Gudrun Schyman, feminist och blogghjältinna
Det var på vårkanten som kvinnan från Lund blev vän med [[Gudrun Schyman]] på Facebook. Några veckor senare landade ett meddelande i Schymans inbox:
»Vad vill ni i feministiskt initiativ egentligen?«
Gudrun svarade och kvinnan från Lund ställde en ny fråga. Så höll de på, fram och tillbaka tills kvinnan var övertygad om att hon skulle rösta på feministiskt initiativ i EU-valet. Då skrev hon till Schyman:
»Fler måste få veta det du säger. Kan du inte komma hem till mig?«
Gudrun Schyman, som länge hade stretat emot men till slut gått in i de sociala medierna, tappade hakan. Hon kunde inte göra hembesök hos folk. Hennes kalender var proppad med torgmöten och intervjuer. Men i sitt svar lämnade hon ändå en dörr på glänt:
»Om du lyckas få ihop 20 personer så kanske jag kan komma.«
Och det ena ledde till det andra och en måndagskväll när Schyman var hemma i Skåne tog hon bilen till Lund där Facebookkvinnan hade dragit ihop 52 personer – grannar, vänner, unga och gamla, kvinnor och män. De rymdes inte i lägenheten utan fick flytta ut på innergården. För Gudrun Schyman blev det ett av valrörelsens bästa möten.
Inför EU-valet hade alla partier talat om att göra som Barack Obama – att engagera människor så att de i sin vardag arbetade för partiets kampanj. Var det någon som lyckades så var det Gudrun Schyman. Få twittrade mer, få hade fler vänner på Facebook, få involverade fler än hon gjorde.
På valnatten när den första vallokalsundersökningen kom fick valforskarna från Göteborg hicka av förvåning. Från ingenstans hade feministiskt initiativ stormat fram och låg på 3,2 procent. Partiet slutade på 2,2 procent, även det ett resultat som ingen etablerad röst hade vågat tippa. Inte efter feministslakten i förra riksdagsvalet.
Nu, när Gudrun Schyman gnager sig igenom en kycklingsallad på Vinägers restaurang i Visby, låter det som hon pustar ut:
– Den här valrörelsen var lättare än den första. Vi möttes med mer respekt nu och det var så att säga inte möjligt att upprepa mediemosningen från 2006. En sådan sak kan man liksom bara göra en gång.
Det är Almedalsvecka. Steksol, knökfullt, ett ständigt snattrande. Gudrun Schyman är på allas läppar. Det liknar nästan en comeback.
– Vi har ett samhällsklimat, säger hon, där man säger att vi är överens om att vi vill ha jämställdhet. Samtidigt som ingenting händer.
Av detta drar hon två slutsatser. För det första måste man spräcka myten om att man är överens – utan konflikt ingen politisk förändring.
– Vi är helt enkelt inte överens. Definitionen av jämställdhet är lika rättigheter, samma möjligheter och lika mycket makt. Om alla de som säger sig vara feminister faktiskt skulle stå för det så skulle väldigt mycket ha hänt. Alla vill inte ha jämställdhet och den konflikten måste vi synliggöra.
För det andra vill hon och feministiskt initiativ bryta myten om att jämställdhet är en åsiktsfråga – att visa på den forskning och fakta som ligger till grund för partiets politik.
– Väldigt många vägrar att ta till sig fakta. Det är ingen jävla åsikt att samhället är ojämställt, forskning och fakta visar att vi inte har nått jämställdhet.
Vad ska hon göra åt det då?
– Det är bara att tjata på.
Hon kan inte förneka att läget för feministiskt initiativ varit bra efter genomklappningen i valet 2006. Utifrån har verksamheten kokat ner till två ord: Gudrun Schyman. Hon är också medveten om att EU-valskampanjen till stor del bara var en personvalskampanj för henne själv.
– Men nu när det gick så bra så tillkom det liksom partiet och organisation. Känslan nu är nytändning, folk hör av sig och är väldigt positiva. Vi har fått råg i ryggen inför 2010.
Samtidigt kommer nästa val med all säkerhet stå mellan två block, och små partier riskerar att försvinna. Dessutom: det offentliga debattklimatet för feminism har inte återhämtat sig sedan katastrofåret 2005.
Så hur orkar Gudrun Schyman hålla på?
– Jag brukar jämföra med kvinnorna som arbetade för att få rösträtt för hundra år sedan. Det tog dem femton år att nå sina mål.
Men feministiskt initiativ saknar ju alla typer av resurser?
– När miljöpartiet kom så samlade de ihop alla olika miljöorganisationer och formerade en politisk makt. Det tog lång tid för miljöpartiet att komma in i riksdagen och etablera sin dimension i politiken. Ska man lyckas gäller bara en sak: det funkar inte att ligga på soffan.
Hon härdar ut alltså, och skickar iväg salvor som fortsätter skapa uppmärksamhet. Man kan liksom inte beskylla Gudrun Schyman för att inte ha etablerat sin dimension i politiken. Den som ställer till rabalder.
Dagen före har hon fått massivt medieutrymme för sin kritik av [[Lars Ohly]], och hon missar inte möjligheten att upprepa budskapet när kycklingen är uppäten:
– Väldigt många har haft väldigt lång tid på sig att göra väldigt mycket, men inte gjort det. Dit hör ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav, arbetarrörelsens konservativa delar och vänsterpartiet. Jag ser inte någon jämställdhet i det rödgröna samarbetet.
