Sluta mucka med Gud

Lagom till skolavslutningar och försommarbröllop kan vi läsa i stora annonser i tidningen: Gud finns nog inte.

Nog? Finns nog inte? Det kan man kalla att modigt slå in öppna dörrar. Bakom kampanjen står klubben för försiktiga ateister, som kallar sig Humanisterna.
Om de inte är finlandssvenskar i den där föreningen  förstås.  En väninna till mig, hon stammar från Närpes i Österbotten, svarade en gång på en inbjudan till kalas att jo, hon kommer nog.

Jag blev riktigt sur, det kunde man kalla att svara med armbågen, kommer hon eller kommer hon inte? Det reddes ut. Om en finlandssvensk säger nog betyder det säkert, absolut.

Det är väl vad de rikssvenska ateisterna tycker också. Att Gud inte finns. Det är okontroversiellt. Mer kontroversiellt är förstås om vi bör ändra vårt handlande i vetskapen om att Gud inte finns? Nietzsche försökte på sin tid. Eftersom Gud är död är allting tillåtet, föreslog han. Det prövades, och befanns fel.

Vad vill egentligen Humanisterna ändra på?

Jag tittade på deras hemsida för några veckor sedan, och gläntade på en flik som lovade »visdom«. Där bakom var det tomt. Men man tillhandahöll en lista över folk som kunde assistera vid borgerlig begravning. Gott så.

Man kunde märka en vag irritation över att kristna riter och ceremonier lockade publiken till dop och kyrkbröllop. I radio hörde jag nyligen att Stockholmshumanisternas ordförande skällde på alla sekulariserade par som gifte sig i kyrkan, utan att tro på Gud. Det var hyckleri, tyckte hon.

Upphetsningen förvånar åtminstone mig, som verkligen föddes in i det sekulära Sverige, i Ingemar Hedenius rationella femtiotal. Ingen har någonsin tvingat på mig en morgonbön eller en psalmvers. Tvärtom har jag ibland känt det som ett bekymmer att kristendomskunskapen och annan religionskunskap har stora luckor.

En av Humanisternas offentliga ansikten är Fokus tidigare krönikör, den utmärkta författaren Lena Andersson – som jag känner och tycker mycket om. Hon skrev i Dagens Nyheter att motsättningen mellan tro och otro ytterst handlar om »verklighetens beskaffenhet«.

Gör den det? Redan David Hume ansåg på 1700-talet att tanken på ett jag, en verklighet eller en högre makt var absurd. Och sedan Wittgenstein är det inte lätt att säga något alls om verklighetens beskaffenhet. Det var inte meningsfullt, tyckte han glatt.

Men mänskligheten tuffar på, och gör ont eller gott, i än den enes, än den andres namn. Om vi kallas oss troende eller atiester när vi nackar vår nästa är av underordnad betydelse. Fråga inte storinkvisitorn Thomas av Torquemada  eller ateisten Vladimir Lenin. Fråga deras offer.

När jag talade i detta ämne i radions »Godmorgon, världen!« utnämnde jag i hastigheten Ignatius av Loyola till inkvisitor. Så kan det gå när kunskaperna är grunda. Jesuiten Loyola satt inspärrad själv. Men vi nordbor har fått vår syn på papister förvriden av Zackarias Topelius, som i »Fältskärns berättelser« målar dem i grymma färger. En jesuit har ju alltid dolken beredd i krucifixet.

Det märkliga är att många djupt fromma människor faktiskt har kunnat förmedla en gnutta hopp, också till oss som inte törs, kan eller vill tro, agnostiker eller ateister. Emilia Fogelklou till exempel. Forskare, författare och mystiker. Hon blev Sveriges första kvinnliga teologie kandidat för precis hundra år sedan. En bildad kvinna som trodde på vetenskapen. På tjugo-trettiotalet kan man snacka om en sekulariserad tid – kyrkan var helt ute, men nydarwinismen och biologismen satt i högsätet. Allt kunde förklaras med körtlar.

Då påpekade Emilia att den ivriga vetenskapen inte alls förmått lysa upp den andra sidans kval: »den sidan som vetter åt ett Liv man sedan uråldriga tider kallar Gud.«

Och så lade hon till:

– Vi människor mäter så gärna ut »Gud« åt varandra med så små underliga mått.

Det gäller både för troende och ateister.

Sista ordet vill jag ge till den franske kompositören Erik Satie. Ni får själva lista ut om Satie är ateist eller from kristen, och om det egentligen spelar nån som helst roll. Så här sa han:
»Varför bråka med Gud? Han är lika olycklig som vi; sedan hans stackars son dog har han inte lust med någonting och sitter bara och petar i maten. Jag undrar om han i detta ögonblick ens skulle vilja sända sin brorson till jorden. Mänskligheten har fått honom att sluta upp med att skicka ut sina familjemedlemmar på resor. Lämna honom ifred, mina vänner.«

***
För övrigt Vill jag slå ett slag för Carl David af Wirsén, med rätta utskälld sekreterare i Svenska Akademien för hundra år sedan. Han skrev pekoral och hackade på alla, Strindberg, Fröding och Selma. Men han ska hållas räkning för en sak. Han skrev »En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar«. Sjung med!