar importerade läderskor. Också de fattigare människor som vanligtvis klär sig i avlagda kläder från västvärlden handlar i butiken: billiga nudlar, plastdunkar, klädnypor, skjortor.

Men de lokala handlarna på gatan utanför butiken har det svårt. Ingen afrikansk tillverkare kan tävla med billiga kinesiska produkter, tillverkade av afrikanska råvaror och tillbakaskeppade till kontinenten. Vissa kinesiska varor, särskilt skor, tyger och möbler, konkurrerar ut den lokala industrin. De allra fattigaste, ofta kvinnor, tillverkar samma typer av produkter, men de kinesiska varorna är billigare och av bättre kvalitet. Valfriheten ökar och priserna sjunker, men färre fattiga vågar börja sy upp kläder eller tillverka väskor med hjälp av mikrokrediter när de tvingas konkurrera med den kinesiska massimporten. Den kinesiska närvaron gör det bättre för vissa, sämre för andra.

I de östafrikanska huvudstäderna är Kinas ökande inflytande i världen väldigt tydligt. Kina finns överallt – i storpolitiken, i biståndsvärlden och i vardagslivet. Det rör sig om kinesiska arbetare och affärsmän, storslagna byggnader och moderna fabriker, grälla plastleksaker, dieselrykande lastbilar, affärer fyllda med kopior av lyxvarumärken som Chanel och Dior, väskor och solglasögon, hotell och restauranger. Och skor. Mängder av billiga skor.

Förra året uppges handeln mellan Kina och Afrika ha överstigit 100 miljarder dollar, vilket är avsevärt mer än USA:s handel med kontinenten. Exporten av produkter från Afrika till Kina har ökat dramatiskt – från att ha utgjort en halv procent 1990 till att nu utgöra runt tio procent av den totala exporten. En fjärdedel av Kinas oljeförbrukning kommer från Afrika och andelen kommer öka ytterligare med de investeringar som nyligen gjorts i Nigeria.

Få västerlänningar
När västerländska företag ännu knappt börjat fundera på att investera i Afrika lyckas kinesiska affärsmän etablera verksamhet i områden dit få européer ens överväger att resa. Infrastrukturen i den kongolesiska provinshuvudstaden Goma, som de senaste åren drabbats av vulkanutbrott, tre krig och flera ebola- och koleraepidemier, är fallfärdig. De få västerlänningar som syns till arbetar för FN eller olika hjälporganisationer. Staden är fylld av beväpnad milis, flyktingar, påträngande fattigdom och svart vulkanisk lera. Trötta FN-trupper och tiggande barn trängs på gatorna. Några män som reparerar ett stort gathål kräver den enda lön de kommer få för sin möda från undflyende förbipasserande.

Men just där, mitt i anarkins Kongo, talar mobilsvararrösten med en kraftig kinesisk brytning. Det kinesisk-kongolesiska mobiltelefonföretaget Congo Chine Telecom har använt någon från sitt eget kontor till inspelningen. Företaget har gjort succé i det sargade landet med sina mobiltelefoner med sms-ordlistor på de lokala språken: lingala, tshuliba, kongo och swahili. Freden är långt borta, men det görs affärer som aldrig förr, inte bara inom mineralhandeln.

Sylvie, en burundiska som flyttade till Kigali efter folkmordet, berättar att det bara är några år sedan kineserna började dyka upp i huvudstaden. Men hon har aldrig lärt känna någon av dem, och känner ingen annan som gjort det heller.

– Först kom arbetarna, de som byggde vägar och hus. Sen började affärsmännen dyka upp, de som öppnade billiga affärer inne i stan och sålde allt möjligt... väskor, tv-apparater, dieselgeneratorer, cyklar. Men nu är det andra kineser här också, investerare och grupper av ungdomar som jobbar med olika biståndsprojekt eller undervisar på den kinesiska skolan, säger hon.

