Terrorn stärker Indiens demokrati

I krig, sa Bhishma i det antika indiska eposet »Mahabharata«, sitter de gamla männen i sina palats och pratar medan de unga dör på slagfältet. Likheten med dagens indiska demokrati är inte alltför långsökt. Ledamöterna i indiska parlamentet blir äldre för varje val – 89 procent är över 40 år – medan huvudkandidaterna om premiärministerposten för länge sedan har passerat pensionsåldern: regerande Manmohan Singh från kongresspartiet är 76 år och har nyligen genomgått en bypass-operation, medan hans rival Lal Krishna Advani från hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) är 81.

Samtidigt är 40 procent av väljarna – demokratins fotfolk – under 35.

Många av de få unga som trots allt kandiderar i parlamentsvalet är barn till högt uppsatta politiker.

Dynastipolitiken lever, precis som i »Mahabharata«. Familjen Nehru-Gandhi, som bidragit med tre premiärministrar sedan självständigheten, dominerar toppskiktet av Kongresspartiet. Sonia Gandhi, änka till Rajiv Gandhi som mördades 1991, är partiordförande medan hennes son Rahul sitter i parlamentet och är en av de hårt kampanjande politiker som syns mest i medierna. Även hans syster Priyanka, som många vill se som premiärministerkandidat i nästa val, reser landet runt och valtalar trots att hon saknar formell position i »familjeföretaget« Kongresspartiet.

I partiets snabbt klippta och förföriska valfilm exploateras familjens döda anförvanter, Rajiv och hans mamma Indira Gandhi (som mördades 1984) till tonerna av hitlåten »Jai Ho« från Oscarssuccén »Slumdog Millionaire«. Föreställ er en parallell: socialdemokraterna gör en valfilm 2010 med gamla klipp av Anna Lindh och Olof Palme till tonerna av senaste schlagerfestivalvinnaren.

En annan av de unga dynastipolitikerna är Kongresspartiets 33-årige Milind Deora, son till en minister i den sittande regeringen. Han sitter i parlamentet sedan förra valet och hoppas nu bli omvald. Till sin hjälp har han kallat in populäre Bollywoodstjärnan Salman Khan i hopp om att lite av stjärnglansen ska smitta av sig.

Fokus följde med när Milind Deora mötte sina väljare i den välbärgade stadsdelen Malabar Hill i Mumbai.

– Ett viktigt medel för att ha bättre koll på politiker är Indiens nya lag om rätt till insyn i myndighetsarbetet som jag varit med om att driva igenom. Lagen fungerar som ett vapen mot korruption och ineffektivitet, säger han innan han går upp på scenen för att hålla sitt anförande inför Mumbaieliten på perfekt artikulerad engelska med en gnutta amerikansk accent, resultatet av flera års studier på universitet i Boston.

I talet propagerar han för en politik som garanterar eko­nomisk stabilitet, vilket »Kongresspartiet är bästa garanten för«, och var­nar för politiker som använder terrorattacken mot Mumbai i november förra året, då över 170 människor dog, som plattform för populistiska budskap.

Men en av hans motkandidater – före detta bankchefen Mira Sanyal (oberoende kandidat) – är skeptisk till de etablerade partiernas löften.

– Trafiken ökar och slummen växer, men inget görs. Mer än hälften av Mumbais befolkning bor i slum eller på trottoarer. Hur många av er har besökt en offentlig toalett i slummen? Hur många av har gått upp halv fyra på morgonen för att stå i kö för att hämta vatten? frågar hon retoriskt.

Förra årets terrordåd är en het valfråga i Indiens finansiella huvudstad.

Efter attacken, som utfördes av unga män från grannlandet Pakistan, bildades hundratals medborgarrättsgrupper med krav på förändring. Dådet visar hur illa Indien fungerar, menar de, och kräver förutom ökad katastrofberedskap mer än löften när det gäller Indiens opålitliga el- och vattenförsörjning, illa fungerande primärvård och grundskolor och eftersatta vägnät.

Även delstaten Maharashtra, där Mumbai ligger, har bildat ett råd som ska föreslå reformer för effektivare myndigheter. Sundar Burra, aktiv i en av många slumorganisationer, är en av rådsmedlemmarna.

