Lasse Strömstedt

Lasse Strömstedt var aldrig någon framstående bov. Hade han varit ung i dag hade han säkert varit diagnostiserad och medicinerad. Strömstedt fixade medicinen själv. Hans brottskarriär kantades av amfetaminrusiga idiotstötar. Smash and grab and omedelbart finkad var Strömstedts kriminella signum. Som rymmare från fängelser blev han mest känd för alla misslyckade flyktförsök. Som författare var Lasse Strömstedt inte särskilt märkvärdig. Den sista boken »Högriskbegravning« (Kalla kulors förlag 2006) är milt sagt medioker.

Trots detta knackiga CV var Lasse Strömstedt, under en stor del av sitt 74-åriga liv, en offentlig person med visst inflytande på samhällsutvecklingen. Han deltog framgångsrikt i opinionsbildningen för en mer restriktiv narkotikapolitik. Det personliga bruket av narkotika hamnade alltmer i centrum. De strukturella och biologiska orsakerna till missbruk trycktes ut i samhällsmedvetandets periferi.

För mig förknippas hans minne starkast med begreppen moral och val.

Lasse Strömstedt kom att bli en profilerad förespråkare för det fria valets betydelse. Hans utgångspunkt var inte existentialistisk eller libertiansk. Strömstedt var av det jordnära slaget. Det är aldrig för sent att skaffa sig ett jobb, kamma sig, sluta med tjuvliv och knarkande. I de storsäljande 70-talsböckerna »Grundbulten« och »Lyftet« (Bokförlaget Prisma 1974 och 1977) som Strömstedt skrev tillsammans med Christer Dahl och gav ut under pseudonymen Kennet Ahl, vimlar det av udda figurer som ständigt bränner de chanser de får. De väljer »bara ett bryt till, bara en fix till« i stället för att göra bokslut med droger och tjuveri. Lasse Strömstedt fördömde inte dessa närmast kroniska felväljare. Visst drev han hejdlöst med gråtjuvsproletariatets tillkortakommanden och livslögner. Det kunde han göra utan att bli hjärtlös. Han var en av dem. Han kunde skämta om småtjuvar, pundare och anstaltslivets märkligheter på ungefär samma sätt som judiska ståuppare kan skoja om judar utan att väcka allmän anstöt. Strömstedts attacker på den snällistiska och »du-har-haft-en-svår-barn­dom«-ältande socialarbetarkåren var mer hårdföra.

Vi har de barndomar vi har. Vi föds där vi föds och vi får de föräldrar vi får.

Lasse Strömstedt tillbringade en stor del av sin barndom på Brynäs i Gävle. Uttryckt på nutida folkpartisvenska var 1940-talets Brynäs ett utanförskapsområde. Utedass, torftiga bostäder, stora barnkullar och skumma gränder ackompanjerade uppväxten.

Den första utgåvan av »Grundbulten« avslutas med ett långt revolutionärt tal där samhällets orättvisor och klasskillnader ges skulden för kriminalitet och knarkande. Man behöver inte vara psykoterapeut för att ana minnen från Brynäs mellan raderna. I senare utgåvor är det revolutionära avsnittet struket. Strömstedt lämnade gradvis det tidiga 1970-talets vänstermoraliska uppfattningar om samhällets skuld. Det personliga ansvaret hamnade i fokus. Med glöd och emfas försvarade Strömstedt sina arbetarföräldrar och sin uppväxt på Brynäs. I Staffan Hildebrands film »G som i gemenskap« från 1983 kröner Strömstedt sin roll som ett slags ikon för den hederliga arbetarmoralens paroll »ordning och reda – löning på fredag«.

Lasse Strömstedt var inte ensam om sin glidning från samhällsmoral till privatmoral. I en krönika i SKP:s tidning Flamman lade Jan Myrdal med buller och bång om den politiska kursen. Nu – senare hälften av 1970-talet – meddelade Myrdal att »skötsamma arbetare var jordens salt«, poliserna var »våra vänner« och att »trasproletariatet« var en styggelse. Det liberala Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering – Krum – har somnat in och ersatts av det restriktiva Kris – Kriminellas revansch i samhället.

Lasse Strömstedt bidrog på sitt sätt till de värderingsförändringar som inneburit att möjligheten till privat revansch har överflyglat kampen för kollektiv humanisering. Strömstedt valde dock tydligt att distansera sig från det slags fördömande moralism som så ofta anfäktar dem som anser sig stå för en hederlig moral.

Det valet hedrar honom.