Den kinesiska skolan heter egentligen den »sino-rwandiska vänskapsskolan«. Den öppnade för något år sedan i Kigali och lär nu den rwandiska elitens barn att tala kinesiska. För Kina finns även i det rika Afrika, bland de pelarförsedda lyxhusen i Kigalis norra delar, byggda i nykolonial stil med kongolesiska mineralpengar. Där har den sydafrikanska tv-leverantör som tidigare haft monopol på den östafrikanska marknaden fått konkurrens: det kinesiska bolaget Star TV erbjuder dubbelt så många kanaler till halva priset. Och självklart: den kinesiska statstelevisionen CCTV ingår på engelska och franska i alla kanalpaket.

Närmare centrum, helt nära presidentpalatset ligger Kinas nya, vitglänsande ambassad. Till skillnad från de europeiska ambassaderna bor alla ambassad-
anställda på området, i barackliknande längor, och den kinesiska flaggan vajar högt över Rwandas huvudstad. Som en manifestation av den kinesiska närvaron i regionen.

Vänskap ger makt
Kina bedrev under lång tid en Afrikapolitik med större konsekvenser i presidentpalatsen och västvärldens huvudstäder än i de afrikanska byarna. Efter att ursprungligen ha bestått av strategiskt stöd under kalla kriget och kolonialtidens slut, kom den kinesiska Afrikapolitiken senare att handla om att söka allierade i Taiwanfrågan. Genom att systematiskt bearbeta de afrikanska ländernas ledare med stödpaket och ekonomiska morötter såg man till att hålla diskussionerna om Taiwan borta från Generalförsamlingens debatter.

Men kring nittiotalet förändrades den kinesiska politiken igen. Kina började betrakta de afrikanska länderna som mer än bara schackpjäser på det globala spelbrädet. I stället kom dessa stater med sina enorma naturresurser att få ett värde för den exploderande kinesiska ekonomin – som marknad för kinesiska produkter, men ännu viktigare som källa till råvaror och energi.

Även andra faktorer tycks ha spelat in: instabiliteten i Mellanöstern och den ryska politiseringen av egna energitillgångar tycks ha gjort att riskerna med att investera i Afrika relativt sett betraktas som mindre. En amerikansk diplomat i Rwanda nämner att kineserna också kan vara intresserade av att fylla det maktvakuum som uppstått när USA:s inflytande på kontinenten har minskat. Detta då miljoner dollar i amerikanskt militärt stöd de senaste åren dragits in när afrikanska stater vägrat skriva under avtal som undantar amerikaner från att utlämnas till den internationella brottmålsdomstolen ICC.

Det stora diplomatiska genombrottet i relationerna mellan Kina och Afrika kom 2006, då den kinesiske utrikesministern gjorde en rundresa till sex afrikanska länder samtidigt som Kinas nya, heltäckande Afrikapolitik presenterades i Beijing. Den diplomatiska offensiven kulminerade i slutet av samma år med en konferens i Beijing där 48 av de 53 afrikanska länderna fanns representerade, i 40 fall av statscheferna. Kina vann det diplomatiska kriget om Afrika – i dag är det blott fem afrikanska länder (Swaziland, Burkina Faso, Sao Tome and Principe, Malawi och Gambia) som stöttar Taiwan.

Grunden för det kinesiska samarbetet i Afrika bygger på den princip som helgas i alla internationella samfund där Kina är aktivt: icke-inblandning i landets interna angelägenheter.
Principen har i biståndskretsar börjat kallas för Beijingkonsensus – ett svar på den Washingtonkonsensus (IMF, Världsbanken, minskade offentliga utgifter, krav på demokratiska val) som tidigare dominerat.

Bistånd utan pekpinnar
Afrika tar emot den största delen av Kinas officiella utvecklingshjälp, ändå är väldigt lite känt om satsningarna. Biståndet tycks dock ofta komma som stora, heltäckande paket med allt från skuldlättnader till teknisk assistans, minskning av handelsbarriärer, utbildning och ibland även militärt stöd. Sådana paketerbjudanden är ofta attraktiva alternativ till den mer komplicerade uppdelning av samarbetet i bistånd, diplomati och militärt samarbete som är normen bland västländerna.

