Likheterna mellan socialdemokrater och republikaner

Jo, de finns faktiskt där. Jag menar inte innehållet i politiken, som ni förstår. Och okej, republikanerna ligger risigare till. De har bara 20 procent av väljarna bakom sig. Socialdemokraterna har inte bluffat sitt eget land att gå i krig mot fi. Och republikanernas fraktionsstrider är definitivt ruskigare - vi har fortfarande inte sett Morgan Johansson sitta i tv och säga att han tvivlar på att den mest folkkära av alla i hans parti (Margot Wallström? Jan Eliasson?) är socialdemokrat (som Dick Cheney gjorde med Colin Powell härom kvällen). Så jag erkänner villigt att liknelsen haltar en smula.

Men se på det så här: liksom s famlar republikanerna efter mål och mening efter ett långt maktinnehav, och vacklar mellan om det verkligen är ny politik som behövs, om allt går att skylla på media eller om det helt enkelt bara är en ny, fräsch karismatisk ledare som ska till för att allt ska bli som vanligt igen. Och för s liksom när det gäller republikanerna går det ganska lätt att konstatera att de flesta partiaktiva snarare vill köra på i gamla spår, att viljan till förändring helt enkelt inte finns där.

Min poäng med liknelsen är att det verkar finnas en naturlig rytm, eller pendelrörelse när det gäller politiska partiers framgångar och motgångar, som är hyfsat allmängiltig. Verklig politisk förändring inom en rörelse verkar kräva minst två (en del, som William Galston som jag talade med igår hävdar, minst tre) ordentliga valförluster. Det innebär inte att s inte har en chans i valet nästa år. Bara att det är orealistiskt att förvänta sig att ett parti som haft stora framgångar under lång tid ska byta ut ett vinnande koncept efter ett enda nederlag. Tänk på moderaterna och Bo Lundgren. Eller Tories efter Thatcher. Eller demokraterna efter Kennedy (okej, Carter vann valet 1977 men det var en parentes).

I morse pratade jag med David Frum, republikansk bloggare och strateg, och en av dem som tror att det kommer ta tid innan hans parti kommer igen. Det han sade ekade märkligt bekant:

- Det finns två saker man kan skylla på när det går dåligt. En själv. Och sen alla andra. Och den mänskliga naturen är konstruerad så att man går till sig själv först när man uteslutet alla andra möjligheter. Det är den processen republikanerna är inne i nu, och den kommer att ta tid.