– Sluminvånarna har tappat tron på makten. Därför är det viktigt att vi får en förändring, att myndigheterna visar att de bryr sig, säger han och pekar på ett framgångsrikt exempel från Dharavi, stadens största slum, där polisen och invånarna träffas varje vecka för att bygga upp förtroendet för varandra och lösa problem.
Men indierna har de ledare de förtjänar, anser den internetbaserade kampanjen Vote India. Om inte den växande medelklassen kommer ut ur sin misstro mot politik kan det aldrig bli förändring.

– Terrordådet var en väckarklocka. Nu inser medelklassen att politik berör dem. Bara om vi väljer bra ledare kan vi få förändring, säger 22-åriga Ankit Shrivastava, it-ingenjör och Vote Indias initiativtagare.

Han sitter tillsammans med kollegan Nimish Inamdar på Café Leopold där ett tjugotal människor sköts ihjäl i samband med terrorattacken. Han tittar storögt på kulhålen i väggarna och glasrutorna som ägarna låtit vara kvar för att påminna om den fasansfulla kvällen.

– En perfekt regering är en illusion. Det kan vi aldrig få. Men bara om vi öppnar ögon och intresserar oss för politik kan vi få de goda politiker vi så desperat behöver, säger han.

Vote India använder modern teknik för att göra valet överskådligt för den unga apolitiska medelklassen.

Sms-utskick och filmer på You Tube med uppmaningar att gå och rösta och en sajt där Google Earth används tillsammans med egenutvecklad programvara så att väljarna kan klicka sig fram till sin valkrets och se sina kandidater.

Internet i all ära men Kongresspartiet tror inte att valet vinns via nya medier. Det vinns om man når landets fattiga majoritet som knappast har tillgång till en dator.

– Om 50 år kanske, men inte i dag, säger parlamentsledamoten Sandip Dixit som reser runt i bostadsområdena i östra Delhi för att möta väljare ansikte mot ansikte.

Supportrarna trängs, knuffas och ropar upphetsat »Dixit«, Dixit, Dixit!« när han banar sig fram genom folkmassan.

– Se på honom, en sådan karisma och styrka, säger en anhängare som kommit för att få en glimt av sin lokala parlamentskandidat.

Sandip Dixit hälsar på så många anhängare han hinner innan han i rasande fart försvinner i en stadsjeep, för att möta fler väljare.

– Val i Indien är en karneval, en fest för alla som älskar demokrati, säger han medan bilen vi åker i styr över floden Jamuna.

Sandip Dixit räknas som en ung kandidat, trots sina 44 år. Han räknas också som en frisk kraft trots att även han tillhör en politisk dynasti. Han valdes in i parlamentet 2004 och hans utsikter att bli omvald är goda.

Dels är motkandidaten från BJP okänd, dels kan han rida på framgångarna för mamma Sheila Dixit, Delhis högsta politiker, och hennes satsning på kollektivtrafik och nya vägar inför nästa års Samväldesspel.

– Valet handlar ytterst om fortsatt sekulariserat styre, som vi står för, eller en politik med religiöst inflytande, säger han och upprepar sitt partis slogan »Enhet i mångfald« som lovar ett Indien där ingen religiös eller etnisk grupp har företräde före någon annan.

Kongresspartiet är landets största sekulariserade nationella parti, som lockar väljare från alla religioner och landsändar. Utmanarna är förutom BJP – som vill ge den hinduiska majoriteten företräde framför minoriteterna – även flera regionala partier, kommunistpartiet och uppstickaren Bahujan Samaj Party (BSP) som leds Mayawati, som kallats Indiens Obama.

Hon växte upp i Delhis slum och tillhör den grupp indier som förut kallades kastlösa eller oberörbara, men i dag fått epitet daliter, som betyder »de förtryckta«.