Avsaknaden av villkor, krav och pekpinnar gör det kinesiska samarbetet ännu mer attraktivt, liksom det faktum att Kina satsar på prestigeprojekt som västvärlden sällan vill bidra till. Kina finansierar exempelvis bygget av Afrikanska unionens nya högkvarter i Addis Abeba till en kostnad av en miljard kronor. Och i Kigali lämnade den kinesiska utrikesministern under en högtidlig ceremoni i mitten av januari över nycklarna till den byggnad som ska husera det rwandiska utrikesministeriet.

Ceremonin ägde rum strax efter att Sverige och Nederländerna beslutat sig för att stoppa sitt budgetstöd till Rwanda, på grund av landets påstådda inblandning i konflikten i Demokratiska Republiken Kongo. De statsägda medierna var under de följande dagarna fulla av positiva rapporter från den kinesiska utrikesministerns besök i landet. Kinas och Rwandas »långa samarbete i olika former« hyllades i kolumner, artiklar och tal. Uttalandena klingade något märkligt givet att en halv miljon kinesiska machetes köptes av den förra regimen för att kunna genomföra folkmordet 1994. Men meddelandet var tydligt: vi behöver inte västvärlden.

Samtidigt som han hyllade samarbetet med Kina anklagade Paul Kagame, den rwandiska presidenten, västvärlden för att återigen ha svikit landet och framhöll att de västerländska biståndsgivarna inte var något att lita på. Han ombad alla rwandier att omedelbart börja arbeta hårt för att befria landet från givarnas krav och inflytande.

Men håller den kinesiska stategin med bistånd utan krav i längden?

En amerikansk diplomat i regionen, som vill vara anonym, pekar på hur Kinas roll kommer att ändras:

– Den kinesiska attityden, att inte lägga sig i andra länders interna angelägenheter, kommer bli allt svårare att upprätthålla. Kineserna kommer att tvingas ta ställning i allt fler konflikter där deras investeringar spelar en politisk roll, menar hon.

Konflikten i Kongo är ett exempel, där ett av kraven från rebelledaren Nkunda – som nyligen arresterades i Rwanda – var att kinesiska gruvkontrakt skulle omförhandlas, eftersom han
inte ansåg att de kom folket till del. Detta exempel ska läggas till det mer omskrivna stödet till Zimbabwe och Sudan, som lett till protester världen över. Och nyligen vägrade Sydarfrika att släppa in Tibets andlige ledare Dalai lama i landet. Det är oklart vilka påtryckningar Kina utövat i det fallet.

Det är handeln och inte biståndet som är Kinas verkliga maktmedel i regionen. Kinas investeringar handlar till största delen om utvinning av just olja och andra naturresurser. I gengäld investerar landet i allt från vägar, järnvägar, dammar, hamnar, pipelines, regeringsbyggnader och idrottsarenor till presidentpalats.

Prestigeprojekten hjälper till att säkra kontrakt i konkurrensen mot andra givare. Men villkoren är ofta hårda. Angola tog nyligen ett lån på två miljarder dollar i utbyte mot 10 000 tunnor olja om dagen. Lånet ska användas till infrastrukturutveckling – men sjuttio procent av de lånade pengarna måste gå till kinesiska företag. På så sätt manövreras västerländska företag ut innan de ens kommit med i budgivningen. Dessutom har de kinesiska företagen lägre personalkostnader, tillgång till statliga exportsubventioner och effektivare transportkedjor än konkurrenterna.

Nykolonialism
Men eftersom råvaror utgör den övervägande delen av den kinesiska handeln har det växande samarbetet inte lett till någon större diversifiering av den afrikanska ekonomin. Sydafrikas förra president, Thabo Mbeki, gick nyligen till och med så långt som att varna för att relationen med Kina kan komma att bli en »kopia av den koloniala relationen«. Kina importerar råvaror men bidrar inte till att bygga någon jobb- och kompetensskapande förädlingsindustri. Råvaruberoendet innebär också att de afrikanska länderna är fortsatt utsatta för de kraftigt svängande priserna och har svårt att få stabilitet i ekonomin.

Det gäller särskilt de mer avancerade kinesiska infrastrukturprojekten – som ofta genomförs med kinesisk arbetskraft, material och arbetsledning. Bristen på kunskapsöverföring verkar orsaka mer långsiktiga problem än lösningar för de afrikanska regeringarna. Désiré, en av ingenjörerna på den rwandiska it-myndigheten, beskriver hur det gick till när Rwanda bestämde sig för att lägga bredbandsnät i hela landet:

– Det politiska beslutet togs, en snabb upphandling genomfördes – nästan bara asiatiska företag ställde upp ... Det fanns väl inga västliga företag som tyckte att vinsten var tillräcklig för att motivera en expedition till Centralafrika. De tror ju fortfarande att det är krig här, säger han.

– Kineserna flög in ett tjugotal containrar med materiel och ett hundratal ingenjörer som gjorde installationerna och sedan flög de hem. Jag har ingen aning om hur de gjorde det på så kort tid. Men nu är det ju lite problematiskt – vi har ingen kompetens på det här området, så vi hyr konsulter som får lösa alla problem åt oss. Vi blir väldigt beroende, avslutar han.
Konsekvenserna av de kinesiska investeringarna dyker ibland upp i oväntade skepnader. Det nya, kinesiskt ägda hotellet i ambassadkvarteren, Top Tower Hotel – en guldfärgad koloss som hyser Rwandas första kasino – har utsikt över den blandning av kåkstad och lyxbyggen som är typisk för växande afrikanska städer. Hotellet är byggt av kinesiska arbetare med kinesiskt materiel. Arkitekturen är som hämtad från en kung fu-film: glas, guld, märkliga ljusdekorationer och en stor neonskylt som lyser upp huvudstadens natthimmel. I den stora lobbyn berättar en av gästerna att den rwandiska personalen inte lyckades få i gång luftkonditioneringen på hans rum – instruktionsböckerna var på kinesiska.

De senaste åren har det i vissa länder uppstått ett folkligt missnöje med den kinesiska närvaron. Kritiken har varit som mest intensiv i Zambia, där kineserna investerat tungt i gruvnäringen. För två år sedan omkom där 51 zambiska gruvarbetare, i vad som tycks ha varit ett fall av kinesisk export av dålig gruvsäkerhet. Olyckan ledde till omfattande protester och hot mot kinesiska arbetare, och det dåliga ryktet lever kvar. På den kinesiska presidentens rundresa i regionen för några veckor sedan fick ett besök i samma gruvstad ställas in eftersom rykten om omfattande protester mot arbetsförhållanden och låga löner väntades.

En svensk diplomat i regionen ger en skarp ögonblicksbild från Kigali: en pick-upbil fylld med rwandiska arbetare körs till en byggarbetsplats av sina kinesiska förmän. Ett nytt lyxhotell ska byggas i de centrala delarna av staden. Väl framme ställer de sig i skuggan under ett träd och röker medan de skriker order till de inhemska arbetarna. Utanför på gatan går rwandier förbi och tittar, men säger inget, utan slår ned blicken.

Det svåra för Kina i framtiden kommer att bli att försöka vinna afrikanernas, och inte bara de afrikanska regeringarnas, hjärtan. Samarbetet med Kina riskerar att leda till ekonomisk och politisk kolonialisering med få nya jobbmöjligheter och ett mindre antal stenrika affärsmän snarare än uppbyggnad av lokalt förankrad industri, politiska institutioner och utbildningssatsningar.

Andra ser i Kina en möjlighet att bli kvitt västvärldens villkor, pekpinnar och överlägsenhet. De pekar på hur samarbetet ger nya möjligheter för alla – till och med de boende i det krigshärjade Goma har nu möjlighet att klä sig i något annat än avlagda t-shirts från västvärlden.