Mayawati är högsta politiker i Uttar Pradesh, Indiens största delstat med 180 miljoner invånare, tack vare stöd från brahminerna, den högsta kasten. En ohelig allians som mer handlade om att rösta bort delstatens regerande parti, socialistiska Samajwadi Party, än en samsyn när det gäller hur politiken ska utformas. Hon är antitesen till allt vad dynastipolitik innebär. Ingen i hennes släkt har tidigare sysslat med politik. Därtill åsidosatt i såväl familjen – hennes pappa nekade henne den utbildning som hennes bröder fick – som i samhället – föraktad och diskriminerad av högkastiga hinduer.

Senaste året har Mayawati – som rest en av staty av sig själv i staden Lucknow och anklagats för storhetsvansinne – sagt att hon kan tänka sig att bli Indiens premiärminister trots att hennes parti knappast kommer att få mer än åtta procent av rösterna i parlamentsvalet.

Men eftersom inget parti tros komma i närheten av egen majoritet väntar – sedan rösterna räknats 16 maj – veckor av förhandlingar för att forma en regeringsduglig koalition. Och där är inget omöjligt.

Daliterna har sedan självständigheten från britterna 1947 samma civila, juridiska och politiska rättigheter som alla andra. Men i praktiken har diskrimineringen fortsatt. Frågan är om hennes politik för en uppgradering av daliternas status vinner så många väljare utanför hennes delstat. Praktiskt taget alla partier säger sig nämligen vilja daliternas väl.

I valrörelsen för fem år sedan kritiserade Kongresspartiet, som då var i opposition, den sittande BJP-regeringen för att bara bry sig om medelklassen och deras slogan »Shining India«. Det var en framgångsrik strategi som ledde till maktskifte. Under mandatperioden har Kongresspartiet lanserat billiga lån till skuldsatta bönder och beredskapsjobb till 60 miljoner hushåll på landsbygden. Inför årets val har såväl Kongresspartiet som BJP lovat att satsa miljarder på att stödja fattiga, lågkastiga och andra utsatta grupper. Lägger man samman kostnaden för alla löften saknas täckning: statskassan räcker inte till, trots dramatiskt förbättrade statsfinanser efter ett decennium av snabb ekonomisk tillväxt.

Sunita Narain, som leder det framgångsrika miljöinstitutet CSE, gillar ändå att politikerna på grund av den globala finanskrisen inte bara pratar om liberaliseringar.

– På så sätt är finanskrisen bra för Indien. Den gör det enklare att ifrågasätta Washingtons liberala konsensus och argumentera för offentliga sektor och statliga subventioner, säger hon.

Men Colin Gonsalves, som leder ett nätverk av 100 jurister specialiserade på mänskliga rättigheter, tror inte på löftena.

– Bara en bråkdel av de utlovade pengarna för jobb på landsbygden har betalats ut. Politikerna bryr sig bara om näringslivet. Indisk socialpolitik är en presentförpackning med vackert papper, men utan innehåll, säger juristen som dagligen företräder fattiga indier gentemot myndigheterna i landets högsta domstol.

Så är det dags för den första av fem valdagar. Nyhetskanalerna i tv rapporterar både upphetsat och högtidligt från vallokaler runt om i landet. Från tre delstater i östra Indien – landets »röda korridor« – har maoistisk gerilla slagit till mot valda delar av världens största demokratiska övning. Facit: 19 döda.

Samtidigt är tron på demokratin stark. I ett flyktingläger i delstaten Orissa röstade nästan 100 procent och i delstaten Nagaland och ögruppen Lackadiverna närmare 90 procent.

Indiska tidningar och tv-kanaler har under hela valrörelsen fungerat som kampanjapparater för demokratin. »Gå och rösta«, »Rösta för Indien«, »Din röst räknas«, har medierna upprepat på nyhetsplats.

Dagen efter första valdagen lyder förstasidesrubriken i Hindustan Times, en av landets största tidningar: »Röd terror kan inte stoppa varumärket Indien«.

Frågan är om det ens räcker med en ny stor attack, som den i Mumbai förra året, för att såra Indien. Den
indiska elefanten ruskar bara på sig och klampar vidare.

Skribenten är författare till bland annat »Moderna Indien« (Alfabeta, 2006) och »Indien – elefanten som började dansa« (Bilda, 2007).